Cinemascope

För att komma vidare med bloggens utveckling har jag tittat över innehållet. Om du hittat hit tidigare så vet du att det varit en stor slagsida mot det omtvistade ufofenomenet. Rymden har jag också visat intresse för. Inte så mycket detaljerade faktauppgigfter som mer en allmän fascination inför de stora avstånden den speciella miljön, de spektakulära vackra vyerna och fenomenen. Nuförtiden är mänskligheten så urbaniserad att hon successivt tappar kontakten med rymden och det är synd. För att knyta ihop rymdtemat med filmkategorin men på ett annorlunda sätt - inte via de vanliga sciencefictionfilmerna kom jag att tänka på den svenska lågbudgetfilmen "I rymden finns inga känslor". I filmen skildras en kille, Simon med Aspberger och hans svårigheter att handskas med mänskliga relationer. Hans tvångsmässiget och rutinbundenhet gör samspelet med andra till en utmaning, främst för alla andra eftersom hans egen förmåga till empati och inlevelse är svag.

Simons stora monomana intresse är rymden. Han drömmer om att vara astronaut och rymdfarare. "I rymden finns inga känslor - där är allt oföränderligt". En drömtillvaro för Simon som hatar improvisationer och vill att allt ska följa ett schema. 

Tydligen gjordes först en novellfilm och sedan föddes tanken på att göra en långfilm. Den blev nog lite hypad eftersom publiktillströmnen blev oväntat stor. Filmen var inte så bra som kritikerna antydde. På sina premisser som lågbudgetfilm var den ok. En oförarglig och lite småputtrig historia som innehöll en väldig massa känslor men kanske inte gav så mycket i övrigt. Kärlek och broderskärlek var teman och en beskrivning av vad det neuropsykiatriska i form av en Aspbergerdiagnos kan ställa till med. Det är en lättsam film och den är inte djup eller svår och verkar inte ha någon ambition att vara realistisk. En oförarglig sak som kanske egentlgen inte räckte eller höll hela vägen som långfilm. I så fall hade man nog behövt snickra mer på manuset och byggt på med lite nya uppslag och idéer. 

Rymden ja. Den observeras bäst ute på landet där det verkligen blir kolsvart på nätterna. I stan är det värre, bullrande bilar och störande gatu- och annan belysning försämrar möjligheten att se stjärnorna lika bra och tar bort en del av magin. Synd egentligen för vi stadsbor skulle behöva hålla kontakten med naturen levande. Den storslagna vyn gör oss ödmjuka och hjälper oss att inse vår litenhet i världsalltet. 

Vördnad för rymden och alla stjärnor som tindrar där uppe i olika konstellationer har människan alltid känt. Rymden representerar en storhet ett okänt som liksom inbjuder till utforskning och sökande efter kunskap. Att avlocka rymden dess hemligheter att avkoda dess chiffer och småningom med hjälpmedel skåda ut i mörkret för att se mer det har lockat. Vi vet att våra förfäder i de tidigare högkulturerna hade förvånansvärt avancerade kunskaper om rymden och mycket avancerade kalendrar. Rymden är som en gigantisk klocka som portionerar ut tid i allt från stora paket - eoner, till små paket som dagar och timmar.

När en civilisationen får tillräcklig kunskap och har en tillräckligt avancerad teknologi är det nog oundvikligt att den ger sig ut i rymden. En intelligens som nått ända dit skulle knappast låta sig nöja med att bara titta upp mot stjärnorna i nattens mörker.