Hade begravning för en god väns pappa i fredags, vars familj jag känner... det kändes bra att kunna tacka ja till hålla i begravningnen... det blir ju lite mer personligt när man träffat personen i fråga i livet... och begravningen i sig gav en väligt skön känsla i mig... att jag på ett bra sätt gick in i prästrollen igen , samt att min privata sorg och saknad inte lockades fram... jag kände mig emotionell för att jag kände personen i fråga och kände in familjens sorg och saknad, men min egen sorg och saknad efter Johan kom inte till ytan... eller snarare, den sorgen gör endast ont när jag tänker på vissa delar: hans död och det lidande han fick utstå och att Johan och Vincent aldrig fick lära känna varandra riktigt...

Jag bär också med mig känslan av mening i begravningensakten igen, den kunde jag själv inte känna vid Johans begravning, trots att vi drog på begravningnen då, så var det alltför tidigt för mig att vara riktigt närvarande...

Jag har vandrat en lång väg och det tog två och ett halv år, inte för att sorgen och saknaden någonsin riktigt går över, men de djupa såren i min själ har byggts över - jag har lärt mig leva med det onda såren inom mig... de gör inte ont på samma sätt längre, men de finns alltid där... jag befinner mig inte i sorgen längre på samma sätt...

Jag har helt klart vandrat vidare på den väg som jag stakade ut för mig och Vincent... vart vi är på väg vet jag inte helt och hållet... men mycket börjar klarna och är lättare... och möjligheten att en dag komma tillbaka till mitt yrke stärks inom mig... längtan efter det jobb som jag älskade finns helt klart inom mig igen...