Baaaah

Nu har jag tenta igen på fredag och den enda tid som jag tar mig till att blogga

Det är kallt i detta dragiga hus från 50-talet. Mina stela fingrar vill inte riktigt göra som jag vill och särkilt nu eftersom jag har blivit tvungen att lämna mitt uppvärmda rum för att sitta på kyliga nedervåningen och skriva.

Myers, Asplund, Grossi och Perski hemsöker mig och jag stirrar på böckerna och dataskärmen utan att få nerskrivet särskilt mycket. Det räcker inte med att stirra på böckerna för att göra en hemtenta. Min helg kommer att spenderas pluggandes och det känns sådär.

Tentaplugg

tentalugg

tentamensblubb

tentakelplugg

tennstegsbugg

tand med glugg

ugg 

Drömde i natt att mina ögonbryn hade växt ihop så att jag såg ut som Frida Kahlo.

Var en blandning av skräck och fascination.

Eller så farligt är det kanske inte...

Upplyft som jag kände mig av nästa sista dagen bestämde jag mig för att äntligen smörja in den där snustorra träbänken som vi har i receptionen där kaffet står.

Nu jävlar liksom...

Det hela slutade med att receptionist (jag), golvet de närmsta 2 metrarna plus väggar och träskiva blev insmorda. Dumt att ställa en öppnad flaska teakolja utan kork på hyllan ovanför som jag självklart var tvungen att ha ner.

 Oljeregn

Mina armar glänser iof väldigt fint och jag har alltid hört att teakolja ska vara bra för håret :)

Jag har köpt en dammsugare idag. Den var dyr. Men så söt :)

När jag blundar är insidan av ögonlocken tapetserade med blommiga tapeter från "svenskt tenn"

Jag borde gå och äta min rostbiff med potatissallad nu så att jag hinner gömma mig i serverrummet, sitta i massagestolen och läsa en tidning innan lunchen är över och det börjar strömma in.

Det verkar som om balansen mellan ting är borta. Moder jord kan inte låta det regna lite då och då och vara lite sol då och då utan hon måste låta första delen av sommaren vara stekhet med skinande sol och andra delen ruggig med regn ösandes ner. Liksom henne verkar jag vara något sånär rubbad i min balans. För några veckor sen satt jag osäker på framtiden, inte vetandes om jag skulle vara arbetslös eller inte eller studerandes eller inte. Nu har jag en PAO-utbildning på g (mitt förstahandsval) och en lägenhet med inflytt på fredag. Dessutom har jag nytt extrajobb som kommer att ge ett gäng välbehövda slantar i plånboken.

Tänk om man skulle ta och dansa en liten regndans?

Låt: Regina Spector - Blue Lips

Film: The Box av Richard Kelly

Klädsutstyrsel: Vit t-shirt, svarta short, svarta skinnsandaler

Bok: Udda verklighet av Nene Ormes

TV-program: Simpsons

Roliga syssla: Köpa ny laptop

Tråkiga syssla: Åka kommunalt

Vill ha: Min lägenhet nu

Köp: Svarta skinnsandaler från jerns

Framtidsplaner: London i slutet av augusti

Jag har köpt en anteckningsbok på pocket shop. Boken är designad av Carl Johan De Geer och kostade bara 29 kr. Den är blå med vita svanar på. Sidorna är inte linjerade så man kan både skriva och rita i den. Den är jättefin. Jag köpte en penna också.

Boken är tom. Jag satt i säkert 20 min och försökte skriva något givande i den men det gick inte. Jag vill fylla den med visdomsord och besynnerliga krumilurer, jag vill att där ska stå meningar ur min själ, poesi och stora tankar. Men boken är bara tom.

Har läst ut "Udda verklighet" av Nene Ormes, en svensk fantasy som utspelar sig i Malmö.

Udda (ja, hon heter så) lider av våldsamma mardrömmar och hallucinationer som har förföljt henne genom hela hennes liv. Hennes mardrömmar handlar ofta om personer som på ett eller annat sätt befinner sig i livsfara och oftast är Udda i sina drömmar den utsatta personen som kämpar för sitt liv.

En natt drömmer hon en drömm om en kvinna som springer för sitt liv från ett gäng blodtörstiga hundar. Kvinnan ska just till att fly in under en markbrunn vid en tågstation när hundarna hinner fatt henne...

Drömmen känns så verklig för Udda att hon börjar reflektera över om det kan finnas en uns sanning i hennes drömmar. Är det som Udda drömmer händelser som händer i verkligheten?

För att få reda på sanningen söker Udda upp platsen för sin drömm och blir indragen i en värld hon aldrig kunnat föreställa sig...

Medryckande fantasy som känns som en blandning av Matrix, "vanlig fantasy" och "Alice i underlandet". Mycket spännande och svår att lägga ifrån sig- dock alldeles för kort med tanke på allt som händer i boken och bokens många karaktärer (man läser ut den på någon dag).  

Kommer det någon uppföljare?

Varje dag läser vi människor om märkliga sjukdomar och blessyrer som man kan drabbats av. Vi fyller våra huvuden till brädden med berättelser om människor som föds med enorma tumörer, de vars kroppsdelar sakta äts upp av någon okänd dödlig bakterie, cancer, HIV, rabies, komplikationer av vaccin, dödliga jättemaneter och små barn som lider av leukemi. Samtidigt pumpar TV ut serier som "Diagnos okänd", som får det att nästan växa ut cancerknölar och besynnerliga åkommor på de som tittar.

Ibland när det känns som om man håller på att bli tokigt av märkliga hypokondriska tankar som far runt i huvudet så kan det vara betryggande att veta att det finns människor som har det värre - mycket värre.

I "A spot of bother", skriven av den brittiske författaren Mark Haddon möter vi en något dysfunktionell familj där pappan, uppstressad på jobbet, bekymrad över sin homosexuella son, ogillande sin dotters blivande make och förstörd över sin hustrus kärleksaffär med grannen, helst plötslig insjuknar i denna kavalkad av inbillningssjuka tankar. Han har cancer, det är han säker på, för vad kan det annars vara, detta besynnerliga födelsemärke som helt plötsligt, från ingenstans dykt upp på hans ena höft? Att läkarna garanterar födelsemärkets ofarlighet är inte till någon tröst för pappan, han har redan bestämt sig för att det är cancer han har.

På vägen mot denna mans kollaps får vi uppleva förvirringen, skräcken, stressen och sorgen som nog kan drabba oss alla någon gång i livet i våra mindre starka stunder; dessa känslor som kan bero på nästan vad som helst i en människas liv men som i denna mans fall mynnar ut och tar gestalt i något helt annat - en inbillad åkomma.

Nog är boken sorglig och ibland rätt så hemsk, men mitt i allt detta finns ändå humor, humor som räddar boken från att bli totalt deprimerande, humor som gör att man kan skratta åt pappans ibland riktigt hemska försök ”att bli av med” sin cancer, som att försöka klippa bort det ångestskapande födelsemärket med en sax. Mitt i allt blod, all ångest och all rädsla så kan man inte annat än att se en gnutta komik i det hela.

Kanske är det för att vi känner igen oss lite i hans elände som vi också kan skratta åt det. Hur många är vi egentligen inte som har suttit och sett på tv eller läst om olika sjukdomar i tidningar och på Internet, känt igen oss lite i symptomen och tänkt att ”hjälp nu är jag drabbad!” Vi vet själva hur tokiga spratt hjärnan kan spela oss och därför ler vi en smula åt och känner lite tröst i pappans hopplösa situation och absurda idéer. ”Vi är inte värst!”

Jag är emot dödsstraff men kan ändå förstå att det finns de som ser det som en rättvis lösning.

Dock anser jag att USA, som ska symbolisera demokratins och frihetens kontinent, sköter det på ett vidrigt och förnedrande sätt. Fångar tvingas vänta tio år på att bli avrättade, en tid som i Sverige är nästan det längsta som vilken kriminell som helst kan sitta inlåst. Jag anser inte att någon människa förtjänar att sitta inlåst i tio år för att sedan avrättas. Och att bli fastspänd på en säng i ett rum med ett stort fönster där anhöriga till offret kan titta på, tycker jag är helt sjukt. Det finns ingen rättvisa med döden, den är inte ärofull, den är inget som någon människa borde njuta av och framförallt är den inget skådespel. Om USA vill spela gud och bestämma vem som ska dö, sköt det då på ett snabbt och snyggt sätt! Räcker det inte med att han/hon ska dö, måste det ske genom år av väntan och förnedring?

Visst kan man önska en person som har gjort hemska saker död, men ska man verkligen ge tillbaka med samma mynt? Fängelserna i USA är ju som rena träningslägrena för kriminalitet, om det är något fångarna har lärt sig om de kommer ut så är det hur de ska ta sig in igen och stanna där för alltid. Genom dödsstraff och icke fungerande fängelser så bidrar den amerikanska staten till kontinentens kriminalitet istället för att förebygga den. Dubbelmoralen i USA är skrämmande.

"An eye for an eye makes the whole world blind" som Gandhi sa.

Jag har börjat skriva upp allt som jag ska göra igen, i min stora väggkalender som ligger på skrivbordet. Tillvaron blir så mycket enklare när man vet vad man ska göra. Har fortfarande inte full koll, vet till exempel att jag ska till tandläkaren snart, typ. Det är inte lika roligt att komma ihåg saker som kostar nästan tusen kronor.

Jag var på "De tre musketörerna" på Stadsteatern igår med mamma. Den var bra med mycket sång, cigaretter, nakna rumpor, tajta brallor, missplacerade snoppar, gitarrer, långa hår och en Helena Bonham Carter-inspirerad drottning. Fares Fares sjöng Poison med Alice Cooper, vet inte vad jag tyckte om det.

Sen har jag jag käkat goda och äckliga kräftor med familjen, druckigt "Utö" och spillt två gånger. Dessutom har min hand blivit missfärgad av rönnbär,surt.

Nu är jag rätt så trött, men jag känner mig lite nedstämd faktiskt och vet inte om det kommer att funka så bra att sova.

Now the world has gone to bed

Darkness won't engulf my head

I can see by infra-red

How I hate the night

Now I lay me down to sleep

Try to count electric sheep

Sweet dream wishes you can keep

How I hate the night

(Marvin i "Liftarens guide till galaxen)