Ingen kan föreställa sig och beskriva precis allt. Ingen kan heller beskriva ingenting, för om vi kunde beskriva det, vore det ju någonting, det som motsvarades av beskrivningen. Om vi kan tänka oss ingenting är det ju en tanke, tanken på ingenting, tomma mängden.

Vi har precis fyllt ett rum med möbler och hon som äger möblerna kollar att möblerna finns där. "Bra", säger hon. "Allt finns där!"En stund senare kommer hon tillbaka, men då har någon snott alla möblerna. Då säger hon upprört: "Det finns ingenting i rummet!" Nästa dag lämnar tjuven tillbaka allt för att slippa straff och därför att han å´ngrat sig. Möblernas ägare kommer tillbaka och säger glatt till oss: "Allt fanns där igen!"

Vi kan använda orden allt och ingenting i vardagsspråket även om vi inte kan säga vad allt och ingenting är när vi filosoferar bland molnen.

Samma sak är det med tiden. Vi vet vad klockan är när vi kollat den. Vi vet att vi kollar på tv eller datorn just nu, vet att vi upplever just det vi upplever här och nu, men sedan upplever vi något annat, som vi inte nu exakt vet vad det kan bli. Vi vet att vi alltid lever här och nu men kan minnas en del av det vi upplevt och tänka på vilka möjligheter som finns för oss i framtiden. Nutiden är den enda tid vi upplever direkt. Förfluten tid och framtid är mest något som vi föreställer oss, för vi kan minnas fel och ibland blir inte framtiden som vi tänkt oss den. Det förflutna är matbordet vi lämnat, nuet när vi sätter och käkar och framtiden nästa måltid. Ändå, när vi filosoferar bland molnen över vad tid "egentligen" är, fattar vi noll och vet inte ens vad nuet är för något, för när vi säger "nu" så tycker vi att  "nu" har blivit "då", och då har nuet förnyats även om vi alltid lever här och nu. Men ändå vet vi vad ytiden är i vardagslivet. Vi kan komma för sent, prick eller för tidigt, fastän vi inte kan säga exakt vad tid "egentligen" är. Kanske är den bara ett videospel.