Lornas privata tio i topp lista för filmer såg ut så här och bestod som vanligt inte riktigt av tio filmer:

1. A Space Odyssey (1969)

2. Eyes Wide Shut (1999)

3. Citizen Kane (1941)

4. Sjunde inseglet (1957)

5. Såsom i en spegel (1961)

6. Persona (1966)

7. MiLab Alien Abduction (2014)

8. The Hollywood Beach Murders (1992)

9. Signs (2002)

10. Tintin (2011) Zombies in Space (2013)

  'Sometimes the fish talks back to you' 

  Dr Strangelove - mer aktuell än någonsin.

 En familj anländer med bilen till det stora hotellet beläget högt uppe i bergen. De kommer dit för att handha byggnaden över vintern då snöförhållandena gör platsen isolerad. Jack är make och pappa till en liten pojke Danny. Uppgiften är idealisk eftersom hans författarambitioner kan få spira under den långa vintern.

Filmsekvenserna och skräcken byggs långsamt upp med stämningar, interiörer och fängslande musik. Få chockeffekter behöver tillgripas. Ett uppenbart parapsykologiskt fenomen tycks jaga den lilla pojken som trampar runt i hotellets korridorer och utrymmen på en liten trehjuling. Nicholsons rollfigur glider långsamt under en samtidig kontinuerlig skrivkramp in i ett psykotiskt tillstånd.

Publiken hålls länge på sträckbänken och först långt in i filmen sedan iscensättningen förtätat en hotfull stämning maximalt bryter den verkliga galenskapen ut hos Jack. En galenskap som publiken naturligtvis under ett bra tag varit medveten om. Våldet är begränsat liksom antalet dödsoffer. I stället utövas skräcken med filmiska medel. Den här typen av skräck är klassisk och filmen kommer att förbli en "evergreen." En av världens om inte den bästa skräckfilmen av alla. En i raden av Stanley Kubricks mästerliga produktioner.

Twentieth Century Fox, Cameron och Steven Soderbergh gjorde en Hollywoodversion av boken av Stanislav Lem för ett par år sedan, kommer inte ihåg exakt när. George Clooney spelar huvudrollen. Tarkovskij hade tidigare förtjänstfullt och mer konstnärligt gjort sin version som uppskattades mycket av kritikerna och möjligen följer den bokens innehåll mer troget. Hollywoodproduktionen fick däremot inget vidare mottagande. Förmodligen var den för platt, endimensionell och plastig. Stora stycken blev till långa transportsträckor, longörer som bara kändes tomma och innehållslösa. Detta tar jag ur huvudet för jag såg inte den här versionen men läste recensionerna. Har däremot självfallet sett Tarkovskijs. Kameran och estetiken i Hollywoodproduktionen följde gissningsvis det vanliga konceptet. Tror inte Clooney förmådde gestalta det drama som utspelade sig och trots datagrafik och säkert mycket dyrare "stage" lyfte filmen aldrig. Inte ens Clooneys vackra face kunde rädda filmen från dess öde. Vissa av damerna kanske det räcker för?

Andrej Tarkovskij var ett filmgeni en djup och poetisk filmare som använde mycket symboler. Han räknas som en av de absolut största filmskaparna i rysk filmhistoria. Det är inget lättsmält material i högt Hollywoodtempo han presenterar utan man får vara avslappnad och sjunka in i filmen om det ska ge något. Närvaron är extrem och hans filmbilder är oerhört vackra. Han ansåg att det var regissörens uppgift att ta jättelika tidsblock och som en skulptör ta bort allt onödigt och bara låta det essentiella vara kvar. Typiskt för honom är de långa tagningarna och klippen. Hos åskådarna skapar det en känsla av att vara förlorad i tiden.

Han var exempellöst duktig på att frammana suggestiva känslor ur det mest banala och vardagliga. Återkommande teman var minnen, drömmar, barndomen, rinnande vatten och eld. Totalt hann Andrej göra 12 filmer. Förutom Solaris(1972) spelade han också in Stalker (1979) som inspirerat till det kända dataspelet. Offret, The Sacrifice eng. som kom 1986 spelades in på Gotland och Erland Josephson och Sven Wollter medverkade. Filmen kom att bli hans sista. Den 28 december samma år dog han i Paris där han ligger begravd på emigrantkykogården Sainte-Genevieve-des-Bois Ryska kyrkogård.

För att komma vidare med bloggens utveckling har jag tittat över innehållet. Om du hittat hit tidigare så vet du att det varit en stor slagsida mot det omtvistade ufofenomenet. Rymden har jag också visat intresse för. Inte så mycket detaljerade faktauppgigfter som mer en allmän fascination inför de stora avstånden den speciella miljön, de spektakulära vackra vyerna och fenomenen. Nuförtiden är mänskligheten så urbaniserad att hon successivt tappar kontakten med rymden och det är synd. För att knyta ihop rymdtemat med filmkategorin men på ett annorlunda sätt - inte via de vanliga sciencefictionfilmerna kom jag att tänka på den svenska lågbudgetfilmen "I rymden finns inga känslor". I filmen skildras en kille, Simon med Aspberger och hans svårigheter att handskas med mänskliga relationer. Hans tvångsmässiget och rutinbundenhet gör samspelet med andra till en utmaning, främst för alla andra eftersom hans egen förmåga till empati och inlevelse är svag.

Simons stora monomana intresse är rymden. Han drömmer om att vara astronaut och rymdfarare. "I rymden finns inga känslor - där är allt oföränderligt". En drömtillvaro för Simon som hatar improvisationer och vill att allt ska följa ett schema. 

Tydligen gjordes först en novellfilm och sedan föddes tanken på att göra en långfilm. Den blev nog lite hypad eftersom publiktillströmnen blev oväntat stor. Filmen var inte så bra som kritikerna antydde. På sina premisser som lågbudgetfilm var den ok. En oförarglig och lite småputtrig historia som innehöll en väldig massa känslor men kanske inte gav så mycket i övrigt. Kärlek och broderskärlek var teman och en beskrivning av vad det neuropsykiatriska i form av en Aspbergerdiagnos kan ställa till med. Det är en lättsam film och den är inte djup eller svår och verkar inte ha någon ambition att vara realistisk. En oförarglig sak som kanske egentlgen inte räckte eller höll hela vägen som långfilm. I så fall hade man nog behövt snickra mer på manuset och byggt på med lite nya uppslag och idéer. 

Rymden ja. Den observeras bäst ute på landet där det verkligen blir kolsvart på nätterna. I stan är det värre, bullrande bilar och störande gatu- och annan belysning försämrar möjligheten att se stjärnorna lika bra och tar bort en del av magin. Synd egentligen för vi stadsbor skulle behöva hålla kontakten med naturen levande. Den storslagna vyn gör oss ödmjuka och hjälper oss att inse vår litenhet i världsalltet. 

Vördnad för rymden och alla stjärnor som tindrar där uppe i olika konstellationer har människan alltid känt. Rymden representerar en storhet ett okänt som liksom inbjuder till utforskning och sökande efter kunskap. Att avlocka rymden dess hemligheter att avkoda dess chiffer och småningom med hjälpmedel skåda ut i mörkret för att se mer det har lockat. Vi vet att våra förfäder i de tidigare högkulturerna hade förvånansvärt avancerade kunskaper om rymden och mycket avancerade kalendrar. Rymden är som en gigantisk klocka som portionerar ut tid i allt från stora paket - eoner, till små paket som dagar och timmar.

När en civilisationen får tillräcklig kunskap och har en tillräckligt avancerad teknologi är det nog oundvikligt att den ger sig ut i rymden. En intelligens som nått ända dit skulle knappast låta sig nöja med att bara titta upp mot stjärnorna i nattens mörker. 

En fantastisk film ni borde se om ni missat den.

Inlägget inspirerat av liberum-weto som skriver om dofternas betydelse i våra liv.

The Whistleblower Trailer