Kvinna 35 år.

Kollapsar efter ett års hård press och nattvak under Julledighet. Har man och 6 barn hemma, arbetar natt på vikariat. Söker läkare 3/1 och blir bemött med få ord, inga alls men sjukskriven. Ingen provtagning ingen annan behandling. Fick antidepressiva tabletter och instruktioner om att sakta öka dos. Kvinna hemma sover inte, äter inte försöker och försöker. Mannen tar hand om allt, städar, tvättar, handlar, lagar mat och nattar barn och tar hand om dem när dem vaknar på natten igen. Efter tre veckor kvinnan fortfarande dålig, tom sämre. Läkare ringer och säger att medicinen borde kickat in men sjukskriver tre veckor till. Kvinnan blir sämre och sämre i kombination med att mannen nu hanterar jobb och hela familjen själv blir han dålig, får svårt att orka, allt rasar iväg.

Vid kontakt med läkaren har hon fortfarande inga råd, behandling mer än medicin och har inga hänvisningar till annan hjälp. Hon varnar däremot att FK ska nog ha svårt att fortsätta godkänna sjukskrivningen för vid depression ska man med medicin hjälp bli arbetsför efter 3 veckor.

Kvinnan avslutar själv sin medicinering efter 7 veckor då hon känner sig vara självmordsbenägen och upplever att hon hallucinerar. Hon tar kontakt med VC och läkaren men hon bara skrattar och säger att det NOG inte har någon betydelse, trots att medicineringen hon skrivit ut ej ska avslutas tvärt.

Kvinnan får efter 2 dagar sova i tre tim på raken vilket inte skett de sista 2 mån, kvinnan blir av med sockerdrickskänslan, yrseln och det konstanta kliandet på insidan av kroppen. Kvinnan känner att det var inte hennes psyke det var medicinen. Kvinna uppsöker VC hon förstår hon fortfarande behöver hjälp, nu har hennes man blivit sjukskriven av hans läkare för att klara situationen.

På VC talar de om att kanske skulle någon annan ta hand om barnen? Villiga bredvid att agera som extramamma, i eget behov säger samma sak. Kvinnan blir arg och tar sina sista krafter att ta sig ur situationen för att komma tillbaka.

Bänkar sig på VC, förklarar att hjärta slår extra slag, Får en EKG som hon flinandes får förklarat för sig är normal. Kvinnan säger jag mår inte bra, jag har ångest, det är ett sjukdomstillstånd, ni ska hjälpa sjuka här och klarar du inte av det remittera mig.  Kvinnan går till BVC/MVC och ber en hon känner ta ett blodvärde, det låg på 93. Kvinnan har i annat fall 145 och känner nu i allt igen det galopperande hjärtat hon haft vid graviditeter när blodvärde var för lågt.

Läkaren sitter med ett frågeformulär som ska visa på depression men hon ansåg inte att kvinnan kunde adekvat svara på frågorna så depression var inte en bestämbar diagnos. Hon remitterar till Öppna Psyk, Kvinnan får besked om att väntetiden är tre-sex mån beroende på hur akut tillstånd det verkar vara.

Om kvinnan vill bli inlagd måste hon resa 5 mil för att nå en annan klinik, kvinnan anser och törs inte klarar inte av resan och avböjer. Kvinnan har inte ätit, inte sovit på 3 mån och hennes tillstånd är över bristningsgränsen.

?Bekanta? ska tvinga henne dit de vill också ta hennes barn, hennes man inser och tar sina sista krafter att göra situationen hållbar. Kvinnan ringer den andra kliniken och berättar hur det ligger till, hon terroriserar kliniken.  Till slut  får hon prata med en överläkare som har insikt och förståelse och erfarenhet. Han säger till kvinnan att du måste, din man  får hjälpa dig att äta och sova, att göra det kontinuerligt.

Han förklarade vad som händer i en kropp som är för trött, vad som händer vid nära anhörigas död, vad som triggar kroppen att bete sig, vad som behövs göras för att koma ur det. Han ser till sjukskrivning på dem båda och sen börjar kampen för att komma tillbaka. (Utan honom hade dem inte varit där dem är idag.)

Så småningom, ca 1mån kom kvinnan mer och mer tillbaka, mannen började jobba halvtid och på någon vecka till var han uppe i heltid. Kvinnan insåg att hon behövde terapier av något slag, fysik och psyke i botten. Familjen hade halkat efter ekonomiskt pga för sena utbetalningar då FK utövat sin rätt i 30 dagars handläggande i att godkänna sjukintyg. Ekonomin blev en bisak då överlevnad var viktigare. Halkade efter och det fick vara så. Hade då äntligen i Maj fått samtalskontakt, men denna var inte så intresserad, mest pekpinnar och kom inte ihåg något tidigare pratat om, sa rakt ut att det finns inte så mycket att göra, livet är så, man ska lära sig hantera.

Kvinnan ledsen nu när stödet inte fanns och samtalskontakten började pratat om att de sjukskrev men att FK nog inte skulle godkänna. Började kvinnan begära möten med FK, ville ha arbetsrehabilitering då hon visste att hon inte skulle klara det på annat sätt, det var inte första gången hon bränt ut sig.

Kvinnan läste allt material hon kom över m Mia Törnblom, Kay Pollack, Brandon Bays, Anthony Robbins gick på sorgekurser, sökte  upp och tog sessioner via telefonen med Barbro Bronsberg. Kvinnan sökte och läste trots att svårigheten att koncentrera sig så läste hon ibland kunde ett kapitel ta dagar att ta sig igenom.

En dag i tidningen fanns det en annons om hur man kunde genom själen läka kroppen, att man genom behandling kunde bli av med invanda rädslor och beteenden. Kvinnan tog kontakt och började sin behandling. Inte ett ord eller handling från FK eller från samtalskontakt. Kvinnan kunde fortfarande inte vara ensam med sina barn hon blev så stressad av den ansvarssituationen att ångesten blev för stor. Hon kunde inte vara ute och promenera själv och knappt med sällskap. Kvinnan hade ångest och stress som helt tagit över hennes liv. Ond cirkel att bekämpa stor energiåtgång finns inget kvar att hantera ytterligare av dagen till.

Efter tre behandlingar innehållande TFT, Mental träning och att coachen nu fanns som ett stöd så mådde kvinnan bättre, nu är det Augusti. Samtalskontakten blir sur och är otrevlig och hotar igen med FK, FK får hennes version. Kvinna så pass stark att hon tar kontakt och nu begär en egen handläggare. Vid en första telefonkontakt med denna så säger kvinna att hon vill byta efter en del snack så får hon ett brev från en ny handläggare som vill ha ett möte. Handläggaren är empatisk, kunnig och ser mig för den människa jag är och lyssnar till det jag har att säga.  ÄNTLIGEN.

Kvinna fortsätter sin egen beställda behandling, hon blir starkare och starkare. Läkaren skriver intyg på intyg men träffar aldrig kvinnan. Kvinnan kräver nu av läkaren att komma med en diagnos så hon får rätt till en behandling och en behandlingsplan. Läkaren och kvinnan träffas en kvart och inget av det blir gjort hon är hänvisad till en samtalskontakt som är mentalskötare utbildad och helst tycker att HUH vad kvinnans stora familj måste vara tröttsamt?

I December börjar det glimta till för kvinnan, hon sover en hel natt och klarar att vara uppe en hel dag utan att vila eller sova. Kvinnan är övertygad om att hennes sätt att ta sig an sin sjukdom, hjälper. Att det är den enda vägen men hon har ju ingen mandat hon har ju vänt sig utanför systemen.

Nu behöver hon systemet i en arbetsprövning, då hon fortfarande inte vill resa och vara borta i tre veckor nonstop, vilket var alternativet bestämdes det i början av Jan att en lokal konsult ska göra en arbetsbedömning.  Horribelt att tro att någon bara kan resa bort från en sån stor familj så på så lång tid, det skapar ju bara mer skador.

I 8 veckor har handläggaren försökt avtala med konsulten och inget besked finns. Kvinna är startklar, nu ar 8 v gått, ytterligare 4 innan det är kvinnans tur om de ringer idag, 7-8 v utredning och sedan börjar prövoåret.

Kvinna är jag och det var lättare att skriva kvinnan, såren är djupa pga av den behandling och mottagande jag fått. Systemen fungerar ej, jag hade tur att jag med erfarenhet kunde möta/gå emot systemen, tordes göra det och hade en omgivning som stöttade mig. Jag hade inte överlevt detta utan den privata terapeut jag kom i kontakt med, jag hade inte varit där jag varit idag utan en personlig coach.

Jag spyr på dem som säger att det bara är at bita ihop och att vara ledsen inte är ett sjukdomstillstånd. I mitt fall drabbades vi av en ofattbar sorg efter 2 år av vakande, trixande för att hjälpa nära anhörig till Dr, till behandlingar, tappade sömnen först, sedan rutinerna som mat och dylikt så småningom så var hela jag borttappad.

I socialstyrelsens rekommendationer ska människor äta antidepressiva för att komma över symtomen vid depressioner som drabbar människan men det finns inte ett material som tydligt visar vad är en depression. Den överläkare jag fick prata med han visste vad som händer i kroppen vid utmattning psykisk som fysisk. En VC läkare med sin breda men lilla erfarenhet ska kunna bedöma? Det är som ett lotteri, idag spelar vi med människors öden som i ett lotteri då det jagas sjuka.

Men mycket annat måste göras, men det tar vi någonannastans, nu är jag trött orkar ibland en hel dag, detta tog alldeles för mycket men jag tro det måste komma ut.

I eftertanken, inte mycket detaljer kring hur illa det sköts om dem sjuka, men historian i sig visar det. Det har varit ett ensamt år och ur det hämtade vi kraften. En månad fick vi ut 2618kr att överleva 8 st på och hos FK var man förstående och sa att de skulle ordna det så snabbt som möjligt.....Det tog ytterligare 3 v att få ersättningen. Det ständiga hotet att bli utan ersättning fanns där hela tiden det var då skruvarna började dras åt. När jag äntligen fick en egen handläggare visade det sig att hon var jättebra, i förra veckan meddelade hon mig att de flyttar hela kontoret och hon vet inte om hon fortsättningsvis ska vara min handläggare.....Fortfarande är min framtid oviss plan finns inte spikad.