Han kom in och fick upp mina ögon, trodde jag...

Allt ställdes på sin spets i alla fall och jag kunde skylla på honom men saningen var nog den att det var min arbetskompis som ställde till det för mig. Det var hon som fick mig att gå rakt in i väggen.

- jojo sa hon det här är ju... sen tystnade hon, tittade på mig, log. Sen sa hon, men vi behöver väl inte köra rakt i väggen med huvudet före!

- nää, sa jag.

Min tankar for runt. Vadå vägg. Jag har koll, du är smart, sexig och rolig och vi har kul ihop det här fixar vi. Inget konstigt med det.

Men jag vet nu.

Fan, man ska passa sig, helt plöstligt har det kletats fast och man kommer inte loss. Helt plöstligt kan man inte frigöra sig. Inte för att det gör något, jag menar, jag gillar ju dig lika mycket nu som då men hade jag förstått vilka problem det skulle innebära för mig på ett personligt plan hade jag nog sprungit.

Aldrig vänt mig om, bara sprungit.

Men det är väl så det går till, en blick, ett leende, en historia, ett skratt. Ett nät som vävs av funderingar, ideer, drömmar, gemensamma tankar och plöstligt inser man att man inte klarar sig utan den andra personen. Så var det vi växte ihop och du är så galet vacker, ditt hjärta det känsligaste jag sett din själ den friaste jag upplevt.

Fan oxå.... du är dessutom skitsmart...

Åså vill du ha mig

Å jag dig

Men min familj då?

Ett oändligt eko, ett eko som dunkar.

Ett eko som förflyttar sej mellan min bröstkorg och min ryggrad. 

Ett eko som skapas där drömmar vävs i hop till liv. Ett eko som skapas av våra hjärtan.

I djupet av vårt hjärta.

Det är ekot som får blodet att strömmar fram.

Rött liv som forsar fram i vener och artärer och ett hjärta som dunkar.

Dunk.....dunk dunk ........dunk.

Mitt hjärta har det trångt denna dag. Det har växt. Spänner ut min bröstkorg, slår hårt, får blodet att forsa fram med drömmar och förhoppningar.

Men ekot mitt hjärtat slag skapar finner inget slut. Det studsar i tomhet.

Så trångt där inne - å ett så stort ensamt eko.

Ett eko som ber om att få finnas i en värld där svaret som kommer tillbaka inte är dess egna ensamma rop utan en människas.

En människas.

En människas svar.

Ni måste förstå, mitt eko är det största i världen.

Satt i bilen när textmeddelandet kom.

Det här är för dej!

Mer närvarande utan att vara närvarande går nog inte att bli.

Mina ögon tårfylldes och jag fick parkera.

Tänk att två tankar kan föddas samtidigt.

Tänk att två tankar kan mötas trots ett avstånd som är omätbart.

Du var så närvarande, jag kunde känna dina andetag mot min nacke.

Jag kunde känna din fingrar mot mina läppar.

Jag antar att du kände mig också.

Du på ditt håll, jag på mitt

Men ändå mötes vi en tanke

En tanke som förenade oss igen

Tar tag i din hand
Vi brister ut i ett skratt
Det var så länge sen
Men det finns där än
För passionen vi kände kommer alltid igen
Har ett hjärta utan rynkor
Det består intakt
Och drömmar i mitt liv har jag aldrig förlagt
Aldrig nått fram så jag älskat på avstånd
Nu är det mitt tåg och dags för avgång
Stiga på aldrig tveka en minut
För att allt som flyger upp måste landa till slut
Kan inte titta tillbaks trots min vilja är stark
Vi vandrar iväg utan vidröra mark

Jag bara känner åååå

Det blir så knäppt ibland.

Jag tycker såå mycket om henne, hon tycker såå mycket om mej ändå ses vi inte.

Varför är det så?

Jag fäller en tår

en tår  som sakta fuktar min kind

jag återgår till det normala

till det gamla

till hur allt, alltid varit

Varför är det så?

Jag var på fest och så började en tår rinna ner för min kind.

Det var en tår av tillit, det var en tår av förtroende.

Inte så konstigt kanske....men det är ju bara så att:

Jag är glad och jag var ju på fest.

Hade ätit god mat och druckit gott, skrattat med vänner.

Ni måste oxå förstå att i MITT hjärta finns glädje och ljushet.

Sånt är mitt sinnelag.

Så när tåren kom var jag oförberedd, den fick mej när jag inte var beredd.

Bara så där, pang kom den.

Framför dej kom den. När du tittade på mej kom den

När du såg in i mina ögon kom den

När jag såg in i dina ögon kom den

När du satt där och såg mej kom den

Jag tror det var en fin tår för den kom på grund av förtroende, på grund av tillit.

Men att den sen innhöll lite lite svärta, att den bar en känsla av sorg, det var ju inte ditt fel, för det enda du gjorde var ju att se mej.

Jag skulle aldrig leka för lekens skull även fast du verkar tro det.

Visst jag kanske är naiv och borde kanske inse att vissa saker gör man inte.

Men mitt hjärta bankar ju så hårt.

Bankar och bankar och vill inget annat än ut

Jag gör som jag alltid gjort.

Träner skiten ur mej.

Denna höst finns det som ingen som springer ifrån mej!
Vad säger det?

Lyfter mer än någonsin. Vad säger det?

Jo jag har haft en lång period där jag tränat skiten ur mej....

Jo, jag tror det skulle fungera, jag tror det skulle vara bra.

Jag tror att du skulle gilla se glöden i mina ögon.

Jag skulle gilla din, det vet jag. Jag har redan sett den och jag tänkt på den sen dess.

Men efteråt, hur skulle det bli?

Skulle du vilja älska med mej igen?

Skulle du kunna?

i 30år sa du?

Men sen då?

Du bara kom in, kom fram till mej, sa hej.

Blev en del av mej

Fick mej att andas

Fick mej att le

Fick mej att längta igen

Sen gick du

Bara försvann

Nu glömmer jag bort hur man andas igen

Jag slutar le

MEN MIN LÄNGTAN ÄR STÖRRE än någonsin

Så längtan du väckte försvann inte, den blev större...

Men nu längtar jag efter dej

Det är så sjukt,

Du är här

Jag är här

Men du vill inte ses längre

Det är ju som om du dör, fattar du inte det?

Min saknad är bottenlös

Jo jag vet, jag är liksom inte 20 år längre.

Jag tar ett andetag, tar ett till, även fast dom haltar, även fast dom hickar sej fram.

Så går en dag...

Jag andas lite till

Så går en dag...

Å sakta men säkert läggs ännu en känsla till handlingarna.

NÄÄ, det kan inte vara så, det går inte, jag kan ju inte ens andas

Sen är det orättvist oxå, förbaskat orättvist.

Jag är liksom inte van, jag gör och har alltid gort det jag vill.

Nu vill jag med hela mitt väsen men jag gör det inte... och det är så sjuukt ovant.

Jag kan inte hantera det, det går inte.

Jag kan liksom inte ens andas normal.

ANDAS HAA! det som är så enkelt, inte ens det kan jag.

För jag saknar dej så !