Näst sista dagen på januari månad, alla dyra räkningar betalda... ny damsugare inhandlad, blir billigare än att reparera centraldamsugaren just nu... tittat på ny skrivare, den förra slutade samarbeta strax innan jul, men den jag ville ha var inte inne... fick dessutom sett över mina telefonkostnader både mobil och fast samt internet... och får en ny mobiltelefon som jag sneglat på... så det känns rätt okey ändå, fast jag aldrig gillar att se hur sparpengarna sjunker... på det sättet längtar jag efter jobb - at kunna ha råd med saker utan att göra en överslagsräkning i huvudet... men det går, lite fixande och trixande, så går det... tur att dyra januari snart är slut!

Nu ska jag läsa lite till innan loppelådan kallar...

Jag håller på att hitta mig själv igen... samtidigt vet jag at väldigt lite syns utanpå om vad som pågår på insidan... min gråt och mina sorger syns inte ute bland folk, visst svarar jag att livet är svårt när någon frågar och visst kan någon som frågar få se sorgen passera i mina ögon... men det är något som jag inte så gärna bjuder in till, så som jag gjorde i början... mina sorger är annorlunda nu, de handlar mer om den oerhörda sorgen över att Johan och Vincent inte fick lära känna varandra - de hade verkligen trivts i varandras sällskap... Vincent fick ett nintendo i julklapp och det roligaste han vet är att spela in små påhittade sånger.... pappas intresse... och båda var och är otroligt datorintresserade och gillar att spela spel på datorn och tv:n... ibland kan jag fundera på om jag hade fått plats i deras liv, om Johan hade fått leva...

Var och handlade all kurslitteratur idag... en hel hög med böcker osm jag börjat läsa, men är så trött, för Vincent sov över på Judoklubben igår och jag kunde inte riktigt sova... det är en stor skillnad på att vara ensam och känna sig ensam, men för mig sammanfaller de alltför ofta...

Jag får se vad jag lyckas göra av mitt liv...

Jag sjönk som en sten under jul... inget blev som jag önskat, men jag tog mig igenom det och har nu börjat på Lärarutbildningen. Och i onsdags fick jag lära mig vikten av att få lov att lyckas ibland. Satt på en föreläsning om ledarskap och gruppdynamik, där föreläsaren praktiskt visade övningar mellanåt.... den sista övningen var en samarbetsövning där en stor grupp har ett lätt platsrör liggande på pekfingret i axelhöjd och skall ta ner röret till golvet utan att röret trillar... eftersom jag gjort en del liknande saker innan och har en del erfarenhet av vad gruppdynamik är och fungerar, så lät jag de som alltid vill ta plats och få leda försöka först, för jag kan mycket väl spela andra fiol, ingen av dem fick gruppens förtreoende... så när en paus uppstått och det hela höll på att gå åt fanders steg jag in, med låg röst som endast skulle uttrycka lugn, trygghet ledde jag röret ner till golvet... vi gick och satte oss. Förelsaren bara tittar på mig och säger att han aldrig varit med om att en grupp klarat uppgiften på första försöket. Hur hade jag gjort?

Det var rätt tidpunkt att få lov att få vara duktig och få känna att jag hör till och har något att tillföra... efter att ha haft en tid där jag varit väldigt låg och ifrågasatt nog sagt allt i mitt liv, fick jag känna att jag är duktig på något... att jag kan och är bra på det... det var otroligt viktigt för mig! Och just nu trivs jag med att läsa på lärarhögskolan i Malmö...

Så nu har jag kommit upp ur sorgens vak, den tar ett gastkramande tag i en och ganska så förlamande... men nu ska jag ta tag i läsandet och korregeringarna av uppsatsen som jag har att göra...

Julen kommer att firs med hela släkten med Vincent i centrum som sig bör...  de flesta julklappar är ordnade... har gjort det mellan varven...  och i helgen har vi spenderat lite med A och S och önskat god jul... känns konstigt när man tittar ut och jag känner mig inte så julig kan inte riktigt ta in det, även om jag de flesta morgnar har suttit med Vincent och tittat på Tjuvarnas jul... så om jag glömmer att säga det God Jul alla:D

Jag hade en riktigt låg dag igår... det är så vid den här tiden på året, sorgen sitter papperstunt under huden och bubblar fram för ingenting, eller snarare  minnen är för alltid inbakade i hjärnstammen och gör sig omedvetet påminda och kommer nog att alltid göra så... ensamheten är det svåraste, känslan av att känna mig ensam och övergiven... viljan att bara krypa ihop och försvinna tar över och det blir en kamp att ta sig upp och ut igen...  Nu  ska jag sätta igång med kompletteringarna av uppsatsen och förlora mig bort i det igen, lite arbetsnarkomani hjälper till att hålla känslorna borta...

Funderade en  stund igår över vad man tar med sig från olika relationer... för vi människor formas och omformas av våra nära relationer... kanske var det C julhälsning från Italien som satte igång det eller så var det kaffet på Ica med en av Vincents kompisars mamma som jag pratat en del med lite nu och då... och det fick mig att fundera frammåt vad det är jag behöver nu, i djupet av min själ... hur vad som kan läka själen igen och på vilket sätt A passar in i det... vad det är i det mötet som väckte gensvar i mig och varför...

Ett bra tag sedan jag var här... uppsatsen är skriven, har en del kompletteringar för jag var något överambitiös och det blev inte riktigt genomarbetat... så nu måste jag göra det, eller får chansen att göra det... beroende på hur man ser på det...

Livet går vidare, jaghar sökt ett jobb.. jag längtar tillbaka... vill träffa människor.. få möjligheten att påverka positivt... men samtidigt sökt kurser för våren,där jag snart behöver bestämma mig för vad jag vill läsa..

Jag och A  har träffats lite, men inte hunnit så mycket... samtidigt så händer något när vi väl ses... två sagade själar som mötts och känner igen varandra, funderar jag ibland, två väldigt besvärliga och krångliga personer dessutom, vilket inte gör saken lättare...

Sedan närmar sig julhelgen vilket alltid gör saker svårare... det sitter inne i hjärnstammen, rädslan, förtvivlan, vissheten av det som komma skulle, när inget hjälpte för tre år sedan... det gör mig otroligt känslosam och labil... behöver nog begrava mig i ett nytt projekt.... eller bara genomlida... livet går vidare, men sorgen består...

Jag är så inne i skrivandet och läsandet att allt annat får stå åt sidan, i vart fall det som inte måste fixas eller ordnas...  så tittade jag i kalendern idag för att se hur veckan såg ut och upptäckte att  den 2 december ligger längre fram än vad jag tänkt... helt plötsligt har jag nästan en vecka till som jag liksom tappat bort innan... hurra... nu blir det inte skit det sista jag skriver, utan jag har tid att genomföra det jag önskar i uppsatsen!

Det är mycket som händer just nu... och min enda tanke är är att öppna upp för möjligheter, så får jag se hur jag väljer att göra saker och hur mitt liv ska se ut framöver...

Så sitter man ytterligare en sen kväll eller natt... skrivit en del, följt något program på tv med ett ögonkast då och då, massor av böcker omkring mig i olika högar och halva soffan begravd under dem... och ändå trivs jag med det och lyfter jag blicken möter mig den stora underbara tavlan med fåviska jungrurna... om närgon nu undrar vilka de var så är det en liknelse som Jesus berättar: 10 jungfrur fick en oljelampa som de ombads hålla brinnande hela natten intill morgonen, fem höll sig vakna och fyllde på olja när så behövdes och fem somnade... för mig har besrättelsen alltid varit en positiv bild av alla "måsten"... det finns saker som vi bara måste göra för annars går vi själva eller våra nära under... just nu håller jag på och "burning the midnight oil" för min egen skull, kanske måse jag inte, men det ger mig något för egen del, som i sig gör att jag kan ge vidare... jag håller lågan inom mig levande, så att den kan fortsätta lysa...

Jaha så var det dags!!! Fritids ringde: - Jaaa, Vincent har ont i magen... -Jamen då kommer jag och hämtar honom på en gång... Klockan var 13/14 tiden. Jag kommer till skolan och så får jag höra att han kräkts på förmiddagen och har ont... varför sa du inget till personelen undrar jag... -Glömde, säger sonen... Så min son är smitthärden!!! Ungen som inte borde varit där, men som nu smittat alla!!! Jiihaaa... så nu får vi några långtråkiga dagar hemma... han sover en hel del för han kan fortfarande inte äta... ska testa nyponsoppa i morgon bitti på honom, så att han får i sig lite energi... annnars är han verkligen inte mycket sjuk.... Och jag, tja jag brukar klara mig undan någon av varianterna av kräksjuka... lite konstig i magen, men slipper kräket... hoppas jag slipper detta med. Älskar Alkogel!!!

Har producerat 20 sidor uppsats, så jag har kommit igång ordentligt och vill inte stoppa upp nu... så nattis så ska jag hitta krafterna att stå emot basilusker och virusar!!

Har fått blodad tand.. gillar att skriva uppsats även om jag nu sitter här halv tolv på natten med en bok och vet om att jag borde sova... jag gillar och trivs med att utmana mitt intellekt... att hitta nya banor nya vinklingar - att förstå... och för första gången i mitt liv funderar jag på att det där med att doktorera låter rätt lockande... jag tänker inte bestämma mig här och nu... det är nog mer som jag sagt innan: jag vill öppna upp möjligheter...det betyder inte att jag ämnar ge upp prästeriet, men prästtjänster som skulle fungera för mig dräller det inte av just nu...

Och ämnet jag hittat till min uppstats ger mig en massa material och möjligheter och dåligt med tidigare forskning... samt att känslor/livsfrågor/extensiella/ och releigion ligger i tiden i Lund just nu... och jag har ju en teol. kand i botten... jag rusar iväg i tanken, men det är rätt härligt att få höra reaktionerna från folk runt omkring: hur högt de värderar mitt intellekt och förmåga.... Jag har nog alltid ansett mig kapabel, men inte haft intresset, trodde Johan skulle bli den av oss som doktorerade... och så vänds allt runt i och med att jag hittat ett ämne som jag redan på teologen ville skriva om, men insåg att det var ett bålgetingfäste då: kvinnoprästfrågan!

Kommunikation är allt och inget... Vi träffades jag och Vincent tillsammans med A och hans son S i helgen... lekland som förlängdes ut över helgen... spontant och inte planerat.... jag känner att jag är mer avkopplad och lugnare och A är mer mån om att hjälpa till... sedan fick vi igång ett sånt bra samtal när en vännina kom förbi igår... hon blev reagenten som fick oss att prata om saker som vi inte tagit oss tid till... tror att det var mycket bra och viktigt...en del saker hamnade rätt... annars är det äpplekakornas och uppsatsskrivandets tid...

Lunchade med en ny vännina idag, vi har hittat varandra på kursen jag läser... och vi sitter där på Herkules bar och pratar politik, filosofi och livet i stort... och en dam tvärs över nickar instämmande och vi bjuder in henne i samtalet och hon kommer över... det var nästan bara vi på Herkules just då... och vi hade ett otroligt intressant och givnande samtal.... så härligt med sådana spontana möten...

Jag har lärt mig vad andra ser när de möter mig, men blir ofta väldigt förvånad... härromdagen var det på Vincents skola någon som sa något om "sånna livfulla och energiska" och gjorde en stor gest för att visa vad hon menade när hon inkluderade mig i den gruppen... Jag?! Jag som innerst inne är en väldigt blyg eller i alla fall privat person, om du nu känner mig och satte i halsen... Jag var en väldigt blyg person som barn, men kom någonstans på vägen fram till att det inte var sådan jag ville vara och började sakta utmana mig själv och är idag sedan många många år, en som andra uppfattar som självsäker, strak och kankse en som är van att stå i centrum.... men det är inte min egen syn på mig själv, jag ser fortfarande barnet i mig själv... undrande, frågande, osäker...

Visst jag har några styrkor som är viktiga för mig själv och det är mitt intellekt och min självkänsla... jag vet att mitt intellekt inte sviker, min förmåga att analysera och bedömma, och jag är trygg i mig själv, tycker till och med att jag är en rätt okey person med alla mina fel och brister... ingen enkel person, inte ens  jag själv orkar med mig när jag sätter den sidan till, så jag förstår kritik för mitt krångelhumör och pms...

Jag har också sidor som jag är mindre stolt över, min förmåga att leva i nuet gör att jag tappar greppet om att hålla kontakt och höra av mig till vänner periodvis, sedan gör ju inte livet som ensamförälder saken lättare... jag känner att jag har lite för lätt att skjuta upp saker som inte är prio ett när det blir mycket att göra... fritid finns inte längre, men jag har ett helt okey liv ändå!

Just nu känner jag att listan på vad jag borde göra är såååå attans lång... vill inte ens skriva någon lista för jag orkar inte se den, det får bara bli det mest akuta hela tiden... att jag ikväll när Vincent lagt sig ska skriva lite till på min komplettering av ett litteratur seminarium, måste plocka undan lite om Vincent ska ha hem kompis, som vi bestämt på onsdag... måste dessutom skriva eller samla ihop delar till min inledning av uppsatsen till i morgon.... det hinner jag i och för sig göra när jag lämnat Vincent på skolan, innan jag måste iväg... tvätten som jag hängde ut i går hänger fortfarande kvar på sträcket... äpplena borde plockas och skivas och in i frysen, som borde frostas av.... urk.

Samtidigt vet jag att jag inte varit sysslolös... fritid är en lyxvara.... det är sådana här studer! Det finns alltid något att göra eller som borde göras... nu ska jag ut i köket och hämta panodil som jag glömde innan när jag tog sprutan, börjar känna frossan redan... eller så har jag inte satt igång elementen... hmm  det har jag nog inte... Tack och lov att jag i alla fall inte bryr mig om vad folk tänker och tycker så mycket... vet att grannen var på om att det var min tur att klippa det gemensamma gräset mitt på gården, innan det blir för kallt, men jag har inte tid just nu - lite socialt liv måste vi få ha, vincent och jag och det hinner nog klippas... så långt är det inte och bara jag inte klipper så attans kort så är det ok... slutar visst växa vid +7 grader om jag minns rätt....

Nej nu ska jag fokucera på det jag måste... uppsatsen ska bli klar i tid!

Jag vet att jag inte skriver så mycket längre, men det är som om det är en ny period jag gått in i... fast igår kväll undrade jag... av någon anledning satte jag på Halo och tittade in på Johans Facebooksida som är "memorized" ... det vill säga dödförklarad eller minnesmärkt... på bilden, som är tagen för ett inslag i studenttidningen Lundagård av en proffs fotograf, så tittar Johan rakt in i kameran och det är den vanliga blicken, innan han blev riktigt riktigt dålig... julgranen står i bakgrunden så jag vet att han inte har så lång tid kvar att leva... men han ser inte riktigt sjuk ut ännu... men just blicken i ögonen är det som slår mig varje gång... likaså nu när jag skriver om det... skanaden tar tag i mig och hugger in sina klor.... har inte gråtit och skrikit så på länge som jag gjorde igår....

Har känt att jag annars landat i var jag befinner mig och vad som hänt.... lever ett rätt okey liv även om jag önskar och längtar efter tvåsamhet igen... A är med i bilden men vi hinner inte träffas så mycket och tar det lugnt... Håller annars på att konsolidera mitt liv, samla ihop och samtidigt göra mig av med onödiga saker... ett arbete som är långsamt och tar tid.... tid som jag aldrig tycks ha... sakta sakta ska det bli färdigt här hemma, fast jag vet att det rimmar illa med att plugga samtidigt...

Jag vet vart jag är på väg och  försöker hitta vägar att nå fram...