Tjocktarmscancer och jag

Nu har jag flyttat min blogg till en annan sida då det inte gick att lösenordsskydda denna.
Här är adressen till den nya: http://tjocktarmscancerochjag.blogg.se/
Vill du få lösenordet så maila till mig: cecilialackberg@hotmail.com

Har börjat känna att det är jobbigt att blogga då jag blir allt djupare i mina inlägg. Vill inte lämna ut mig för mycket och kommer därför ha en skyddad blogg.
Är det så att du vill fortsätta att följa mig så kan du maila till cecilialackberg@hotmail.com så kommer jag att godkänna dig.
Återkommer när jag vet hur jag ska gå tillväga. Kram Cissi
Ps. Har du frågor om min tjocktarmscancer är du självklart välkommen att maila.

Hej hopp, då äter man penicillin igen. Fick igår en brändande känsla "down there" som bara ökade under dagen. På kvällen ringde jag till sjukvårdsupplysningen som tyckte jag skulle kolla upp det "men vänta till imorgon". Men när jag förklarade min historia så "fick jag självklart åka" om jag ville. Åkte till NÄL då jag inte visste vad det var...Döm om min förvåning när jag fick träffa en specläkare inom 30 min! De var verkligen fantastiska vilket jag alltid tycker att vårdpersonalen är OM man är ärlig själv. Fick diagnosen urinvägsinfektion vilket jag misstänkte. Skönt ändå att åka till sjukhuset, och att åka därifrån som vilken vanlig patient som helst med en helt vanlig diagnos. Perspektiv!

Idag har jag min lediga dag och vakande HALV 10! Skönt att få sova ut. Solen lyser så det får bli en promenad idag. Aurevoir

Tidig morgon och jag sitter och förbereder dagen, scannar tidningarna och försöker få en bild om vad som har hänt sedan igår. Varje dag är som ett tomt blad i mitt jobb, ett blad som ska fyllas med spännande, berörande, viktiga, grävande underhållande nyheter. Kul.
Igår var jag hos företagssjukgymnasten. Det var en annorlunda upplevelse då hon inte alls klämde och kände på det sättet jag trott, utan mer berörde mig med lätt hand. Hon jobbar tydligen med spänningstillstånd på ett annat sätt, att man ska lära sig att inte vara spänd. Förhoppningsvis får jag 10 behandlingar genom jobbet.

Så kom den då till slut, snön. Många har väntat, jag är mest glad om den försvinner igen tror jag. I och för sig kul för barnen.

 Just nu tycker jag att det är jobbigt att blogga...jobbigt för att det blir så negativt och att för att jag får för mig att ni tycker att jag är gnällig...Men så kommer jag på att jag bloggar ju framför allt för att jag själv ska minnas denna tiden och för att detta är det ställe där jag sätter ord på det jag känner.

Just nu mår jag alltså inget vidare. Man kan väl säga att jag har ångest. Jag är LIVRÄDD för att cancern ska komma tillbaka, att den just nu tickar inne i min kropp redo att visa sig på provsvar inom kort. Jag är ett fysiskt vrak med en mängd olika krämpor. Jag VET att jag måste acceptera att jag faktiskt har gått igenom mkt under ett år, och att det tar tid att återhämta sig efter cellgiftsbehandling. Men för er som känner mig så vet ni att just tålamod inte är min starkate gren. Jag VILL så mkt men pallar inte. Jag har ont i huvudet ryggen, svanskotan, axlarna, domningar i händer och fötter, kass mage, trasiga tänder etc etc. Hur ska jag kunna vända denna skutan till att komma i form? Jag ska till sjukgymnasten imorgon och hoppas få hjälp med övningar. En sak som jag ändå blev glad över är att jag inte alls blev andfådd när jag gick en promenad häromdagen. I somras fick stanna titt som tätt för att orka, men nu gick jag precis som förr. Skönt. Jag skulle vilja ha lite tips på bra böcker att läsa om just det jag går igenom nu. Ngn som vet?

För övrigt hade jag och vännen Petra lite tjejträff igår med ett gäng vänner.  Det var supemysigt och vi  blandade skratt med allvar. Precis som livet är. Och trots att det låter för jävligt här så är jag oftast glad....ialla fall utåt.

Ett tag sedan jag skrev, men livet tar tid och det är svårt att hinna med., Denna veckan har varit jobbig, har oerhörd värk i nacken, ryggen och huvudet. Var hos massören som bekräftade att jag har spända muskler. Cellgifterna tar inte bara död på de dåliga cellerna utan också de bra som också finns i musklerna. Mitt stillasittande år har fört med sig att min hållning helt har kollapsat. Nu måste jag börja träna!

Igår låg det ett brev från kirurgkliniken i brevlådan. Den 19 ska jag träffa kirurgen som opererade mig. Dock blev jag orolig! Jag visste att jag skulle få en kallelse, men enl gängse regler så skulle jag få en kallelse till datortomografi först, sen till dr. Men antagligen vill de kolla så allt är ok med mig så här ett år efter operationen?

Igår ringde jag till två personer som har är viktiga för mig. Den ena är Eja som jag inte känner sedan tidigare, men som bor i samma by och som fick samma diagnos ett halvår före mig. Det är superskönt att prata med henne som vet vad jag går igenom, Samma känsla har jag med Annika som jag lärde känna  under cellgiftsperioden. Vi är lika gamla och fick samma sjukdom ungefär samtidigt som jag. Vi tre delar samma oro och samma tankar. Tack för att ni orkar lyssna.

Idag lyser solen och jag ska ta tag i min träning. Varför inte börja med en promenad?

Sista dagen på detta året. Jag och mannen pratade i morse om hur året har varit, ett jädra skitår såklart, men samtidigt har det varit ett bra år. Tex förde sjukdomen med sig att jag fick tid att vara hemma och umgås med min barn. Men sammanfattningsvis så har ju året såklart varit ett oerhört tufft år. Här kommer årets höjdpunkter och dess motsats:
Januari: Jag jobbade och hade ont i min mage. Jag började kämpa för att läkarna skulle ta mig på allvar. Jag och Andreas åkte till Egypten där vi hade en fin vecka. Dock bröt revolutionen ut vår nästsista dag (Andreas 35-årsdag).
Februari: Den 16 februari kallades jag så till koloskopi efter att ha tjatat. Dr hittade direkt min tumör och han såg att det var cancer. Chock helvetes jävlar. Vägrade åka hem och fick operation snabbt. Redan den 18 februari opererades jag. Åkte hem ledbruten, orolig men glad att cancern inte hade spridit sig till levern.
Mars: Jobbade en del, men hade svårt att koncentrera mig. Var ofattbart lugn efter att ha fått besked att cancern inte hade spridit sig till lymfkörtlarna.
April: Påbörjade min cellgiftsbehandling. Livrädd för vad det skulle göra med mig, men samtidigt skönt att komma igång. Började min heltidssjukskrivning. Rasmus fick äntligen ett tillfälligt jobb på en översättningsbyrå.
Maj: Inget speciellt.
Juni: Försökte njuta av sommaren men mådde dåligt av cellgifterna. Blev orolig över dåliga levervärden och krävde en datortomografi- allt såg bra ut. Firade midsommar med goda vänner. Albin jobbade på Laxbutiken hela sommaren.
Juli: Var en del på Stockens camping i svärföräldrarnas husvagn.
Augusti: Kämpade på med cellgifterna.
September: Jag började jobba 50% på min nya tjänst som nyhetsproducent. KUL!  Rasmus flyttade till egen lägenhet och fick fast jobb! Flyttade till en mindre lägenhet. Avslutade cellgiftsbehandlingen 8 oktober, märklig känsla men skönt.
November: Började jobba 75%, började också producentutbildning inom SR i Sthlm.
December: Jobbade mkt, fick halsfluss, var  ganska deppig och orolig inför framtiden.

Nu börjar ett nytt år och jag hoppas att det blir ett bra år, att min ettårskontroll går bra, att cancern inte sprider sig och att familjen mår bra. Jag hoppas att jag vågar börja tro på livet igen.
GOTT NYTT ÅR kära läsare och TACK för alla kommentarer.

Idag har jag varit i Göteborg hela dagen hos äldsta sonen. I hela tre timmar var vi på IKEA och storshoppade. Därefter mötte vi hans kompis och min mamma och åt pizza på en restaurang. Supertrevligt och framför allt skönt att komma ifrån Ljungskile. Jag är ledig denna veckan men känner mig inte helt ok...sviter efter halsflussen tror jag för jag är grymt seg och har huvudvärk. Tråkigt inlägg, men jag känner mig ganska tråkig just nu :(

Så var julen över för denna gång, och den har varit supermysig. Det har varit enstor  lycka att ha alla barnen hemma samtidigtl. Min äldsta 20 år bor ju i Gbg, 17-åringen är ofta hos sin flickvän så det är tomt här hemma för det mesta (förutom Alva 9 år). Jag trivs inte med tystheten alls. Har alldeles för mycket egentid som alla kallar det, och jag mår inte bra av det. Jag har liksom inget intresse! Älskar ju mitt jobb och mår superbra av det, men så fort jag är ledig så blir jag helt apatisk...Umgås ju med vänner såklart, men för övrigt så har vi en liten hyreslägenhet och ingen stor trädgård eller stort hus att greja med. Skönt tycker många, men kontrasten av att ha varit mamma i 20 år till att helt plötsligt ha massa tid över är konstig! Jag får helt enkelt försöka hitta något kul intresse...jag hamnar i en ond cirkel annars, för mycket tid, blir apatisk, börjar grubbla, blir nestämd, ännu mer apatisk osv osv. Är ledig denna veckan och borde njuta, men vill helst av allt bara till jobbet. Sjukt?
Tips på någon hobby???

Sitter hemma och myser med ALLA tre barn samlade, tänker på hur lyckligt lottad jag är som har fått tre så fina barn.

Jag vill också passa på att önska er som läser min blogg GOD JUL och tacka er för att ni tittar in här ibland och följer mitt liv. Jag känner mig just nu harmonisk och lycklig och cancertankarna ska jag försöka trycka undan nu under julen och bara njuta.
KRAM

Ja du Cissi, idag har det gått 10 månader sedan du fick beskedet och det är 2,5 månader sedan du slutade med cellgifterna. Hur skulle du säga att du mår idag?
- På det stora hela är det ganska bra. Men kroppen har tagit stryk. Jag har gått upp oerhört mycket i vikt, har domningar i händer och fötter och är grymt stel efter att mer eller mindre ha suttit i ett halvår. Dessutom har jag ett stort ärr över hela magen och ett litet vid nyckelbenet efter venporten.
 Vad har varit jobbigast under de här månaderna?
- Det jobbigaste har såklart varit att få beskedet och att inte veta om det hade spridit sig. Det var också oerhört tufft att berätta för barnen, att inte få jobba och att känna sig så jävla ensam trots alla underbara människor runt omkring. Just nu är det jobbigaste rädslan över att det ska komma tillbaka.
Du var ju väldigt nervös för att få cellgifter, hur var det så här med facit i hand?
- Det var både värre och enklare än jag trodde. Jag trodde att jag skulle må illa hela tiden, men jag mådde inte illa alls. Jag tappade heller inte håret som jag fasade över. Men samtidigt HATADE jag känslan man fick av cellgifterna, att va som en uppsvullen zombie. 
Du har ju alltid varit livrädd för att få ett cancerbesked. Nu när du har fått det, hur var det?
- Överjävligt såklart, men jag måste säga att det har gått hundra ggr bättre än jag ngnsin trodde. Jag trodde att jag skulle behöva läggas in på psyket innan, men jag har hanterat beskedet hur bra som helst, och har faktiskt känt mig ganska harmonisk, men ledsen och sorgsen såklart.
Vad har varit viktigast under den här perioden?
- Att prata, prata och prata. Jag hade aldrig klarat det utan stödet av vänner och familj, bloggen och facebook har också hjälpt mig mycket. Jag har pratat om cancern med alla som orkat höra. Det har också varit viktigt att försöka leva så normalt som möjligt och att få tydliga och raka besked från sjukvården.
 Vad har du för prognos?
- Onkologen vill inte prata om prognoser, utan säger att jag är frisk nu, men att jag har en återfallsrisk.
Hur kommer du att kollas upp fortsättningsvis?
- I februari ska jag på ettårskontroll, då gör man en datortomografi på hela buken (lever och lungor främst). Sedan ska jag göra coloskopi var tredje år.
Vad tänker du om framtiden?
- Jag är livrädd att jag inte har någon framtid. Jag har fortfarande svårt att tro att det kommer att sluta bra. Där är jag just nu och det är de tankarna som jag jobbar med.  

Är fortfarande sjuk, ont i halsen som fasen och feber. Jag åkte till dr idag och hon TROR att det är halsfluss. Allt tydde på det trots att det inte visade ngt på snabbtestet. Så nu har jag börjat med Kåvepenin och hoppas att det hjälper. Har legat och grubblat på nätterna om febern ändå inte är tecken på att cancerna har spridit sig, därför jag har feber etc etc etc. Jag är SÅ trött på att hela tiden vara så rädd för att bli sjuk igen. Det är väldigt tärande och tar grymt mycket energi av mig.

Som om det inte räckte med halsfluss så har jag också bitit sönder den tand som jag ska rotfylla nästa vecka, så nu har jag tandvärk dessutom "Vi vill inte ha hit dig" sa tandsköterskan, och det kan jag ju förstå pga risk för smitta.

Annars är det bra! Haha, vilket sjukt neggigt inlägg, men sånt är livet, upp och ner. Det positiva i kråksången är i alla fall att jag hann köpa alla julklappar förra veckan, så jag är inte ett dugg julstressad. Bra va? Kan ni inte kommentera lite, skriva vem ni är som läser här inne, för det är flera hundra varje dag!

Är sjuk (förkyld) och ägnar tiden åt att kolla på TV. Kollar på Musikhjälpen och slås av att Jason är den som håller programmet flytande. Jag sitter också och retar upp mig på saker hela tiden! Kollade på svenska hjältar, och visst var programmet berörande, men jag har SÅ svårt för när folk ska gråta ikapp. Kändisar som gråter och applåderar får mig att må illa. Det känns inte äkta. Samma i Så mycket bättre, herregud vad dom smörar för varandra! "Helt otroligt att jag får sjunga med fantaaastiska Ledin, tänk att JAG få stå på samma scen som Wiehe". Suck, de hade värsta sorgeavslutningsmiddagen! Dom har ju bara umgåtts i EN vecka! Hur tighta hinner man bli på en vecka?

Ja, som ni märker är jag allergisk åt tillgjordhet. Dom kanske inte är tillgjorda, men jag får ändå rysningar längs ryggraden. Funderar på om det är min sjukdom som har gjort mig cynisk, att jag reagerar starkare på blablablasaker...
Cyniker enligt Wikipedia: En närmast känslokall livsåskådning (kanske även illusionslös och att tro det värsta om människan.

Hittade mitt allra första inlägg som jag gjorde dagen efter beskedet. Ryser när jag läser det...

Igår åkte då jag och dottern till Ullared. Man kan säga att jag producerade hela trippen för att överhuvudtaget orka åka. Vi sov ut, åt en stadig frukost, laddade mobilen med talbok till dottern, letade fram fotriktiga skor, stannade på MC Donalds på vägen och hade tom med mig en femkrona till kundvagnen och  jag ringde på vägen och kollade om det var köer;) Väl framme var det ingen kö in och VÄLDIGT lugnt i varuhuset! Vi tog oss metodiskt fram och jag gjorde allt för att hålla dottern på gott humör samtidigt som jag smög ner julklappar till henne utan att hon såg. Haha, låter ju sjukt men detta resulterade i att jag på 3 timmar fick köpt ALLA julklappar billigt, och att vi var hemma redan vid 17. Så nu är det bara ngn liten julklapp kvar att köpa:) Framför allt kände jag att jag orkade hur bra som helst och att mina fötter orkade gå runt så länge.

Men idag är jag förkyld och har stannat hemma från jobbet. Men vad är väl en banal förkylning mot allt jag gått igenom? En fis i rymden;)