Jag har lärt mig vad andra ser när de möter mig, men blir ofta väldigt förvånad... härromdagen var det på Vincents skola någon som sa något om "sånna livfulla och energiska" och gjorde en stor gest för att visa vad hon menade när hon inkluderade mig i den gruppen... Jag?! Jag som innerst inne är en väldigt blyg eller i alla fall privat person, om du nu känner mig och satte i halsen... Jag var en väldigt blyg person som barn, men kom någonstans på vägen fram till att det inte var sådan jag ville vara och började sakta utmana mig själv och är idag sedan många många år, en som andra uppfattar som självsäker, strak och kankse en som är van att stå i centrum.... men det är inte min egen syn på mig själv, jag ser fortfarande barnet i mig själv... undrande, frågande, osäker...

Visst jag har några styrkor som är viktiga för mig själv och det är mitt intellekt och min självkänsla... jag vet att mitt intellekt inte sviker, min förmåga att analysera och bedömma, och jag är trygg i mig själv, tycker till och med att jag är en rätt okey person med alla mina fel och brister... ingen enkel person, inte ens  jag själv orkar med mig när jag sätter den sidan till, så jag förstår kritik för mitt krångelhumör och pms...

Jag har också sidor som jag är mindre stolt över, min förmåga att leva i nuet gör att jag tappar greppet om att hålla kontakt och höra av mig till vänner periodvis, sedan gör ju inte livet som ensamförälder saken lättare... jag känner att jag har lite för lätt att skjuta upp saker som inte är prio ett när det blir mycket att göra... fritid finns inte längre, men jag har ett helt okey liv ändå!