Lift me higher ...

Det är inte farligt ...

Inte verklighet ...

Ingen sanning ...

Min värld är snäll ....

Låt mig få vila ...

I det ...

Och ja ...

Jag mår bra ...

Känns det som ...

Och det värsta är ... 

Jag kommer inte undan ...

Och jag ... 

Hatar ... 

Det ...

Andra om hat ...

Marie von Ebner-Eschenbach
"Den som tror på den mänskliga viljans frihet har aldrig älskat och aldrig hatat"

Eldridge Cleaver
"Det pris man betalar för att hata andra mänskliga varelser är, att man älskar sig själv mindre"

William Thackeray
"Folk hatar som de älskar, oresonligt."

Ambrose Bierce
"Hat: En befogad känsla inför någon annans överlägsenhet"

Buddha
"Hat kan icke stillas av hat, bara av icke-hat, det är den eviga lagen."

Cesare Pavese
"Hat är alltid en kollision mellan vår själ och en annans kropp."

Walter Hilsbecher
"Hat är alltid självhat, man hatar sin vanmakt."

Rudolf Rolfs
"Hat är den bekvämaste formen för uppror."

George Bernard Shaw
"Hat är den feges hämnd för att han blivit skrämd."

Hans Kudszus
"Hat är respekt för de hatades makt."

 Johann Wolfgang von Goethe
"Impotent hat är den mest fruktansvärda av alla känslor; man skall inte hata någon som man inte kan tillintetgöra."

Eric Hoffer
"Lidelsefullt hat kan ge mål och mening åt ett tomt liv."

 Lord Chesterfield
"Människor hatar dem som får dem att inse sin egen underlägsenhet."

 William Shakespeare
"Vi hatar alltid vad vi ofta fruktar."

Ogden Nash
"Vilket barn som helst kan älska som en dåre, men att hata, min vän, är en konst."

En gång ...

Du är för snäll ...

Nej ...

Jag är inte för snäll ...

Jag är bara rädd för ...

Att inte bli älskad ...

Känner jag mig bara så bortgjord ...

Som ett stort ...

Skämt ...

Hon hörde hur grenarna brast under hennes fötter då hon gick genom skogen, planlöst snurrande hon utan mål. Hon ville bara bort, bort från allt, bort från sig själv. Hon såg en sten, satte sig ner och kände den mjuka mossan under handen när hon tog stöd för att sätta sig. Den var mjuk, fuktig, hon tog loss en bit och förde den mot sitt ansikte. Hon slöt ögonen och drog in doften av mylla, den var bekant, fick henne att minnas, då hon kunde känna, nåt. Hon tryckte den mot sin kind, kände den strävsamma mjukheten och fukten, mest bara som ett konstaterande utan njutning ...

Hon lyfte blicken samtidigt som hon lät mossan falla ur sin hand, hon såg träden, var och en av alla grenarna, varje detalj, varje löv med sitt nätverk av ådror, som sakta rörde sig i vinden. Hon såg himlen trädtopparna, de bulliga molnen som sakta upplöstes och omformades till olika skepnader långt där borta. Hennes blick såg drömsk ut, men inom henne var det tomt ...

Hon visste att allt det hon såg, att det var vackert, bedårande vackert men hon kunde inte känna, se, längre. Hon visste, men det gjorde inte ens ont längre, saknaden. För hon kunde inte känna, hon bara fanns ...

Hon blundade återigen, lät huvudet falla ner i sina händer, hon var så trött. Hon tänkte: Om jag bara lägger mig ner, här i mossan och myllen, blundar och somnar. Så kanske allt försvinner, jag? Mitt liv? Som om jag aldrig funnits ...

Hon sitter så länge, med huvudet i sina händer och tankarna är tomma, hon bara är, i timmar. Ingenting betyder nåt, tid var är det, bara nåt hon plågar sig igenom dag för dag med förhoppning om att morgondagen blir bättre. För varje dag som går så skalar det av ännu en udd av hoppet, och nu när hon satt där ensam i skogen så fanns inget hopp kvar.

Hon vet inte vad det var, men plötsligt så känner hon något, något som får henne att vakna upp i sitt tillstånd av dvala där hon sitter på stenen. Hon lyfter huvudet och öppnar sin blick, det är fortfarande ljust men hon ser att solen inte har långt kvar till horisonten. Då ser hon, där framför henne står en liten flicka, blond med långt hårsvall och med den klaraste blick hon någonsin sett. Det kändes som om den lilla flickan såg rakt igenom henne, det kändes bekant, tryggt men samtidigt som om hon inte var där. Hon tänkte: Ser jag syner, drömmer jag? Hon blundade och öppnade ögonen återigen för att se om flickan var verklig ...

Den lilla flickan stod kvar, hennes långa hårsvall rörde sig sakta i vinden och hon log, och omkring henne var det som en aura av lysande livskraft. Hon lyfte sin hand sakta och förde den mot flickans kind, sakta lät hon fingertopparna smeka över hennes kind som att känna efter om hon var verklig. Hon kände den mjuka varma barnhuden mot sina fingertoppar, len, så levande och oskuldsfull. Flickan stod fortfarande kvar stilla, tyst, strålande med ett leende på sina läppar med sin blick intensivt begravd i hennes.

Hon insåg den annorlunda situationen, hon sittandes mitt ute i skogen med det vackraste av barn framför henne som dykt upp från ingenstans. Inget kändes fel, ingen oro fanns, det var som om allt hade stannat upp och det enda som existerade var de två. Men hon undrade, och hon öppnade sin mun och viskade tyst: Vem är du, vad vill du mig? Flickan står tyst en stund innan hon svarar och när hon släpper orden från sina läppar så kommer: Vet du inte det? Jag är ju du!

Hon hör vad den lilla flickan säger och ser helt plötsligt sig själv i den lilla flickan som står framför henne, sig själv som hon vad då, innan. Då när hon fortfarande kunde känna, då hon var lycklig över att ha fått förmånen att få finnas till, uppleva och ta del av allt det vackra som finns. Hon minns när hon som denna lilla flicka sprang barfota på sommarhet asfalt, doften av blommande syrener och den enorma känslan av frihet och spänning, att få leva och uppleva ... 

Som från ingenstans sköljde en enorm smärta över henne när hon mindes tillbaka, och hon brast ut i hjärtskärande gråt. Det gjorde så ont, att möta och känna denna lilla flickas alla önskningar och drömmar, och veta att det aldrig blev så ...

När den förlamande smärtan och gråten släppt tittar hon upp igen, för att se att den lilla flickan är borta. Runtomkring är det skumt, solen har gått ner och från himlen faller ett stilla sommarnatts regn. När hon känner hur regndropparna förenas med de salta tårarna på hennes kinder, så upplever hon en enorm lättnad i sitt bröst hon inte kännt på länge, hon känner sig befriad ... 

Och inom sig har hon i minne, den vackra lilla flickan och alla hennes drömmar ...

Någons drömmar ...

När jag ...

Saknar ... 

Mina egna ...

Vad vet jag ...

Om morgondagen ...

När jag är vilsen ...

I nuet ...

Jag är saknad ...

Av någon ...

Själv letar ...

Jag ...

Mitt jag ...

Hur kan jag ...

Finnas ...

När jag inte ...

Är ...

Jag tittar ...

Ser ..

Allt omkring ... 

Ett skådespel ...

Jag ...

Står brevid ...

En dag ...

Vad ser du ...

Är jag det du ser ...

Eller ...

Är jag det du vill se ...

Kan du se mig ...

Kan någon se mig ...

Den jag är ...

Det som är jag ...

Jag vet ...

Olika för alla ...

För mig själv ...

Är jag ...

Jag ...

Ingen känner mig ...

Som jag ...

Bara delar av mig ...

Olika ...

Jag är flera ...

Av allt ...

Och mer än du ...

Behöver ...

Men ändå har du ...

Ingenting ...

Om du inte har ...

Dig själv ...

Allt vi gör ... 

Som ingen annan kan ...

Allt vi har ...

Som är någon annans önskan ...

När jag kramar mina barn ...

Gråter någon annan av sorg efter sina ...

När du känner din älskades smekning mot din kind ...

Vet någon annan inget än ensamhet ...

Så mycket självklarheter, överallt ...

Dina ...

Mina ...

Olika ...

Men ... 

Någon annans verklighet ...

Om den var din ...

Känna ... 

Som någon annan ...

Jag ...

Lägg din hand i min ...

Kom intill ...

Jag vill känna ...

Vem du är ...

Bara för en liten stund ...

Låsa med en nyckel ...

Jag ger dig ...

Där bakom finns ...

Det ...

Jag inte orkar med ...

Just nu ...

Kan du förvalta det åt mig ...

Bara ett litet tag ...

Se till att dörren ...

Hålles låst ...

Jag vet ...

Jag slipper inte undan ...

Jag behöver bara ... 

Andas ...

Lite ...

Någon ...

Jag ser en kvinna ...

Våra blickar möts ...

Och jag frågar ...

Vem är du ...

När har du tänkt ...

Låta mig ...

Få lära känna ...

Dig ...

Jag är vilsen ...

Utan dig ...

Den där trasdockan ...

Igen ...

Vart kom du ifrån ...

Jag trodde vi var klara ...

Med varann ...

Du och jag ...

Att man vet vem man är ...

Har full koll på allt ...

Så inser man ...

Att man har ...

Ingen ...

Koll alls ...

Det var väl det ...

Som var fällan ...

Att just tro ...

Att man har koll ...

Blir man trött eller ...

Hur orkar ni ...

Det ser så lätt ut ...

Varje dag ...

Ser jag er ...

Överallt ...

Varje jävla dag ...

Du är ...

Förblindad ... 

Av det ...

Du vill se ...

Men där bakom ...

Jag säger ...

Du gör mig illa ...

Samtidigt ...

Jag tillåter ...

Jag blottar min strupe ...

Säger ...

Den är din ...

Sen lägger jag kniven ...

I din hand ...

Och jag visste ...

Hela tiden ...

Vems är ansvaret ...

Jag som stod kvar ...

Eller du som som inte gick ...

Lite funderingar av mig, om livet som inte alltid är så lätt ...  

Den är inte skriven till nån speciell, det kan vara du eller vem som helst ...