Jag sjönk som en sten under jul... inget blev som jag önskat, men jag tog mig igenom det och har nu börjat på Lärarutbildningen. Och i onsdags fick jag lära mig vikten av att få lov att lyckas ibland. Satt på en föreläsning om ledarskap och gruppdynamik, där föreläsaren praktiskt visade övningar mellanåt.... den sista övningen var en samarbetsövning där en stor grupp har ett lätt platsrör liggande på pekfingret i axelhöjd och skall ta ner röret till golvet utan att röret trillar... eftersom jag gjort en del liknande saker innan och har en del erfarenhet av vad gruppdynamik är och fungerar, så lät jag de som alltid vill ta plats och få leda försöka först, för jag kan mycket väl spela andra fiol, ingen av dem fick gruppens förtreoende... så när en paus uppstått och det hela höll på att gå åt fanders steg jag in, med låg röst som endast skulle uttrycka lugn, trygghet ledde jag röret ner till golvet... vi gick och satte oss. Förelsaren bara tittar på mig och säger att han aldrig varit med om att en grupp klarat uppgiften på första försöket. Hur hade jag gjort?

Det var rätt tidpunkt att få lov att få vara duktig och få känna att jag hör till och har något att tillföra... efter att ha haft en tid där jag varit väldigt låg och ifrågasatt nog sagt allt i mitt liv, fick jag känna att jag är duktig på något... att jag kan och är bra på det... det var otroligt viktigt för mig! Och just nu trivs jag med att läsa på lärarhögskolan i Malmö...