Varje dag läser vi människor om märkliga sjukdomar och blessyrer som man kan drabbats av. Vi fyller våra huvuden till brädden med berättelser om människor som föds med enorma tumörer, de vars kroppsdelar sakta äts upp av någon okänd dödlig bakterie, cancer, HIV, rabies, komplikationer av vaccin, dödliga jättemaneter och små barn som lider av leukemi. Samtidigt pumpar TV ut serier som "Diagnos okänd", som får det att nästan växa ut cancerknölar och besynnerliga åkommor på de som tittar.

Ibland när det känns som om man håller på att bli tokigt av märkliga hypokondriska tankar som far runt i huvudet så kan det vara betryggande att veta att det finns människor som har det värre - mycket värre.

I "A spot of bother", skriven av den brittiske författaren Mark Haddon möter vi en något dysfunktionell familj där pappan, uppstressad på jobbet, bekymrad över sin homosexuella son, ogillande sin dotters blivande make och förstörd över sin hustrus kärleksaffär med grannen, helst plötslig insjuknar i denna kavalkad av inbillningssjuka tankar. Han har cancer, det är han säker på, för vad kan det annars vara, detta besynnerliga födelsemärke som helt plötsligt, från ingenstans dykt upp på hans ena höft? Att läkarna garanterar födelsemärkets ofarlighet är inte till någon tröst för pappan, han har redan bestämt sig för att det är cancer han har.

På vägen mot denna mans kollaps får vi uppleva förvirringen, skräcken, stressen och sorgen som nog kan drabba oss alla någon gång i livet i våra mindre starka stunder; dessa känslor som kan bero på nästan vad som helst i en människas liv men som i denna mans fall mynnar ut och tar gestalt i något helt annat - en inbillad åkomma.

Nog är boken sorglig och ibland rätt så hemsk, men mitt i allt detta finns ändå humor, humor som räddar boken från att bli totalt deprimerande, humor som gör att man kan skratta åt pappans ibland riktigt hemska försök ”att bli av med” sin cancer, som att försöka klippa bort det ångestskapande födelsemärket med en sax. Mitt i allt blod, all ångest och all rädsla så kan man inte annat än att se en gnutta komik i det hela.

Kanske är det för att vi känner igen oss lite i hans elände som vi också kan skratta åt det. Hur många är vi egentligen inte som har suttit och sett på tv eller läst om olika sjukdomar i tidningar och på Internet, känt igen oss lite i symptomen och tänkt att ”hjälp nu är jag drabbad!” Vi vet själva hur tokiga spratt hjärnan kan spela oss och därför ler vi en smula åt och känner lite tröst i pappans hopplösa situation och absurda idéer. ”Vi är inte värst!”