Näst sista dagen på januari månad, alla dyra räkningar betalda... ny damsugare inhandlad, blir billigare än att reparera centraldamsugaren just nu... tittat på ny skrivare, den förra slutade samarbeta strax innan jul, men den jag ville ha var inte inne... fick dessutom sett över mina telefonkostnader både mobil och fast samt internet... och får en ny mobiltelefon som jag sneglat på... så det känns rätt okey ändå, fast jag aldrig gillar att se hur sparpengarna sjunker... på det sättet längtar jag efter jobb - at kunna ha råd med saker utan att göra en överslagsräkning i huvudet... men det går, lite fixande och trixande, så går det... tur att dyra januari snart är slut!

Nu ska jag läsa lite till innan loppelådan kallar...

Jag håller på att hitta mig själv igen... samtidigt vet jag at väldigt lite syns utanpå om vad som pågår på insidan... min gråt och mina sorger syns inte ute bland folk, visst svarar jag att livet är svårt när någon frågar och visst kan någon som frågar få se sorgen passera i mina ögon... men det är något som jag inte så gärna bjuder in till, så som jag gjorde i början... mina sorger är annorlunda nu, de handlar mer om den oerhörda sorgen över att Johan och Vincent inte fick lära känna varandra - de hade verkligen trivts i varandras sällskap... Vincent fick ett nintendo i julklapp och det roligaste han vet är att spela in små påhittade sånger.... pappas intresse... och båda var och är otroligt datorintresserade och gillar att spela spel på datorn och tv:n... ibland kan jag fundera på om jag hade fått plats i deras liv, om Johan hade fått leva...

Var och handlade all kurslitteratur idag... en hel hög med böcker osm jag börjat läsa, men är så trött, för Vincent sov över på Judoklubben igår och jag kunde inte riktigt sova... det är en stor skillnad på att vara ensam och känna sig ensam, men för mig sammanfaller de alltför ofta...

Jag får se vad jag lyckas göra av mitt liv...

Jag sjönk som en sten under jul... inget blev som jag önskat, men jag tog mig igenom det och har nu börjat på Lärarutbildningen. Och i onsdags fick jag lära mig vikten av att få lov att lyckas ibland. Satt på en föreläsning om ledarskap och gruppdynamik, där föreläsaren praktiskt visade övningar mellanåt.... den sista övningen var en samarbetsövning där en stor grupp har ett lätt platsrör liggande på pekfingret i axelhöjd och skall ta ner röret till golvet utan att röret trillar... eftersom jag gjort en del liknande saker innan och har en del erfarenhet av vad gruppdynamik är och fungerar, så lät jag de som alltid vill ta plats och få leda försöka först, för jag kan mycket väl spela andra fiol, ingen av dem fick gruppens förtreoende... så när en paus uppstått och det hela höll på att gå åt fanders steg jag in, med låg röst som endast skulle uttrycka lugn, trygghet ledde jag röret ner till golvet... vi gick och satte oss. Förelsaren bara tittar på mig och säger att han aldrig varit med om att en grupp klarat uppgiften på första försöket. Hur hade jag gjort?

Det var rätt tidpunkt att få lov att få vara duktig och få känna att jag hör till och har något att tillföra... efter att ha haft en tid där jag varit väldigt låg och ifrågasatt nog sagt allt i mitt liv, fick jag känna att jag är duktig på något... att jag kan och är bra på det... det var otroligt viktigt för mig! Och just nu trivs jag med att läsa på lärarhögskolan i Malmö...