Anders talar ut

Han trodde inte att det var sant. Hon hade alltså mage att dyka upp igen. Hade hon inte förstått vinken? Hon satt där även denna kväll, på samma stol som vanligt, och dessutom i tid - i motsats till de flesta andra i kören som hade för vana att komma för sent till övningarna.

- Vad ska vi sjunga i dag?

Hon log med hela ansiktet. De gula tänderna lyste. Han log tillbaka. Inombords steg raseriet över att Elsa Olofsson inte förstod att hon inte hade i en kör att göra. Människan var tondöv. Och uppenbarligen också döv på andra sätt.

Per Parneteg hade, så tydligt det nu gick, de senaste gångerna förklarat att kören stod i begrepp att ta sig an Händels Messias, och att det därför kanske - möjligen - var läge för en generationsväxling.

Flera medlemmar i kören hade för övrigt deklarerat att de övervägde att gå med i missionskyrkans mer moderna kör som bestod av "duktiga ungdomar" som det så fint hette.

Fel personer hade tagit åt sig av Per Parnetegs uttalanden. Lena Bertilsson slutade. Per hade försökt att få tillbaka henne men hon hade bestämt sig.

- Jag har aldrig känt mig så förödmjukad, sa hon bittert.

- Jag menade inte dig och det vet du, försökte han.

Eva på Östervägen hade inte heller dykt upp de senaste tre gångerna.

Körmarodören Elsa Olofsson log igen.

Han smet ut bakvägen och tog ett bloss.