Ja, vem bestämmer... och varför... både jag och Vincent har blivit andra peroner än de vi var innan Johan dog... en lång tid efteråt fick jag inte ens höja rösten för då blev Vincent helt förtvivlad av rädsla att jag också skulle försvinna, det har påverkat vår relation mycket... det som är bra med det, är att vi utvecklat en förmåga att prata och resonera om saker... vi kan föra resonemang som är abstrakta och långt över en nivå som jag tror att en snart sexåring vanligtvis kan förstå och ta till sig... det negativa är att det är lättare för mig att göra små förändringar, än att tvinga på Vincent att alltid rätta sig efter mig... sedan är det kanske också en attityd fråga från min sida - att min största prioritering är Vincent, att han ska få en så bra grund att stå på som möjligt... för det är först nu som han börjat förstå vad han förlorat - sin pappa och då kan det vara kul att veta att man gör en del saker som pappa också glllade att göra... tex sjunga och spela tv-spel... det var ju Johan som en gång köpte wii-spelet... och när man har sommarlov spelar det ju inte så stor roll hur dags man går och lägger sig - tiderna blir lite mer flytande... men jämfört med en mer auktoritär föräldrabild är jag väldigt slapp... jag föredrar att diskutera och prata om varför saker ska vara på ett visst sätt... endast säkerhet är sådanat som inte är förhandlingsbart... och hösten kommer snart, med tidiga morgnar och skoldagar, då är det en annan sak med att komma i säng i tid... bekvämlighetsgrejen att få tid över till annat finns under terminstid eftersom jag pluggar och måste få plugga lite på kvällstid också... poängen i det är att Vincent, som ensambarn, också lärt sig att roa sig själv... jag behöver sällan serva honom färdiga saker att göra, även om vi gör en del saker tillsammans emellanåt.. tex gillar vi båda att pyssla... Inget är enkelt eller utan konsekvenser....

Jag tror vi är många ensamföräldrar som jonglerar för att få det att fungera för oss själva och våra barn, samt med en blick frammåt att våra barn en dag ska bli vuxna kapabla individer som ska kunna fugera i samhället... jag tror att det kan göras på många sätt... men att huvudfrågan kanske inte är vem som bestämmer och varför, utan ansvar... Tar jag som förälder ett vuxenansvar? Och lär jag mitt barn att ta ansvar utifrån sin ålder och kapacitet? För med ansvar kommer mod och styrka, vilket jag tror är egenskaper som vår omvärld behöver idag...  mod att stå för det man tycker, tänker ochanser värdefullt, styrka att hålla ut för det man tror på och värdesätter... och om jag vill det måste jag vara vuxen och Vincent få vara barn, även om det inte alltid är lätt som ensam vuxen...

Att vara ensam om alla beslut är hårt och tufft nog, för mig känns det som om jag aldrig räcker till... jag räcker inte till som mamma, för min släkt eller för mina vänner, för min pojkvän.. eller för mina studier.... och mig själv? Nej, jag räcker inte till för mig själv heller... det finns massor som jag skulle vilja, men måste göra avkall på hela tiden...

Kanske borde titeln vara: En ensamföälders försvarstal?! Men så känns hela mitt liv... allt måste hela tiden försvaras och rättfärdigas, för jag räcker inte till... jag kan misstänka att det är därför som naturen låtit det behövas två föräldrar för att skapa ett barn... men nu är jag ensam, inte av eget val, utan för att jag tvingades genom döden att bli det.... och någonstans försöker jag göra det bästa möjliga av det hela - för det är det enda jag kan göra!