Lift me higher ...

Det är klurigt det där, för vem avgör om man har det, man själv?

Man kan ju tro att man har det, men i själva verket så är man helt ute och seglar. Brukar fundera en del på det där, både vad gäller mig själv och andra. Jag vet att jag idag har betydligt mer självinsikt än vad jag hade för några år sen, men det betyder ju inte att jag skulle ha nån vidare bra självinsikt för det.

Jag kan ibland tycka att jag har bra självinsikt, men så när jag tänker på det blir jag nästan rädd. Jag kanske inte har en fucking jävla aning om hur jag är och påverkar andra eg, lite läskigt faktiskt ...

Wikipedia om självinsikt ...

"Självinsikt är ett svenskt ord som ofta används för att beskriva en person som uppfattar sig själv på ett realistiskt vis. Att ha självinsikt betyder att man är medveten om sina brister och tillgångar. Att man vet hur man själv fungerar, att man kan ta ansvar för det och att man kan se hur ens beteende påverkar omgivningen."

Vad tror ni själva, om er själva?

Och läsa andras bloggar ...

Är att man inser att man inte är så himla fel ändå ...

Inte att jag är bättre, utan att jag är människa precis som dem ...

Jag gör en Uolo, och visar att jag är en människa ... 

Trött, osminkad med fett hår, och snart sova ...

Som jag skulle vilja, i vissa bloggar ...

Ofta när jag kommer in där så fattar jag inte vad människan skriver om. Undrar om det beror på att jag är korkad eller att den andra personen är för komplicerad för mig? Eller det kanske är samma sak ...

Blev deppig med, för en stund sen. Som fan ...

Ibland alldeles för lätt ...

Andra gånger bara är man, utan att tänka nåt vidare på det ...

På sistone har det varit mycket lätt och bara varande, känns konstigt jag är inte van, nästan otäckt ...

Förtjänar jag det här?

Skrev om min ekonomi för ett tag sen, allt var på väg åt helvete trodde jag. Det blev tvärtom, och jag fattar ingenting ...

Har kommit på, att när nåt går bra för mig då blir jag rädd och otrygg till en början, och det känns otäckt. Jag får en känsla, att detta är för bra, det kommer inte att vara. Det var samma när jag fick denna fina lägenheten jag bor i, jag var skitglad men på nåt vis var jag rädd. Inom mig kände jag, detta är inte verkligt, det är bara tillfälligt ...

Jag har fått många många insikter om mig själv det senaste året, fått bitar att falla på plats, förstått ...

Men denna förstår jag inte riktigt ännu ...

Jag gläds och mår bra över det som går min väg, men där bakom är det ändå nåt som maler, att det inte kommer att vara. Det roliga är att om det inte kommer att vara så kommer jag vara nöjd ändå, för jag nöjer mig med väldigt "lite" ...

Pratade med en väninna häromdagen, som lever ett liv som skiljer sig från mitt. En driftig kvinna karriärsmässigt med flera jobb, väldigt god ekonomi och allt det materiella runt sig som man kan önska. Samtidigt en person med ett underbart stort hjärta, som alltid finns där om du behöver ...

Vi kom i ett samtal där jag påtalade hennes driftighet och framgångar, och hur jag var imponerad över hur hon bara hade orkat ta sig dit. Lite ironiskt men på ett skämtsamt sätt utan att nedvädera mig själv sa jag: Och en annan har inte åstadkommit nåt ...

Hennes svar, hon sa: Du gör ju något som inte många skulle klara av, det liv du levt, och hur du mått/mår så är du nöjd och lycklig ändå ... 

Jag vet att det hon sa stämmer, men det är inte så rosenrött som det kan låta ändå. Ja jag känner att jag är lyckligt lottad, hur dåligt jag än har mått, hur tufft jag än har haft det ekonomiskt, hur jobbigt det än har varit i relationer så har jag kännt att jag är lyckligt lottad ...

Men, ju mindre jag har, ju rörigare allt är runtomkring, ju otryggare allt är så är jag eg "tryggare", jag vet vad jag har ...

Där föll den ner ...

Har man inget då behöver man inte heller vara rädd för att förlora nåt  ...

Undrar hur det blev så här, men jag kanske inte är ensam ...

Känns motsägelsefullt det jag skriver, men kanske nån förstår ändå ...

Nu skall jag sova, det är en dag i morgon oxå ...

Sist jag gjorde det var för ca 1 1/2 halvt år sen, och det blev inte alls som jag hade tänkt mig ...

Den gången då när jag gick dit, så gick jag dit i ett speciellt syfte, att få reda på nåt som berörde mig och en person till. Innan jag gick dit så var jag bergsäker på vad hon skulle se, hon skulle se det som jag så starkt kände i mig just då. Att vi inte hade någon framtid tillsammans denna personen och jag, oavsett hur stark kärleken var ...

Men hon såg inte det, hon sa inte så och jag blev helt ställd, förvirrad ...

Jag kom dit själv först, och meningen var att den andra personen skulle komma senare när hon var klar med mig. Men hon sa genast på en gång: Jag kan inte spå dig, för den andra personen är så starkt närvarande här genom dig så h*n måste komma nu på en gång ...

Vi fick höra att det vi hade tillsammans var så stort, starkt och ovanligt att det vore sorgligt om vi inte tog vara på det.  Men att vi oxå inte kommer att få det så lätt framåt med en massa tungt arbete för oss båda, med oss själva och det vi har, men att allt det arbetet var värt det, för det fina vi har i slutänden ...

Idag när jag tänker på det, var jag var i mig själv då, så säker på hur allt såg ut, hur det var och i det förväntade mig att denna spåkvinna skulle bekräfta det jag så starkt kände. Och så såg hon något helt annat, jag vet att jag inom mig då, tvekade inför hennes förmågor, hon kan inte se ...

Idag känns det väldigt lustigt när jag tänker tillbaka, för det blev precis som hon sett och kännt, hon som jag inte trodde på, hon kunde verkligen Se ...

Nu är det dags igen ...

Och det känns lite otäckt och jag är lite rädd, för tänk om där jag är idag, inte är det hon ser ...

Fast jag vet, att vi själva är med och skapar våran egen framtid ...

Och ja, det är mig och Daniel jag pratar om ...

Finns det någon sanning ...

Vad är sanning ...

Finns det flera ...

En ...

Eller är det ...

Upplevelser ...

Olika ...

Jag har min ...

Du har din ...

Och båda är lika sanna ...

Eller ...

För sitt mående ...

Ofta hör eller läser man när folk pratar om sina relationer till andra människor som inte fungerar "h*n gör mig så illa, h*n gör si eller så och jag mår så dåligt av det, slutar h*n bara att göra så, eller gör si så skulle allt vara bra osv". Jag har själv tänkt i de banorna en massa genom åren när mina relationer till andra människor inte fungerat och jag mått dåligt ...

Man kan inte kräva förståelse av andra, man kan inte förvänta sig att andra skall förändra sig, det är bara du själv som kan ta ansvar över vad du vill vara i och vad du klarar av utan att fara för illa. Så länge man man bara ser den andres skuld i det hela och förväntar sig förståelse och förändring så kommer man inte komma nånstans. Hur rätt man än tycker att man har ...

Jag har själv i relation till andra alldeles för många gånger och för länge varit i situationer som fått mig att må dåligt. Allt handlar om att måna om sina egna gränser, vara klar och tydlig med dem. Många gånger handlar oförståelse mellan människor om oklara gränser, vi är inte tillräckligt tydliga. Vi förväntar oss att andra skall förstå och tänka och känna som oss själva, det är dödsdömt ...

Och låter vi någon som inte förstår hela tiden överskrida våran gräns, vems är skulden?

Att måna om sina egna gränser och hålla på dem är inte det lättaste för alla, en del har det naturligt och jag tillhör en av dem som måste öva och jobba på mina gränser hela tiden. Jag har det inte naturligt i mig själv, utan faller lätt dit och upptäcker det inte förren jag börjar må dåligt ...

Jag är på god väg idag, för jag kan se problemet och min egna "svaghet", för några år sen så kunde jag inte se min oförmåga att måna om mina egna gränser. Det gjorde att jag blev ett offer och alla andra var elaka och dumma, och jag mådde bara sämre och sämre ...

Självklart så skall vi måna om och försöka förstå varandra, ge och ta, gå halva vägen och allt det där. Men vi kan inte förvänta oss att andra skall göra våran lycka ...

Som jag skrev hos Zoul i ett liknade ämne hon tar upp så bra i sin blogg ...

Mitt liv ...

Mitt mående ...

Mina känslor ...

Mitt ansvar ...

Inte någon annans ...

När man får distans till saker så ser man dem oftast med helt andra ögon, det var något jag kom att fundera över efter ett samtal mellan Lysa och mig häromdagen. För övrigt ett helt underbart möte mellan henne, mig och Daniel irl som jag kommer att blogga om framöver. Vilken kvinna säger jag bara, helt underbar ...

Vi satt och pratade om relationer och i det så berättade jag för henne om de relationer jag gått igenom med män i mitt vuxna liv. Det var bla om mannen jag hade en relation med efter barnens pappa, en relation som han avslutade och som var väldigt jobbig för mig ...

Spontant säger Lysa när jag berättar, att hon inte förstår hur han kunde lämna mig. (Tack Lysa det var gulligt sagt) Mitt spontana svar tillbaka blir: Men jag förstår ...

Även om jag tänkt tankarna flera gånger innan så, så fick de en helt annan innebörd för mig då jag med ord uttalade de för en annan individ ...

I mig känns det bra att kunna säga det orden: Jag förstår ...

Idag kan jag förstå, det kunde jag inte då och det är det som är så fascinerande att när tiden går, och bitar faller på plats, sår läks och man kan se på händelser med distans. Så har man lättare att förstå, andra och sin egna del i det som sker. Man kan kanske tolka det som att jag inte ser mitt egna värde, att jag i det inte känner mig värd att älskas osv.

Men det är inte det det handlar om, det handlar om för mig att kunna se min egna delaktighet i det som sker utan att utnämna mig till ett offer som man många gånger kan känna sig som, när saker sker som man far illa av och inte vill skall hända. Det är så lätt att lägga skuld och ansvar hos andra utan att se sitt eget ansvar och delaktighet, att man är två om att trampa stigen man tar sig fram på i en relation ...

Denna insikten har kommit till mig flera gånger på senare år, och jag mår bra av det, att kunna se det så klart och tydligt. Jag kan ta mig vidare och förstå, det får mig att växa som människa och får mig att inse att jag kan påverka. Åt båda håll, både negativt och positivt ...

När man är mitt i något jobbigt är det ofta så svårt att se, man får tunnelseende och blir enkelspårig. Man ser inga lösningar, man förstår inte och man blir lätt ett offer för omständigheterna ...

Ingen mår bra av att vara ett offer, och du kan inte ta dig ur det förrän den dagen då du inser ditt egna värde och hur du faktiskt påverkar andra människor. Både negativt och positivt ...

Jag är 39 år och inte färdig ännu, och det är väldigt spännande ...

Om lycka och mitt förra inlägg ...

Så tror jag inte att våran lycka hänger på vad vi äger
eller har, eller våra relationer till andra eg. Utan
våran relation till oss själva ...

För att må riktigt bra, vara tillfreds och lyckliga,
så måste vi finna inre frid och ro som inte är beroende
av det som finns omkring ...

Först då, tror jag, typ, så ...

Tänkte på det här med kramar, hur olika vi kramas eg ...

Nån som verkligen fick mig att tänka på kramar och innebörden av dem är en tjej som jag lärde känna för några år sen.  Vi alla har säkert inom oss en massa undermedvetna "regler" hur en kram skall utföras beroende på vem vi kramar och vilken relation vi har till den personen. När jag kramade henne de första gångerna så blev jag lite ställd och fundersam, hon släppte aldrig taget och hon kramades länge och väldigt nära med hela kroppen och inte bara överkroppen som många gör. Hon på nåt vis omsluter en med hela sig själv ...

När vi kramas så tror jag inte vi tänker att nu skall jag kramas i så eller si många sekunder,  eller si eller så hårt eller mjukt. Utan kramen blir som den blir, utifrån den vi är och vad vi känner för personen som vi kramar. Jag tycker om den här tjejen, och gillar att krama henne men hennes kramar varade ett flertalet sekunder längre än mina till henne. Så i en kram mellan henne och mig så blev det då att jag började släppa taget innan henne, i de läget så är man ju van att personen "följer efter", alltså oxå lossar greppet. Men det gjorde inte hon, det var som om hon inte ens märkte att man släppte greppet, så det var bara för en annan att fortsätta kramas.

Jag for inte illa av det, men en liten millitanke i mig fick mig att fundera på vad hon var i sig själv gentemot mig i kramen. Idag vet jag att det är hennes sätt att kramas så, men för mig i början kom hon för nära innan jag kände henne riktigt. Jag har inga som helst problem med att kramas, mina vänner kan jag krama hur mycket, nära och länge som helst utan att man känner att man går över gränser. Men det är ju för att vi känner och vet var vi har varandra ...

Sen finns det de som kramas väldigt "ytligt" och hårt, typ böjer sig med kroppen i en båge och bara kramar en med stela armar utan kroppskontakt. Såna kramar kan jag faktiskt fara mer "illa" av än de som blir för "intima", det känns som om personen kramar utan att vilja kramas eg. Men så behöver det ju inte vara det vet jag ju, alla har vi ju olika sätt att kramas och hur mycket vi vill ge av oss själva i en kram är ju upp till oss själva ...

Och en del vill inte kramas alls, själv har jag svårt att låta bli ...

Fick en massa funderingar när jag fick alla kommentarer på mitt egoinlägg här nere ...

Man säger ofta att en bild säger mer än tusen ord, och det kan jag hålla med om att det gör många gånger. Men inte alltid ...

En skrev att jag hade sopat banan här och att det var meningslöst för henne att ens fundera på att lägga ut bilder. Jag vet att jag oxå kan tänka som hon gjorde här, även om jag tror att det inte var fullt allvar från hennes sida. Hoppas jag ...

En bild på en person kan förmedla en massa, och samtidigt ingenting. Den kan vara fördelaktig, tagen i ett bra ögonblick. Ett ögonblick då personen mår bra och utstrålar en massa spirit. Det blir en vacker bild ...

Samma person en annan dag, en mindre bra dag men det är fortf samma person men en bild just då skulle förmedla nåt helt annat, en annan sida av den personen. Och det är det jag menar, foton är ögonblicksbilder som talar för just den stunden, den sekunden som bilden tas. Den säger inget om helheten, om alla sidor en människa har. Så på så vis gör ju en bild en orätt, åt båda håll beroende på hur bilden blir ...

Vet inte hur många som gillar sig själv på bilder, jag gör det väldigt sällan. Fråga de som finns runt mig, hur jag brukar kräkas på och dissa bilder på mig själv. Brukar få höra att jag är för hård mot mig själv, och ja jag är nog det. Nåt jag kom att tänka på mer är komplex, och hur de kan förändras ...

Minns när jag gick i skolan och en klasskamrat sa till mig när vi gick i typ trean, fyran att jag hade en knölig näsa i profil. Det satte sig som fan, och att han som sa det var kille med det tog väl extra fyr. I hur många år som helst så hatade jag min näsa och profil efter det, och jag minns en dag då vi skolan skulle rita av varandras profiler via en projektor mot svarta tavlan. Fy vad jag for illa, att behöva stå där med min näsa uppförstorad inför hela klassen ...

Och nu i vuxen ålder så är det tvärtom, inte att jag vill visa upp min näsa men att jag gillar min profil bättre än framsidan. Så fort det kommer en kamera fram så vinklar jag gärna på ansiktet. Och när jag har mina dåliga dagar så hatar jag att se mig framifrån på bild, jag vet precis hur en karikatyr skulle se ut av mig om nån skulle rita nån. Små små grisögon som sitter tätt ihop, en liten ihoptryckt panna, kindben och kindknotor lång ut åt helvete, och ett avlångt hästansikte med en en obefintlig snörpig mun.

Allt detta ser jag själv, men ingen annan. Kanske ...

Tror att vi alla överlag  är väldigt hårda mot oss själva, både när det gäller det ena och det andra. Synd är det ...

Får man det?

Jag har varit där en gång, då jag kände så ...

På natten i min ensamhet, förbannade att jag var mor ...

Mitt moderskap ...

Jag ville bara få ett slut på allt, jag orkade inte mer. Kändes det som ...

Men det gjorde jag, det är jag glad över idag ...

Pratade med en en gång, hon sade: Att ta livet av sig är så jävla fegt ...

Jag tycker inte det, det krävs mod att göra det ...

Jag hade inte det modet ...

För när det väl kom till kritan, och ja jag ville verkligen inte mer ... 

Så vågade jag inte, jag var rädd att när det var försent så skulle jag ångra mig ...

Kanske det inte var brist på mod som stoppade mig ...

Jag kanske hade en liten liten livslust långt där inne ändå, som hindrade mig ...

När man verkligen tar sig över till andra sidan ...

Då kanske det inte är modet som driver en, utan bristen på hopp ...

Varför kände jag så, att jag inte ville leva längre ...

Jag hade ju allt ...

Två underbara friska barn, människor runt mig som älskar mig. Hur många har det ...

Ett hem, mat på bordet och allt därtill ...

Jag vet inte, allt vara bara svart och jag bara ville krypa ur mitt eget skinn ...

Jag kände mig som en mask på en krok ...

Några år innan dess, så jobbade jag ihop med en tjej som jag verkligen beundrade ...

Jag tyckte hon hade allt, jag avundades henne ...

Hela hon var vacker ...

Men hon hade en hemlighet som ingen visste om ...

Inte förrän den dagen dom hittade henne hängd i sin egna hall ...

Hon lämnade två små barn efter sig ...

Jag kunde inte förstå ...

Då ...

Vad är rätt, vad är fel ...

Vem avgör ...

Jag har en äldre släkting som inte vill leva längre ...

Han har överlevt tre fruar, men nu orkar han inte längre ...

Han håller på att supa ihjäl sig, och har slutat äta ...

Nån sa till honom: Varför gör du såhär mot oss ...

Oss ...

Skall han leva och må dåligt för våran skull ...

Kan inte vi i våran kärlek låta honom gå ...

Ge honom våran tillåtelse, frid ...

Är inte det en större kärlek ...

Tillägg till texten ovan, jag ser givetvis inte självmord som nån bra lösning när nån mår dåligt. Alldeles för många tar livet av sig idag, just för att dom inte fått den hjälp eller stöd dom behöver för att må bättre av omgivningen.

Det är tragiskt att människor skall behöva må så dåligt, så att dom inte vill leva längre. Men när det inte finns nån hjälp som hjälper, då känns det inte särskilt humant att tvinga någon att leva ett liv där varje dag är en plåga.

Avundsjuka, det är nåt jag kan känna. Inte bittert, inte missunsamt men det kan göra mig liten. Jag vill också ...

Jag har aldrig avundats materiella saker, vad jag minns i varjefall. Utan det handlar om egenskaper, som jag känner att jag inte har. Eller vill ha mer utav ...

Det finns flera bloggare här som jag kan känna mig avundsjuk på, som har det där jag vill ha ...

En är mymlan ...

Hon verkar ha en självsäkerhet och ett skinn på näsan som jag avundas ... 

Hon vet vad hon tycker, och ber inte om ursäkt för det ...

Något jag skulle vilja ha mer utav ...

I början skrämde det mig, nu beundrar jag henne för det ...

Och så har vi Lysa ...

Hon har ett inre med ett omfång och ett djup som jag avundas ...

Det verkar vara så oändligt, stort och vackert ...

Sån vill jag också vara ...

Nina alias Vargsommar ...

Har också nåt jag avundas ...

Hon verkar så sprudlande och levande ...

Hela hon ...

Med en livsglädje och livskärlek jag skulle vilja känna mer utav ...

En till av alla är Janne ...

Jag avundas hans iderikedom och fantasi ...

Den verkar vara oändlig ...

Var kommer allt ifrån?

Ninacian ...

Dock ej en bloggare ...

Men hon har en storsinthet som jag vill ha ...

Har svårt att se ...

Att hon skulle sätta sig till doms ...

Över någon, någonsin ...

Och så lilla Ninnih ...

En solstråle ...

Med en sprudlande lättsamhet och obekymmersamhet ...

Varvat med ett klokt djup ...

En mix jag avundas henne ...

Crazy Daniel ...

För mig speciell iofs ...

Han har ...

Ett sinnrikt inre med ett sådant enormt omfång ... 

Som fascinerar och trollbinder mig oerhört ...

Jag vill också vara lika sinnrik ...

Jag vill också trollbinda ...

Nu måste jag sluta, kan hålla på i all oändlighet ...

Det finns många många fler, som jag skulle kunna ta upp här ...

Detta var några ...

Sen vet jag ...

Att här är bara text på nätet, om det nu är så bara ...

Men det är min bild, det jag ser ...

Som jag kan avundas ...

Och jag unnar er det ...

Tro inget annat ...

Möten, människor emellan kan bli bra, dåliga eller bara helt neutrala ...

De dåliga har jag inte så stor erfarenhet av, oftast så har det flesta möten nåt positivt som man kan ta med sig.

Oavsett om man träffar likasinnade eller inte, själsfrände eller ej. Det handlar om vilja och närvaro, nyfikenhet och fascination inför människor ...

Men med en kvinna jag mött i olika sammahang i flera år har det bara blivit så fel, hon har utstrålat starkt avståndstagande gentemot mig.

Jag har funderat en hel del på det, varför, vad som ligger bakom. Det är just typiskt mig, andra hade kanske bara konstaterat och sen släppt det. Men jag kan inte det ...

Jag har funderat på vad jag sagt, hur jag agerat när jag mött denna kvinna som kanske kan vara orsaken.

Till en början har jag mött henne som vem som helst, öppet, vänligt. Men allteftersom jag flera gånger mött hennes avståndstagande så har jag backat i mig själv gentemot henne.

Har blivit svårare och svårare för mig, att bjuda på mig själv till henne och jag har kännt ett obehag i hennes närhet ...

Till slut har det bara blivit ett krystat hej när jag mött henne, och jag har fått detsamma tillbaka. Jag har funderat, är det min person som utstrålar nåt som hon ogillar.

Jag har undrat hur hon läser mig, vad hon ser, ligger det hos mig eller rent av hos henne, en osäkerhet kanske.

Eller är det jag som är osäker, funderar för mycket ...

Kanske vi varit lika osäkra båda två, och i det så har det blivit en rundgång. Och båda två utgått ifrån och kännt ogillande från den andre, som eg inte alls har funnits.

Jag vet inte ...

Och idag mötte jag henne igen ...

Jag hörde nån som sa glatt "Hej, hur är det med dig" förvåningen for genom min kropp när jag såg att det var hon.

Kanske hon såg det, jag vet inte men jag log och svarade vänligt tillbaka.

Det hela utvecklades till ett gott samtal om livet, djupt utan ytlighet ...

Och innan hon gick så önskade hon mig allt gott ...

Nu sitter jag här förundrad, denna kvinna som jag kännt obehag inför i flera år. Fick mig idag att känna mig sedd, visade att hon hade samma värderingar i livet som jag.

Att hon var varm, inte kall gentemot mig ...

Det fascinerar mig, får mig att må bra. Kanske hon känner likadant just nu ...

Vad var det just nu, som gjorde att vi fick ett sånt bra möte. Jag undrar ...

Kanske jag skall fråga henne nästa gång, eller inte. Hon kanske inte heller vet ...  

Jag kanske bara skall vara i det ...