och den har varit lugn. 

På tisdag fyller sonen 20 år. Frågade hur han ville fira den. Vad han ville ha. Ska jag göra smörgåstårta eller vanlig?

Han vill inte fira. Han säger att han avskyr att fylla år. I många år har det varit så för att han alltid varit liten till växten. Och tydligen sitter det i fortfarande.

Present har han ju fått då jag lade ihop till hans bil men var och köpte lite kläder till honom igår som han ska få.

Imorgon. Ny arbetsvecka och jag ser fram mot semestern. Jag o väninnan ska ner till stationen på onsdag o boka tågbiljetterna till stockholm.  Ska bli kul att komma iväg lite även om det bara är från fredag till lördag i slutet på juni.

Nu blir det sängen. 

För ett tag sedan var det ju en del skriverier om att FB fick människor att må dåligt. Då handlade det om att när folk läste om hur bra en del hade det så kände de tydligare sitt eget elände och mådde ännu sämre. Visst! Jag kan förstå hur de menar. Men. Man har ju själv ett val. Eller?

Man väljer själv sina vänner och vad man ska se och vad andra ska se.

Maria (länk till höger) denna härliga frispråkiga kvinna :-) skrev igår att hon hade haft en bra dag och nämnde just detta att någon mår dåligt av det. (med humor)

Men vad är det med människor som inte kan glädjas av att andra har det bra?? Att andra har flyt i livet.

Visst, jag erkänner att någon gång då jag varit deppig och kanske läst hur jäkla lycklig någon är mm att jag bara känt att mitt liv är verkligen skit. Men bara en stund.

Det hela gäller ju hur man själv tänker.

Om man nu är ensam. Har nåt problem eller vad det nu än är som tynger en. Ja, man kan ju då välja att  ha  såna vänner på FB och läs om andras och hur eländigt deras liv är.

Själv hade jag nog gått under. Dragits ner ännu djupare om jag varit depp. Men det är ju jag. Mår jag skit vill jag inte vara med folk som också mår skit. Jag behöver någon som är glad. Där man kan dras med och glömma eländet en stund. 

Och sedan tror jag att hur bra det än kan verka utåt så har alla mindre bra perioder. En del väljer helt enkelt att inte visa det. Ytan utåt ska vara perfekt. Tror jag inte ett smack på.

Så...valet är ju ens eget.

Jag tycker iaf att det är jäkligt bra med FB. 

Var trött när jag kom efter efter jobbet. 

På jobbet är det sådär och min mage har tagit stryk.Jag hade magkatarr och var helt slut. Man blir ju inte direkt sugen på att äta mat när man har så ont. Iaf inte jag. jag behövde verkligen vila mig.

Sonen kom hem och gapade.

- Har du fan inte börjat med middagen än?

- Nej. jag mår inte bra. Du får ordna något själv idag.

Vi har gott om mat i frysen och på ljuden från köket förstod jag att nu är det på gång. Ett utbrott, men jag tänkte att jag ger mig inte idag. Det får vara nog. Jag känner mig som en slav som bara blir spottad på.

För de senaste veckorna har varit jobbiga. Jättejobbiga.

Det är hela tiden håll käft! Inte hjälpa till med något.

Och visst! Där kom det. Mat från frysen kastades över hela köket.

Och jag förstod att det där med empati är fortfarande en stor brist.

Tänkte på när jag faktiskt vara nära att inte klara mig i tarmvredet för ett par år sedan. För en gångs skull så låg jag bara. Smärtorna var fruktansvärda och efter att ha kräkts konstant i flera dygn hade jag noll kraft.

Han hoppade i sängen och skällde och skrek att jag bara var en lat jävel och som alltid var sjuk. Att jag bara spelade. Det var minsann inget fel på mig. 

När jag kom ut i köket var det mat överallt och frysen stod öppen.

Och idag brast det bara. Jag orkade inte hålla  inne med allt. 

Jag öppnade hans dörr, vilket är katastrof, och sa att han får städa efter sig. han blev mer rasande och knuffade iväg mig som en vante.

Sa att ja, slå du mig en gång till och jag har en anledning att ringa polisen. Och ja, jag tror jag hade gjort det denna gången. 

Jag skrek att han får fan ta ansvar. Han är snart 20 år. Och ska det fortsätta kan han börja packa och flytta härifrån.

 Jag vet att när man har ADHD är man extra känslig för när blodsockret går ner. 

Men han kan laga mat. Han har iaf kunnat men det är som alla dessa kunskaper är helt borta. 

Men jag tar inte det här nu. Jag orkar inte mer. Jag dör en smula för varje dag.I alla hans år har jag jobbat för att han ska ha de förhållande som han fungerar optimalt i.

När han är så här gammal och medveten om sin egen problematik måste han själv hitta vägar för att inte bli just så här.

Idag är det min tur. Att ha tappat gnistan. Att ha åkt ner. Jag är ledsen. Så fruktansvärt ledsen. 

Imorgon är det dags för samtal med sköterskan igen. Känns behövligt då sonen varit värre ett tag. Taggigare. 

Nu sedan jag började detta jobbet är han ju uppe samtidigt som jag på mornarna och de är inte roliga kan jag säga. Ingen medicin i kroppen gör honom på ett sjuhelsikes humör. Och jag blir spänd som en fiolsträng. Det känns som man redan gjort av med dagens energi när man kommit till jobbet.

Han är ju inte uppe på maxdos i sin medicinering, men har ju klarat sig bra länge på den dos han har. Det är som ham blivit tolerant och behöver höja dosen.Inget bra tecken för hur gör man när en tolerans utvecklat sig när man redan har full dos? 

Nu närmar vi oss tiden för att sitta ute i solen. 

Och då kommer de sedan ett par år tillbaka. Pigmentfläckarna!

När jag väntade sonen fick jag två jättestora blaffor på vadera kind. Jättemörka och jag blev helt förtvivlad. So tur var började de blekna bort redan ett par dagar efter födseln.

Nu sedan 4 år tillbaka har jag fläckar igen, men denna gången började det på överläppen. En brun mustasch. Skitftult och inte gick att sminka över heller . Det gjorde det nästan värre.

Vet en sommar hos mina föräldrar och morsan frågade varför jag satt med ansiktet i skuggan. Sa ju att det var för den där jäkla fläcken.

- Jaha. Jag trodde du hade börjat få mustach!

Gah! Inte så man hoppade jämnfota av glädje precis :-(

På senare år har det spridit sig. Fläckar på kindbenen. På övre ögonlock och mellan ögonbrynen.

Säg vilka cremer jag inte prövat. Jisses. Smörjer mig också med solskyddsfakor 50 i ansikten från vår till höst.

Så här vill man ju INTE se ut.

Köpte för ett bar tag sedan Anti pigment creme super Glandin. Tyckte väl inte den gjorde någon större skillnad. Men efter ett nästan ett år utan att använda den ser jag att det gjorde den visst. Fläckarna har börjat bli lite tydligare och fått fler fläckar och brustna blodkärl i ansiktet.

Så ni som lider an pigmentfläckar. Pröva! Det tar tid innan man ser effekt och som jag. Jag märkte ju inte skillnaden förräns jag var utan. 

Hon ringde. Mamma. Hon läte konstig på rösten och jag frågade vad det var.

Hon hade mått illa och legat hela dagen. Så säger hon att hon hade tagit 5 sömntabletter igår och att det var därför hon var dålig.

Jag gick fan i taket. Blev så förbannad.

Jag blir inte lessen längre.

Jag frågade om hon inte varit tillräckligt sjuk i livet. För det enda hon gör med det här är att förstöra sina organ. Men är det så hon vill ha det så varsågod!

Hård? Ja, det är jag. Jag blir förbannad på henne för att hon hela sitt liv bara tycker synd om sig själv. Eller. Visst. Hon kan få tycka synd om sig själv men gör för fan inte andras liv till ett heölvete.

Jag kan inte förstå hur man kan gotta ner sig så i självömkan. Alla mår vi dåligt ibland- Alla tycker vi synd oss själva ibland. Men bara ibland!

Pappa hade tydligen fått springa och byta sängkläder då hon pinkat ner sig flera gånger.

Nu låter det som det är en gammal människa vi pratar om. Hon är 66 år! 

Har nu ringt och pratat med sjukvårdsupplysningen om vad man kan göra.

Har nu sagt till honom precis det jag misstänkte och som hon sa när jag ringde. Ring ambulans. Stå på sig när man kommit in att det här går inte längre.

Jag vet hur sjukvården ser ut. Jag jobbar själv i den, men man kan bara hoppas att de kommer till rätt personer som gör nåt.

Så förbannad! 

Eftersom jag sagt till min mor att jag ringer 1 gång! om dagen när jag fått klart middag o annat efter jobbet.

Orkade inte med hennes ringande ca 5 gånger om dagen som pågått i många år och sa att så här blir det eller inte alls. Hon måste för en gångs skull klara av sitt eget liv själv. jag är inte hennes mamma. jag har sagt upp mig som det!

Så, idag när jag ringde det vanliga samtalet svarade min farsa och honom är det sällan jag får prata med eftersom hon äger telefonen som används flitigt från morgon till kväll. I varje fall pratade vi nog 10 min när han skulle överlämna luren. Då säger hon hallå i en annan lur.

Hon hade fan suttit och lyssnat hela tiden!

Jag frågade varför hon gjorde så. -jag lyfte bara luren när han svarade.

- men förstår du inte att man inte gör så?

- Men du sa ju inget som var nåt farligt.

- Det spelar väl ingen roll vad jag sa? Det handlar om respekt. Det handlar om att inte ge sig till känna att man sitter där och lyssnar.

Så klart började hon gråta och tyckte att ALLA är så elaka mot henne.

För första gången under mina 45 år tillåter jag inte henne styra mitt liv och bära alla hennes problem. Jag gav hela min ungdom då hon levde själv med att ta hand om henne som utåt sett var såååå social och trevlig på alla sätt.Som var så duktig på sitt jobb och jobbade hårt.

Vad ingen visste var att så fort dörren stängdes hemma så började smygandet med whiskyglasen. Jag kunde hitta dem överallt. Det var ingen som för sitt liv skulle kunna tro att hon hällde i sig tabletter som jag fick se till att hon fick upp och sedan vakade över henne hela natten.

Det var ingen som visste att jag lagade maten varje dag. Att jag ofta fick höra hur värdelös jag var.

Under gymnasietiden jobbade jag varje helg för att lämna alla pengar till henne som hade ett ganska välbetalt jobb. När jag slutade skolan skaffade jag två jobb direkt. Ett tidigt på morgonen och sedan som servitris på kvällarna.

När jag började köra spårvagn och hade fått upp min lön lite flyttade jag hemifrån.

Och hon. Ja, hon gifte om sig med pappa och flyttade tillbaka.

Ja, tänk. Den perfekte. Sociala och trevliga duktiga mamman hade inte förmågan till det vi flesta har naturligt. Att kunna ta hand om sitt eget liv och att älska sitt barn

Men det. Det var ingen som visste! 

Det här med att gå på gym och träna blir ju bara vanligare o vanligare. Jag har alltid dragit mig för det och har kvar den där gamla bilden av när jag följde med sonens pappa på gymmet Nautilus i gbg en gång för en herrans massa år sedan.

Bland massa muskelknuttar med glänsande kroppar som spanade in tjejer med trikåer och som en stringbaddräkt utanpå, fullt sminkade och med varenda hårstrå på sin plats som stod framför spegeln och lyfte tyngder och efter varje lyft lät ett litet puffande läte komma ur deras läppglansskinande läppar.

Minns att jag fick lite smått panik och visste att det där var ingenting för mig.

Jag har nästan alltid varit jäkligt smal. Ett par år alldeles för smal. Fick frågor om jag var sjuk. Hade cancer, Hade anorexia. Jag var aldrig på en badstrand. Ville inte visa min beniga kropp. Jag vägde då 47 kg till mina 165 centimetrar. jag gjorde allt för att gå upp i vikt men det var lönlöst.

Och det är konstigt för inte går man fram till en människa och säger att den är tjock o frågar vad det beror på, men här var tydligen allt tillåtet. 

Sedan kom en period då jag fick en hormonrubbning och gick upp i vikt. Blev överlycklig. Kläder kändes roligare att handla och jag behövde inte längre skämmas för min kropp.

Jag höll mig där tills en period kom och jag lade på mig. Rejält. Trivdes inte och jag tror det är detta man ska gå på. Vad man trivs med.

Jag började dra in på kolhydraterna och gick mina powerwalks varje dag. Det blev som ett behov till slut. Ett sätt att rensa hjärnan. De extrakilon jag hade lagt på mig försvann snabbt,

Sedan en tid tillbaka har jag i stort sett inte rört på mig någonting efter jobbet. Och det märks. Jag är grymt trött och har ett blodsocker som åker bergodalbana. Har ingen som helst kondis och det är kondisen jag vill ha. Jag inser att jag kommer aldrig bli piggare om jag inte börjar röra på mig och få upp kondisen igen.

Dessutom skulle jag vilja ha bort magen. Fast jag är ganska smal har jag alltid haft mage och nu är det värre. Mätte 87 cm igår. Det är ju själva den att det bara ska lägga sig just där:-(

Det är synd att man inte kan punktförbränna utan istället går jag ner på hela kroppen för att sist gå ner över magen o midja.

Jag väger inte för mycket, jag vet. jag vet också att åldern gör sitt. En del kan kalla det fjantigt men alla har vi väl en gräns för när vi mår bra och vad vi trivs med. Och jag trivs inte nu.

Har börjat gå till affären i stället för att cykla eller ta bil. Idag var jag ute och tog en snabb promenad. Blev bara 3,6 km visade det sig, men å andra sidan är det en början.

Han traglade och traglade med teorin.  Vi satt tillsammans och gjorde testerna på datorn.

han förtvivlade och undrade hur han skulle klara provet då han läste en fråga och kommit till slutet hade han glömt vad det stod i början på frågan.

jag peppade och påminde om när han tog eu körkort.

Tiderna blev bokade för uppkörningen och teorin. 

Han ringde mig till jobbet och hade klarat provet. Med råge t,om. han sa att han aldrig hade trott att han skulle klara det och som jag sa. Han klarar allt som andra klarar men får anstränga sig lite mer.

Två dagar senare var det dags för uppkörningen. Han tvivlade igen och tyckte att sån tur kan man ju inte ha så man klarar både teorin o uppkörningen på första försöket.

Jag gick på helspänn på jobbet och återigen ringde han och den tonen gick inte att ta miste på. Han hade klarat det igen.

Jag blev så stolt. Han kan.

Han har växt med det här. Jag tror att han fått en annan tro på sig själv.  I 20 års present. Lite för tidigt har vi, jag , hans pappa, mina föräldrar och han själv skramlat ihop till en bil och nu är han mer motiverad att jobba efter skolan.

Flyttat till http://mek67.wordpress.com/

Ska man ju vara. Eller? Funderat lite det sista varför jag känner mig så jäkla arg. Rent åt helvete förbannad är jag.

Igår fick jag träffa min nya sköterska då min goa jag hade går i pension. Har betytt mycket att få prata med någon som är väl insatt i sonens problematik som stöttar och lyssnar och kommer med råd. 

Sa just det. Jag känner mig så jävla arg. Jag har fan ingen lust att vara snäll längre. Människor äter bara upp en.

Hon tyckte inte alls det var konstigt att jag var arg.  Jag har inte fått visa ilska när jag var liten. Det var fult och jag fick höra hur elak jag var. Att jag var ett misstag. Vad hade de gjort för ont som fick mig.

Det är klart det har präglat en. Man har liksom bara tagit emot all skit och svalt alla känslor. Inte visa att man är arg. Har det någon gång avslöjats har jag fått dåligt samvete och mått skit. 

Ändå har jag förstått att det är sunt att vara arg och då sonen hade svårt med ilskan köpte jag en boxningssäck. Visade sig vara en bra investering. Han fick vara arg och slå av sig ilskan.

Det funkade ett tag innan han blev i de högre tonåren.

Sedan var det då sonen och hans handikapp. Där kunde jag inte heller visa ilska.Allt för att undvika kraftiga utbrott.

Det kändes verkligen som det rök ur öronen på mig. Trodde jag skulle spricka.

Jag är så arg så ibland när jag läser om folk som är så jävla ödmjuka hela tiden och allt strålar av kärlek o fan o hans mormor så blir jag fan arg på det med.

Men samtidigt undrar jag. Finns det verkligen människor som precis hela tiden verkligen är så där ödmjuka. Som aldrig sätter sig själv först. Som aldrig blir arga.  Som bara kan ta en spydighet utan att reagera.

Vad är det jag eftersträvar? Hur vill jag vara?

Jo, jag vill så klart vara snäll och ödmjuk men också kunna visa att vissa saker gör mig förbannad och att jag inte tolererar att bli trampad på. Att tydligt kunna markera att HÄR går gränsen för hur man får behandla mig.

jag tror jag är lite på väg. 

Det har varit en trött helg. Mycket tårar men också en fredag med mycket skratt mitt i den där tröttheten.

När jag gick här hemma så funderade jag på livet. Det är dags. Dags att ta lite plats för en jävla gångs skull.

jag skiter i sjukdomen han har. Den kan inte helt få kväva mig.

han hade inte tagit sin medicin och naturligtvis spårade han ur fullständigt i fredags.

Men jag lät hans slängda pizzabitar ligga och jag gick iväg på den där middagen och fick faktiskt riktigt roligt.

Jo, han hade städat.

På lördagen fortsatte det dåliga humöret. Vi skulle ut och övningsköra o samtidigt handla. Då humöret inte blev bättre åkte jag hem utan att han fick kört. 

Så här är det. Om han festar så han inte kan ta sin medicin dagen efter får han helt sonika flytta härifrån. Vill han bo kvar får han inte ta mer än att han kan ta sin tablett.

Även om det är sjukdomen som talar är jag så jävla trött på dessa kränkningar. Att få höra att han avskyr mig. Hur han hatar min röst.

Efter att jag varit hemifrån en timme (han ringde 10 gånger under den tiden) hade han lugnat sig men jag vägrade bara att följa med i hans sinnesstämning. Jag har fan rätt i att bli arg. Att bli respekterad.

han kunde inte förstå att jag inte fattar att han inte menar vad han säger.

En morgon började han gapa.(mornarna är värst) och jag fattade ingenting. Efteråt. På kvällen när jag pratade med honom visade det sig att han retat upp sig o gapat för nåt han "trodde jag skulle säga"

Det tog lååååång tid innan jag fick honom att förstå hur fel det var.

Vi får se hur det går, men jag måste få pysa ut lite ilska jag med.

Innan jag spricker. 

Och sonen ska jag väcka halv tolv så vi kan planera veckans mat och så får han övningsköra till affären.

Mår inte bra på söndagar. Så har det alltid varit o jag vet inte riktigt varför.

har börjat på ett nytt jobb i veckan. Verkligen motsats till det jag hade innan. Samma jobb men från stressigt värre som till slut hade knäckt mig till ett lugnare ställe där det inte verkar förekomma lite gott tjat o skratt utan där allvaret råder. Det är inte riktigt jag.  

Med sonen har det funkat ganska bra. T.om när vi är uppe samtidigt numera på morgonen innan jobbet. Det brukar annars vara hemskt att bara finnas till då han vaknar. När medicinen gått ur kroppen och därtill hans hemska morgonhumör.

jaja. Dags att ta tag i dagen. 

Han hade inte tagit sin medicin idag. Han dök på mig direkt när jag kom från jobbet. Sa att han var hungrig. Skulle ha hjälp vid datorn direkt. Innan jag ens hunnit få av mig jackan.

Han hade den där minen igen. Den där som gör mig rädd. Som en tickande bomb.

han talade om hur värdelös jag är. Att han önskade att jag bara försvann. Att jag är äcklig. Knuffade mig så det kom kaffe överallt. Det sista som var kvar i muggen slängde han iväg över tapeten o dörren.

Jag skakade inom mig. Sa inget. Hade egentligen tvättstugan kl 15.

När han gick in på sitt rum packade jag tyst mina saker i väskan som alltid står redo. Tyst för att han inte skulle märka o kunna hindra mig. Idag varhan såpass arg att jag vet faktiskt inte vad han skulle kunna ta sig till. Vet att jag får åka till ett jourhem när det blir jobbigt hemma men jag åkte till en vän.

Är så genomtrött och så jäkla förtvivlad. Jag vet att det är sjukdomens ord som talade idag, men det hjälps inte. Det gör ont! 

Sonen har inte tagit sin medicin på 2 dagar nu. 

Började märka redan igår på honom att han var extra taggig. hela han förändras. I tal och rörelser.

Idag kom utbrottet.

Blir så jäkla förtvivlad. Man har fått smaka på en fungerande vardag och så faller allt igen. Så fort.

Jag förstår att det är jobbigt att tappa aptiten, men jag blir så jäkla frustrerad att han inte kan ta sin tablett tidigt på morgonen o somna om. Då kommer matlusten på eftermiddagen.

Nu är det bara muskler som gäller. Gymmet varje dag och det är viktigare att kunna äta, tycker han.

För mig är det viktigare att ha ett normalt liv.

Jag orkar verkligen inte igen.  

Orkar inte förstörda saker. Att bli knuffad som en vante. Att gå på tå för att undvika utbrott. Orkar inte.