

17 apr kl 13:13, 2012
12 apr kl 17:41, 2012
Några artiklar jag nyligen skrivit:
DN: www.dn.se/debatt/debatten-i-sverige-praglas-av-en-negativ-manniskosyn
SANS: www.fritankesmedja.se/korantolkning-ur-kvinnoperspektiv-och-feministisk-bibelkritik
Följ mig också på bloggen kristen opinion blogg.passagen.se/kristenopinion/
04 jan kl 14:59, 2012
Gästbloggaren JOHANNA ANDERSSON ger perspektiv på den senaste tidens omskärelsedebatt i DN, SvD och Kyrkans tidning:
Om små pojkars kroppsliga integritet och det kyrkliga debattklimatet
”Endast omkring 40 procent av judiska pojkar omskärs, och gissningsvis torde frekvensen bland assimilerade muslimer vara långt ifrån hundraprocentig. Med andra ord torde det vara uppenbart att det borde finnas utrymme för en mera sansad debatt och öppningar för ett omtänkande.” skrev professor Yngve Hofvander redan 2007 i Läkartidningen.http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=6010. Efter de senaste veckornas debatt i denna fråga kan man konstatera att Hofvander fick helt fel. Debatten är allt utom sansad. Man kan också konstatera att det är barnläkare och inte religiösa aktörer som värnar barns kroppsliga integritet i Sverige. Svenska kyrkan – med undantag för några få enskilda och utskällda debattörer – intar inte ett barnperspektiv i denna fråga.
Att barns rätt till kroppslig integritet väcker sådan vrede i kyrkliga kretsar förvånar. Det måste väl ändå vara möjligt att inta olika positioner i denna fråga? Går det åtminstone inte att tala om saken, lyfta frågan om det går att vänta med ingreppet tills barnet själv kan vara med och ge samtycke, utan att anklagas för antisemitism? Är det självklart att ett vuxet kollektivs behov av religiösa identitetsmarkörer väger tyngre än barns rätt till kroppslig integritet?
Debatten om omskärelse – och framför debatten mot dem som kritiserar detta ingrepp - går alltså vidare. Kyrkans Tidning kan tydligen inte få nog av frågan utan beställer nya inlägg från skribenter, också från sådana som redan har uttömt sina begränsade förråd av argument. Så skriver Magnus Zetterholm ännu en artikel i frågan. Denna gång försöker han sig på en jämförelse mellan omskärelse och dop. Orimligheten i en sådan jämförelse skildras utmärkt av ordföranden i Liberala ungdomsförbundet, Adam Cwejman http://adam.luf.se/: "Ingreppet gör att individen introduceras till en religion. Detta är svårt att inte acceptera, föräldrar bör ha möjligheten att uppfostra barn i en religion. Men det är en introduktion utan exitmöjlighet. Om barnet senare, eller i myndig ålder önskar lämna religionen (Islam eller Judendom) då kan detta inte göras helt. Omskärelsen kommer finnas kvar som en permanent koppling till en religion som den omskurne inte kan ta bort. Religionsfrihet är även friheten att slippa en religion." Dopet ger, som bekant, inte denna typ av permanenta spår även om Zetterholm försöker hävda att det handlar om ett allvarligt ideologiskt övergrepp på barnet. De sedvanliga anklagelserna om antisemitism och kolonialism saknas inte heller denna gång hos Zetterholm. Debattinlägget slutar i vad som förefaller vara besvikelse över långsam akademisk karriärutveckling för Zetterholm. Det är naturligtvis tråkigt för honom på ett personligt plan, men faktiskt av tämligen begränsat intresse för oss läsare.
Ny i debatten är Anders Runesson, också han refererar till koloniala och antisemitiska strukturer. Intressant är att Zetterholm och Runesson i stort sett enbart angriper Annika Borg. Tydligen vill de undvika att gå in i en diskussion med den kristne barnkirurgen Gunnar Göthberg. Ensidigheten i kritiken gäller också Anna Karin Hammar, som konsekvent enbart länkar till de omskärelseförespråkande debattinläggen och lägger till egna kommentarer på Facebook. ”Ännu en viktig kritik av förnekandet av religiösa rättigheter, lämna judendomen åt judendomen, ja, men beaktandet av allas rättigheter och försvaret av dem tillhör oss alla!” skriver Hammar, med anledning av Zetterholms debattinlägg. Barnperspektivet lyser också hos henne helt med sin frånvaro. Varje form av reflektion kring vari dessa religiösa rättigheter består – och vilka begränsningar de kan tänkas ha - saknas också hos Hammar.
Det enda roande i denna sorgliga debatt är den logiska kullerbyttan när icke judiska män tillrättavisar en icke judisk kvinna för att hon blandar sig i en judisk fråga. Lämna judendomen åt judendomen, skriver Zetterholm. Borg har naturligtvis samma rätt att diskutera frågan som Zetterholm. Ska debatten lämnas åt judendomen ska väl rimligen alla icke judiska debattörer kliva åt sidan, inte bara Borg.
Debatten har, till sist, fört fallocentrismen till helt nya nivåer. Nu är det två hela världsreligioner som står och faller med icke medicinskt motiverade ingrepp utförda på små pojkars könsorgan. Små flickor är tydligen fullständigt ointressanta religiöst. De konstituerar ingen religion. Inte vuxna kvinnor heller. Varför så många vuxna kristna kvinnor ändå väljer att aggressivt angripa dem som kritiserar denna praxis är väl närmast en fråga för Freud.
Johanna Andersson är präst i Svenska kyrkan och jämställdhetsexpert
10 sep kl 16:54, 2011
Dialogen mellan religionskritiker och kristna är viktig. Om det skriver jag och Christer Sturmark på DN-debatt idag. En måttfull text och fredstrevare som väcker starka reaktioner. Intressant. Läs den HÄR.
Följ mig också på bloggen kristen opinion.
03 sep kl 14:33, 2011
Har skrivit en artikel om kvinnorna och den arabiska våren i utmärkta tidskriften SANS, läs den HÄR.
Läs även Magnus Norell om ämnet på Newsmill HÄR.
Följ mig också på bloggen Kristen Opinion!
25 jul kl 11:47, 2011
Imorse gjorde jag "Tankar för dagen" i P1.
Följ också: blogg.passagen.se/kristenopinion/
04 jul kl 16:38, 2011
En länk till bloggen kristen opinion, som jag driver tillsammans med Christer Hugo, kyrkoherde på Dalarö:
30 jun kl 10:43, 2011
Följ debatten om Religionsboomen i DN!
www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/annika-borg-har-akademiker-drabbats-av-en-masochistisk-epidemi
28 jun kl 17:02, 2011
När jag var i Berlin förra hösten botaniserade jag i den trevliga bokhandeln på KaDeWe.
Mina ögon föll på en bok av den tysk-kurdiska advokaten Seyran Ates: Der Islam braucht eine sexuelle Revolution. Ein Streitschrift (Islam behöver en sexuell revolution).
Jag kände inte till författarinnan sedan tidigare, men har sedan jag fick tag i boken haft henne i tankarna.
Hon kan nämligen inte längre arbeta som advokat, och lever skyddat, på grund av de hot hon fått sedan hon lyft fram synen på sexualitet och hur både män och kvinnor lever under förtryck av det hon pekar ut som patriarkala strömningar inom islam.
Hittade en artikel av henne från 2009 www.guardian.co.uk/commentisfree/belief/2009/sep/26/germany-now-human-rights-religion, som jag gärna vill delge mina läsare.
Här en recension av boken www.berlinerliteraturkritik.de/detailseite/artikel/emanzipation-der-muslima.html
En intervju med Ates (boken finns även på engelska): www.spiegel.de/international/europe/0,1518,654704,00.html
Hoppas något svenskt förlag översätter boken.
27 jun kl 15:11, 2011
Blogg:
Har ett opinionsbildande bloggprojekt tillsammans med kollegan Christer Hugo: blogg.passagen.se/kristenopinion/
Vi kommer även att bjuda in andra debattörer att skriva inlägg. Vi vill se mer spänst och skärpa i debatterna om religion och samhälle!
Nytt ämne:
Vad ska man nu tycka om det som verkar bli filmaffischen för hollywoodvarianten av Män som hatar kvinnor?
nyheter24.se/incoming/article576418.ece/ALTERNATES/img514x344/MILLENIUM.jpg
Är det samma gamla unkna och nattståndna symbolik? Naken ung kvinna, påklädd äldre män.
Jag försökte mig på en feministisk analys i stil med att Rooney/Salander hade ett slags "trotsig" nakenhet som struntade i den sexualiserade och sexualiserande blicken. Och att Daniel Craigs hand runt om kring henne, som hon själv håller sin hand över, symboliserade hur hon bryter sig loss ur patriarkatet.
Mitt manliga sällskap skakade dock på huvudet inför den analysen och sa att så långt tänker man inte Hollywood. Jag tänkte åtminstone tio steg för långt. Bilden var glasklar, hävdade de samstämmigt: naken kvinna, bröstvårtor, bara i en annan variant liksom. Långt ifrån vad Stieg Larsson ville kommunicera, konstaterade de.
Det fick mig att tänka på något skådespelaren Michael Nyqvist sa i en intervju på radion. Hans kollegor och bekanta hade givit honom små snaskiga kommentar angående att han spelat in en sexscen med Noomi Rapace i filmen Män som hatar kvinnor. Kommentarer i stil med: "det var väl en rar liten sexig ärta". Nyqvist hade blivit ilsken över de kommentarerna. Men de talar väl sitt tydliga språk: Så fort en kvinna är naken kan hon inte vara något annat än just naken. Rollen som atypisk och våldsbenägen datahacker och hjältinna fungerar tydligen inte att kombinera med en naken höft.
Och det förstår man nog även i Hollywood.
23 jun kl 11:28, 2011
Apropå kritiken mot aktionen "Ship to Gaza", slår författaren Henning Mankell fast att det bara finns en provokation, och det är att Israel blockerar Gaza. Något annat har han inte att säga.
Men något annat och något mer behöver väl ändå sägas om en världens mest infekterade konflikter? Om Hamas eller palestiniers våld mot palestinier, om att Ban Ki-moon avrått medborgare från att delta, om det som hände förra gången?
Fast förutsättningen för att få vara med ombord är antagligen att man rätt slår fast vem som är helt ond och vem som är helt god.
Att man kan kritisera Israels blockad samtidigt som man kritiserar en del av palestiniers agerande, verkar vara främmande för denna grupp av kulturpersonligheter.
19 jun kl 13:57, 2011
Läste en intressant artikel om Japan i SvD idag. Noterade att man där inte talar om tsunamin med skolbarnen i klassrummet, men har en terapeut anställd om de behöver prata. Det man däremot gör är att hitta på olika sätt att fira livet tillsammans med barnen.
I våra sammanhang pratades det ju så enormt mycket med våra barn och unga om tsunamin (vet inte hur många tysta minuter min son var med om), jag reagerade lite på det där. Kändes ibland som att vuxenvärlden vältrade över sin egen ångest på dem... Japan har uppenbarligen en annan strategi för att hantera trauman.
Lite skillnad på attityd vad gäller att hantera katastrofer är det bland unga och arbetslösa i Spanien och Grekland. Nu kan jag givetvis förstå ilskan och frustrationen över system som gjort att den äldre generationen kunnat ha det förspänt på statskassans bekostnad. (Fast har de unga inte själva haft några vinster av det systemet?) Men att demonstrera och kräva att allt ska bli bra, har sin tid. Att bygga upp och hugga i har sin tid. Det är nog dags att den tiden börjar nu. Den finansiella katastrofen ändras inte en millimeter av att man protesterar mot den.
Någon motsvarighet till att bygga upp murar av sandsäckar mot tidvattnet, borde väl finnas även där? De unga som försöker göra något finns väl också?
En sak är dock säker, och det är en universell lag som gäller alla och över tid och rum: i längden går det inte att sitta och tro att någon annan ska fixa något åt dig. Det hindrar dock inte att det är en utbredd attityd.
Länkar min senaste krönika i Kyrkans tidning, som handlar om andra konsekvenser av naturkatastrofer www.kyrkanstidning.com/kronikor/tolerans_till_dods_0_17639.news.aspx
Häromveckan träffade jag en person som påstod sig ha varit med på kungens fester med "kaffeflickor". Personen i fråga var förbluffad över att inte ännu mer läckt ut, för en del av det denna läst om hade i alla fall stämt med egna minnesbilder.
Den som lever får väl se.
Kan på ett sätt hålla med Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg (som för övrigt har en intressant blogg annerambergs.wordpress.com/) när hon säger att rättsprincipen att du inte ska dömas skyldig innan övertygande bevis om saken finns även bör gälla kungen. Fast blir det ändå inte lite knöligt att argumentera utifrån de rättsprinciper som gäller oss alla? Kungen ju har rättslig immunitet. Så de rättsprinciper som gäller för oss alla om vi begår brott, gäller ju inte honom alls. Att argumentera för att den som inte är lika inför lagen ska vara lika inför lagen blir lite märkligt, åtminstone i mina juridiskt oskolade öron.
Statsvetaren Cecilia Åse (som skrivit den utmärkta avhandlingen Makten att se. Om kropp och kvinnlighet i lagens namn om kvinnosyn inom polisen) lyfte för en tid sedan fram att i måste höja blicken en smula. Istället för att debattera just denne monarks vandel behöver vi genomlysa den övergripande frågan: är monarkin förenlig med demokrati?
Personligen tycker jag nog att båda frågorna är viktiga, och kan inte riktigt komma över intrycken av de två intervjuerna med kungen: Den första efter boken Den motvillige monarken utgivits och den andra efter de nya svåröverblickbara uppgifterna om maffian, vännerna och eventuella bilder. Man blir inte imponerad av statschefen i någon av dessa intervjuer.
13 maj kl 11:22, 2011
Hoppas att ni som är mina läsare har tålamod med mig...
Dessa vackra majveckor har varit ett riktig maratonlopp av skilda uppgifter.
Men jag är snart tillbaka med åsikter och reflektioner.
Här i alla fall en krönika i torsdagens Kyrkans tidning, som säger i alla fall något om vad jag sysslade med i New York (efter det några länkar till mina senaste "Tankar för dagen"):
Samtidigt som påskdagens hattparad gick av stapeln på Femte Avenyn i New York, sände nyhetsbolaget ABC ett rundabordsamtal där religiösa företrädare inbjudits att ta temperaturen på nationens moraliska och andliga tillstånd. Den presbyterianska pastorn Timothy Keller, vars församling på Manhattan växte i rekordfart efter terrordådet den elfte september 2001, ställde en klarsynt diagnos. Det sker en polarisering. Religionernas renässans åtföljs av en lika stark sekularisering. Det är mitten - de ljumma - som försvinner. static.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_tankarfordagen_110504110042.mp3 static.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_tankarfordagen_110511120000.mp3De ljumma försvinner
Representanten för islam, Eboo Patel, som ingått i president Obamas expertråd för religiösa frågor, talade om religionens dubbla roll. Den kan bokstavligt talat vara en bomb, men i lika hög grad en brobyggare.
Patel underströk även vikten av att lyfta fram "de goda sekulariserade", eftersom godhet inte är reserverat för troende människor. Journalisten och katoliken Cokie Roberts såg en parallell mellan denna brobyggande funktion och den amerikanska traditionens betoning av att vara ett land för alla. Men tonläget mellan människor, och inte minst politiker emellan, är rått och materialismen ökar, fastslog flera runt bordet. Man kopplade på olika sätt finanskrisen till samhällets brist på moraliska och andliga värden.
Finanskrisen har givetvis inte heller fått dygder som ödmjukhet och tolerans att öka. Steve Roberts, med rötter i den judiska traditionen, menade att ord som "rättfärdighet" skulle behöva ha en pånyttfödelse såväl i den politiska debatten som i samhället i stort. Den grundläggande amerikanska tanken på arbetets och framgångens betydelse fick kritik under programmets gång. Visst ska arbete och framgång uppmuntras, men inte till priset av en alltmer uppdriven lånecirkus då ekonomin havererar och människan anses ha sitt värde enbart som konsument och producent. Timothy Kellers analys var skarp: finanskrisen är en väckarklocka för förändring, den är till och med en välsignelse: ägna dig nu mer åt din familj, dina vänner och åt att ge till andra.
Kristendomen ifrågasätter alltid grunden i ett samhälle. Även goda saker, som hårt arbete och framgångsiver, kan bli avgudadyrkan, avslutade Keller. Samtalet ringade in en rad frågor och levererade analyser som är relevanta även här på andra sidan atlanten. Hur möter kyrkan att mitten försvinner? Vad betyder det för uppdraget att vara folkkyrka? Och hur ofta talar religiösa representanter här i Sverige om "de goda sekulariserade"?
Det sistnämnda var välgörande att höra.
Annika Borg
är teol dr i tros- och livsåskådnings vetenskap, präst i Svenska kyrkan
18 apr kl 09:28, 2011
Glad påsk!
Kommer att vara borta fram till den 26 april, så det blir lite stiltje på bloggen.
Nedan min "påskpredikan"... Man kan också med fördel läsa Jonathan Safran Foers bok "Äta djur", om man står ut.. debatt.passagen.se/show.fcgi
SANS nr 2 kommer ut precis i dagarna. Medverkar med en text med titeln "Livsfrihet hellre än religionsfrihet" www.fritankesmedja.se/sans/2-2011
Ikväll är det debatt om religion, kritik och människosyn på Kulturhuset i Stockholm, en diskussion arrangerad av SANS. Skulle ha suttit i den panelen, men sitter istället i ett flygplan högt upp i det blå...
12 apr kl 10:40, 2011
Min grundläggande inställning är att man måste kunna ha minst två tankar i huvudet samtidigt, och alltså nyktert kunna titta på hur olika värderingar och synsätt kolliderar. (Extremister - eller en påstådd rädsla för extremister - ska inte sätta agendan för vad man kan tala om i ett demokratiskt samhälle.)
Ofta har man anledning att reagera på hur svenskar ser på Frankrike, och på diskussionerna och besluten som fattas där. Om man ska bedöma landet efter hur den svenska retoriken låter, så skulle man kunna tro att Frankrike är en nation som består av islamofober och rasister.
Men den franska debatten och det franska samhället kan givetvis inte riktigt ringas in så förenklat och förgrovat, även om en del svenska debattörer tycks tro det.
Distinktionen mellan en sekulär stat och religionen som en privatsak är grundläggande i den franska konstitutionen. Därför förbjöd man religiösa symboler i exempelvis skolor för ett antal år sedan. Förbudet handlade inte enbart om muslimska symboler, som det gavs sken av i de stormiga diskussionerna, utan självklart också om kristna och judiska symboler.
Nu gäller debatten det franska burka-förbudet. Och i svensk media målas det upp en bild av att muslimska kvinnor generellt vänder sig mot detta förbud. Men så är det inte.
Vad gäller förbudet får man backa bandet ett antal år till debatterna om kvinnors och flickors situation i förorterna, där de tvingades skyla sig och blev påverkade - och hotade - av fundamentalistiska muslimska grupper.
Fadela Amara, muslim med nordafrikanskt ursprung, var tidigare minister i Sarkozys regering och hade bland annat ansvar för förorternas utveckling. Hon hade tidigare startat föreningen Ni putes Ni Soumises (varken hora eller underordnad, den svenska grenen heter Varken hora eller kuvad), som satte fingret på kvinnoförtryck i förorterna.
Amara menar att heltäckande plagg för muslimska kvinnor är ett underordningsredskap - ett politiskt och religiöst vapen - för muslimska fundamentalister. Att kvinnor måste täcka sig ifrågasätter jämlikheten menar hon, och strider därmed mot en av republikens grunder,
Chardott Djavann, muslim med iransk bakgrund, är en annan röst i den franska debatten. För ett antal år sedan gav hon ut boken Bas les violes! (ungefär: ned med slöjorna), som fick ett stort genomslag i Frankrike. Djavann menar att religionskritik och kritik av religionernas dogmer är en grundläggande rättighet i demokratins tjänst.
Det finns alltså många röster i den franska debatten, så om svenska röster kunde sluta att tala om Nationella fronten i samma andetag som man vill spegla debatten, som exempelvis prästen Mikael Mogren i dagens SvD, kanske det skulle kunna framträda en mer nyanserad och betydligt mer komplex bild.
Men det komplexa är ju besvärligt och det är enklare att måla upp världen i svart-vitt.
Att förbjuda är inte okomplicerat, och kanske inte ens rätt.
Men jag håller med både Amara och Djavann i deras syn på slöja och burka. I botten på påbudet om att kvinnor måste täcka sig finns en kvinnosyn, könsuppfattning och syn på sexualitet som jag avvisar.
Om man, som många i Sverige, försvarar den grupp som förespråkar heltäckande plagg, vems ärenden går man egentligen då?
För övrigt denna tisdag önskar jag att:
- Svenska kyrkan tog ställning mot kvinnoförtryckande religiösa symboler och hyllade religionskritiken i demokratins namn.
- Svenska kyrkan engagerade sig och höjde rösterna för de förföljda kristna i världen. Kristna är enligt uppgifter i flera medier den religiösa grupp som är mest förföljd i världen.
- Svenska kyrkan hade ett Centrum för feministteologi, eller kanske ännu bättre: Centrum för religionskritik
- Svenska kyrkan hade en partipolitiskt oberoende tankesmedja.
Till sist ett artikeltips:
www.dn.se/nyheter/ministern-ar-for-flat-mot-troende
04 apr kl 16:15, 2011
Under många år har jag samarbetat med diakoner, inte minst i samband med skilda föreläsningar och seminarier jag haft runt om i landet.
De möter i sitt dagliga arbete ensamma och ofta utsatta människor, och att de uppmärksammar behov och svårigheter som regler och annat skapar är inte konstigt. Men jag kan tänka mig att en och annan diakon tycker att den politisering av deras frågor kring sjukförsäkringssystemet som nu har skett är olycklig. Engagemanget för medmänniskan har nämligen ingen politisk färg.
Sveriges Kristna Råd har skrivit följande brev till regeringen: www.skr.org/download/18.57a5b5b812e52e4174680009255/Öppet+brev+110310.pdf
Jag kan undra lite över det de skriver så sent som i mars, då beskeden från regeringen om att man gör en översyn och ska rätta till det som inte verkar fungera i systemet redan fanns.
Biskoparna i Svenska kyrkan har nu ställt sig bakom brevet, och den 25/4 ska det hållas manifestationer.
Det spelar alltså ingen roll att regeringen ska åtgärda det som inte fungerar. Man kan till exempel här läsa något som ansvarige ministern Ulf Kristersson sagt i många sammanhang under många månader: www.svd.se/opinion/brannpunkt/ministern-lakarna-sprider-felaktigheter_6057177.svd
Det är ingen som förnekar att människor farit illa, men detta måste sättas i proportion till vad som fungerat - många har kommit ur en ond sjukskrivningscirkel - och till att man har lovat att åtgärda problemen. Så varför fortsätter man då att pressa på från kyrkornas håll? Tror man att regeringen ljuger? Eller är självändamålet ett politiskt ställningstagande, där engagemanget för de utsatta egentligen har blivit sekundärt? Har diakonernas erfarenhet och de utsattas situation blivit en sköld man skjuter framför sig för att ta partipolitisk ställning? Frågorna måste tyvärr ställas.
Nytt ämne:
Det verkar ändå som om det finns en viss oenighet bland biskoparna vad gäller uppmaningen till präster att vägra döpa asylsökande: www.dn.se/nyheter/sverige/biskopar-vill-inte-dopa-asylsokande . Kanske har någon kommit på att det inte går att förena med en kristen teologi och människosyn. Om dop och asyl skriver Martin Tunström skarpt och initierat: www.smp.se/ledare/missionsbefallningen-som-inte-galler-asylsokande(2618754).gm
Nytt ämne, igen:
Idag läste jag en aningen märklig artikel om kvaliteten på universitet och högskolor i Sverige, och hur utländska studenter uppfattar den: www.svd.se/opinion/brannpunkt/svenska-larosaten-i-europabotten_6062495.svd Som "gammal" universitetsräv tänkte man ju att det skulle handla om kvaliteten i utbildning, handledning och forskning osv. Men, nej, det handlade om hur svårt det var att öppna bankkonto och komma in i det svenska samhället. Förvisso viktiga aspekter av en studietid. Men högskolor och universitet har tre tydliga uppgifter: undervisning, forskning och att kommunicera forskningsresultaten ut i samhället. Dessa är faktiskt tillfyllest. Fast kanske vill man nu göra gymnasieskola av alltihop, där lärare och skola läggs på fler och fler sociala, psykologiska och liknande uppgifter och kunskapen och lärandet blir satta på undantag. Hope not.
31 mar kl 17:57, 2011
Det är bara att konstatera: det går inte längre att begripa vad som sker inom Svenska kyrkan, eller åtminstone vad som sker och tänks ut i vissa av dess maktskikt.
I det senaste numret av Kyrkans tidning kan man läsa att det snart kommer ett så kallat biskopsbrev (ett slags dokument med vägledning i teologiska och själavårdsmässiga frågor) om att man i princip inte ska döpa asylsökande, som söker kyrkan för detta. Man ska neka dop för att det kan väcka förhoppningar hos den asylsökande om att få stanna i Sverige som inte infrias, och för att det kan ställa till det för människor som till exempel skickas tillbaka till muslimska länder.
Svenska kyrkan vet alltså bättre än de här personerna själva vad som är bäst för dem, ifrågasätter generellt deras vilja att bli döpta och och anser sig dessutom ha både kompetens och rätt att blanda sig i en asylprocess som det ju faktiskt är samhällets sak att sköta. Men samma kyrka kan välsigna att kyrkliga medarbetare gömmer flyktingar. Var finns logiken och reflektionen? Och varifrån kommer denna förmyndarattityd?
Nu är det ju så att kyrkan har sitt existensberättigande bland annat genom att den erbjuder dop. Om det finns en enda glasklar uppgift, så är det denna.
Jag förutsätter att det finns biskopar i biskopskollegiet som reflekterar teologiskt över dopfrågan och inte ser vägen till dop som något slags kyrklig kontrollinstans där en människas vilja ska ifrågasättas. Kyrkan kan inte vägra en viss grupp människor dop. Biskopsbrevet borde läggas i malpåse.
Enskilda präster kan säkert bedöma det här själva och begripa människors utsatthet, de har nämligen en själavårdskompetens. Fast den kompetens som sägs vara viktig nu hos präster är "kulturkompetens". Jaha.
Det skulle nog också vara fruktbart om andra än de som sysslar med religionsdialog fick göra bedömningar: anställningen av en imam i Fryshuset var ju ingen teologisk succé och nu menar samma kyrkliga linje att vi ska neka dop. Det är en tankemässig kullerbytta: Stötta andra religioner, och minska anhängarna till den egna. Vad är det som händer?
Dagens andra märklighet inträffade egentligen igår, i SVT:s "Uppdrag granskning". Jag kan inte dra någon annan slutsats än att det är tillåtet för fackföreningsordföranden och fackligt engagerade, och endast dem, att uttrycka sig på följande sätt om människor med utländsk härkomst: "De kommer hit och tar jobben" och "De ska anpassa sig efter det svenska samhället och den svenska modellen". Sverige är bäst och globaliseringen ond, ibland är alltså detta en helt rumsren hållning.
För övrigt noterar jag att tankesmedjan Seglora smedja, delvis finansierad av Stockholms stift, fortsätter att vara en megafon mot alliansregeringens politik.
27 mar kl 17:58, 2011
Nu är Håkan Juholt vald till partiordförande för Socialdemokraterna. Det finns många saker man kan reflektera över. En är att han har förankring ute i landet, något man inte kunde säga om hans företrädare. Antagligen har man också velat locka tillbaka och lugna de socialdemokratiska männen. En tredje är, som många påpekat, att det nu används ordval och tonlägen som leder tankarna tillbaka till 1970-talet. Fast det är ju inte 1970-talet nu, världen och samhället är oerhört förändrade, så man får väl se hur det här kommer att fungera.
Men det är en annan sak som präglat detta val, och det är tystnaden. Inte en enda liten motkandidat. Inte ett enda litet distrikt som stack ut med en annan mening verkar det som. Alla älskar Håkan. Kris i partiet och förlorade val har visserligen skakat om, så att enas och gå vidare var självklart högt upp på agendan. Men det hjälper inte. Alla kan inte älska Håkan. Det vet alla.