Jag hade en date idag som var som klippt och skuren ur ett avsnitt av "Fawlty Towers".

En kille som jag pratade med på en dejtingsite för kanske 2 år sen addade mig vips på Facebook häromdan.

Vi träffades aldrig för han var allmänt mysko och ställde in flera gånger så jag tröttnade.

Vi snackade lite på Facebook i veckan och det visade sig att han flyttat och nu bor några portar från mitt jobb - weird.

Vi bestämde oss för att vara spontana idag och ses, han hade tvättstugan och vi skulle ses på en liten sunkig pizzeria brevid hans port.

Det började med att han kom rusande 10 minuter sen och förklarade att tvättmaskinen pajjat, så vi gick in och beställde och han rusade tillbaka till tvättstugan för att fixa tvättmaskinen, bra så trodde jag....

Han kommer tillbaka och vi ska börja äta, trodde jag... han talar om att han hellre hade ätit uppe hos honom men att en kompis som blivit utslängd av sin tjej bor hos honom tillfälligt, och att det kanske inte är så passande. 

Okey, inga problem, sunkpizzerian funkar!

Sen ringer hans telefon och han blir upprörd, rusar ut på gatan och snackar en lång stund, jag petar lite i salladen och äter några räkor. (mycket ensamtid på den pizzerian, jag har läst dagens Aftonblad framlänges och baklänges.)

Han kommer in igen och säger vips "nej vi går upp till mig istället"...

"Ehhh, jaha?, men din kompis då?"

"det struntar jag i" svarar han, så då får pizzahaket stoppa in en halväten sallad i en låda samt pizzan.

Sen hem till honom, jag hälsar som hastigast på en kompis som sitter i en soffa med en dator och sen stänger han in oss i köket.

Efter 5 minuter springer han iväg för att ursäkta sig till sin kompis att han varit så grinig hela dagen.

Tillbaka igen förklarar han vad telefonsamtalet han fick handlade om och att han var tvungen att dra iväg på ett viktigt möte med en kompis/kompanjon som han ska öppna business med, och att han i telefonsamtalet hade sagt om 30 minuter för kompisen satt och väntade.

Jag: jaha, dom där 30 minuterna har nog gått nu så då är det väl dax att säga hejdå

Han: Jag är hemskt, hemskt ledsen, kan vi inte ses imorgon så kan jag gottgöra dig?

Jag: Javisst (John Cleese 2 liksom)

Åker hem och småskrattar hela vägen för det var trots allt komik över det hela.

För en stund sen ringde han och sa "nu har jag landat, jag ber verkligen om ursäkt, här träffar jag värsta tjejen och beter mig helt konstigt, men allt knas inträffade just den timmen vi sågs! Kan vi inte gå ut och äta ikväll eller gå på bio? jag vill visa min bästa sida"

Hmmm, jag svarade javisst, för han var charmig, en kille i min stil och var LIK han med stort H (den lilles pappa).

Ska bli mycket intressant att se om det blir en bio eller inte... fortsättning följer....

Fotnot: mitt i allt erbjöd han mig jobb, han kanske jobbade undercover som rekryterare...

.