Jag hade en riktigt låg dag igår... det är så vid den här tiden på året, sorgen sitter papperstunt under huden och bubblar fram för ingenting, eller snarare  minnen är för alltid inbakade i hjärnstammen och gör sig omedvetet påminda och kommer nog att alltid göra så... ensamheten är det svåraste, känslan av att känna mig ensam och övergiven... viljan att bara krypa ihop och försvinna tar över och det blir en kamp att ta sig upp och ut igen...  Nu  ska jag sätta igång med kompletteringarna av uppsatsen och förlora mig bort i det igen, lite arbetsnarkomani hjälper till att hålla känslorna borta...

Funderade en  stund igår över vad man tar med sig från olika relationer... för vi människor formas och omformas av våra nära relationer... kanske var det C julhälsning från Italien som satte igång det eller så var det kaffet på Ica med en av Vincents kompisars mamma som jag pratat en del med lite nu och då... och det fick mig att fundera frammåt vad det är jag behöver nu, i djupet av min själ... hur vad som kan läka själen igen och på vilket sätt A passar in i det... vad det är i det mötet som väckte gensvar i mig och varför...