Jag önskar att Vincent var helt nöjd och glad med det han har... och på ett sätt så är han det, men jag märker att det i honom, likosm i mig finns en enorm längtan efter en som han själv uttrycker det "riktig" familj... det märktes så attans tydligt när han var med härromdagen och fikade med A... han tyr sig till A som en ersättare för det han förlorat och samtidigt vet jag inte hur bra det är, när vår realtion varit så tuff hela våren... vi ses lite nu och då och så får det nog vara ett tag...

Både jag och A har väldigt mycket privat som händer just nu... för min del trillade det ner över mig att jag faktiskt ÄR präst och längtar tillbaka till den verkligheten, sedan är det en process och en lång väg att gå för att det ska bli en möjlighet... känns otroligt skönt att ha kolleger som stöttar och säger att de aldrig trodde något annat och som värdesätter mig som kollega och präst... jag vill helt enkelt jobba igen, lusten har kommit tillbaka...

Det är en massa praktiska saker som jag behöver ordna med just nu och jag bara hoppas att jag kan lösa dem alla, för då blir det en bra höst, skrivandes c-uppsats i historia

Tillbaka till Vincent... vi har under våren haft en massa intressanta diskussioner om syskon... många fick ju syskon på dagis, men inte han... och jag har berättat att jag ville ha syskon till honom, men att han var den enda som levde vidare i magen och som föddes, de andra överlevde inte... det tyckte han var sorgligt och har funderat över och på något sätt inkorporerat när andra barn pratar om sina syskon... och pappa.... ja hans pappa är död och han är väl medveten om att det var cancer... han kommer inte ihåg så väldans mycket, men vet om alla breven som jag bad vänner skriva om vem Johan var och hade betytt för dem... dem ska han få när han lärt sig läsa... jag orkar inte riktigt läsa dem... fortfarande inte... sedan håller Vincent på att bygga upp sin egen bild om vem Johan var och det en ganska så orefkterat idealistisk bild, men behöver nog vara så...

Vi lever, jag och Vincent, ett bra liv, men vi har båda ett stort hål i oss, som vi till viss del försöker fylla hos varandra, men nog aldrig riktiigt lyckas...