I dag har jag promenerat runt i Vita Bergen och hamnade lustigt nog utanför Sofia kyrkan klockan 10.57. Ni vet ju vad det betyder, en söndag förmiddag. Jag tänkte inte så mycket på det då men var nyfiken på hur kyrkan ser ut, och dörren stod ju öppen. Nyfiket tittade jag in och fann en kyrka fylld av en väntandes församling. Ja ha, det är inte mycket att göra än att ta av sig kepsen och jackan, ta emot psalmboken som en liten flicka sträcker fram och sätta sig diskret i en bänk. En gudstjänst och kyrkkaffe senare tänkte jag att det var en underlig och intressant upplevelse jag traskade in i på min höstpromenad. Lite gula löv och friskluft senare var jag tillbaka framför datorn i min favoritsoffa.

När magen började kurra för middag ringde O, på väg hem berättade han att hans söderboende broder bjöd på söndagsmiddag och superhjältefilm. Härligt. Vi traskade över det vita berget (en andra gång för mig) och fick serverat en fantastisk buffé av guckor och såser som skulle förtäras med diverse hamburgare och pitabröd. Filmen som visades till denna enastående middag handlade om The Ghost Rider, en av Marvels superhjältar som föds i genom att han sluter ett avtal ved djävulen, inte på grund av girighet, utan på grund av kärlek. Han lever ett liv som i stort sätt odödlig men hans superhjälte personlighet har ännu inte brutit ut. Det gör den först då djävulen vill hämta in sin del i avtalet och få ett uppdrag med dödlig utgång utfört. Det visar sig så finurligt att vår hjälte blir ett brinnande skelett som har super krafter när han möter onda personer. Hans mest effektiva vapen är att han kan stirra de onda i ögonen och tvinga dem att uppleva all sorg, rädsla och olycka som de orsakat sina brottsoffer. Det blir så plågsamt för dem att de förstenas och dör. Till djävulens förtret bestämmer sig Ghost Rider för att behålla sin förbannelse efter utfört uppdrag och istället använda den för att jaga djävulen själv. Man kan ju ana att han också fortsätter att jaga skurkar och rädda oskyldiga. Annars skulle han ju inte bli en superhjälte.

Så här på slutet av dagen kan jag inte hjälpa att reflektera över det underliga i att både höra om himmel, helvete, mirakel och synd ifrån en så seriös, godhjärtad församlingsstund och från en så spektakulär Marvel rulle. Allt på samma dag. Det är lätt att undra om inte Jesus och Moses skulle beskrivits i serieform som superhjälte i dag. Eller gjorde de det, på kyrkväggarna?? En brinnande skelett man som tack vare ett förbund med djävulen som gick snett räddar oskyldiga v.s brinnande buskar och gudson som går på vattnet. Vad ska man säga, det är mycket underlig symbolik på en och samma dag.