Några texte jag nyligen skrivit:

Op-Ed i SvD apropå Sveland och grävbråket. Hat har inget kön, läs HÄR.

Krönika i Kyrkans tidning, Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem har kidnappats av politiska intressen, läs HÄR.

Följ mig på bloggen KRISTEN OPINION http://blogg.passagen.se/kristenopinion/

Läs min och Christer Hugos artikel om situationen i Svenska kyrkan på NEWSMILL.

Min senaste krönika i Kyrkans tidning, om sexuella överträdelser i själavården, läser du HÄR.

Följ mig också på bloggen kristen opinion. Missa inte heller debattbloggen Churchmill.

 Har skrivit en artikel om kvinnorna och den arabiska våren i utmärkta tidskriften SANS, läs den HÄR.

Läs även Magnus Norell om ämnet på Newsmill HÄR.

Följ mig också på bloggen Kristen Opinion!

Glad påsk!

Kommer att vara borta fram till den 26 april, så det blir lite stiltje på bloggen.

Nedan min "påskpredikan"... Man kan också med fördel läsa Jonathan Safran Foers bok "Äta djur", om man står ut.. debatt.passagen.se/show.fcgi

SANS nr 2 kommer ut precis i dagarna. Medverkar med en text med titeln "Livsfrihet hellre än religionsfrihet"  www.fritankesmedja.se/sans/2-2011

Ikväll är det debatt om religion, kritik och människosyn på Kulturhuset i Stockholm, en diskussion arrangerad av SANS. Skulle ha suttit i den panelen, men sitter istället i ett flygplan högt upp i det blå...

Kulturkollen onsdag:

Igår hade Lars Noréns pjäs "REN" skandinavienpremiär på Fria teaterns www.friateatern.se/ scen på Bergsgatan i Stockholm. Man kommer mycket nära paren (paret) som talar förbi varandra, och in i varandra. En avbruten graviditet finns också med, som så ofta hos Norén. (Ja, jag tillhör Noréns fan-club.) Se detta kammarspel i regi av Ulla Gottlieb, och gör samtidigt en kulturgärning och skriv på protestlistan mot kulturnämndens beslut att drastiskt skära ned Fria teaterns stöd (skrev om detta på bloggen den 25/1 " Wikileaks, Fria teatern och vidskepliga varghatare"). Listorna ligger i den lilla teaterbaren.

Fick en oväntad kick av Bjarne Mellgaards målningar i utställningen "The Sadistic Skater Part II" på Gallei Lars Bohman www.larsbohmangallery.com/på Karlavägen (likaledes i Stockholm). De är gjorde på stora dukar som fästs och satts upp med öljetter och spikar rakt på väggen. Huvudfotingar med skateboard, sa jag lite vanvördigt till mitt sällskap (mamma). Men jag vill ha en sådan på min vägg, framför allt en av de dukar som konstnären stampat runt på så färg smetats ut och skoavtrycken lyser på duken. Lite stillsamt våld bara, just i de här verken i alla fall. 

Ett stenkast därifrån kan man se Helene Billgren, på Galleri Angelika Knäpper www.angelikaknappergallery.com/welcome.htm på Tegnérgatan. Mamma och jag blev nästan närgångna mot dessa målningar, som man ständigt upptäcker något nytt i: en rad med ögonfransar, en liten liten pudel, fåglar, komplicerade mönster på en tröjärm...

Inblicken i andras kreativa världar botar det mesta, kunde vi konstatera denna gråkalla dag.

Eftermiddagskollen måndag:

De senaste dagarna har jag känt av att det snart är mars. Förvisso är mars den månad då jag fyller år, och man åtmistone vissa år kan ana våren, men det är inget av dessa skäl som gör att jag känner som jag gör.

Mars är den månad då min pappa dog. Det är fem år sedan nu. Fortfarande lika svårt att närma sig. Jag vet ju att det är så sorg är, men det ändrar ingenting. I år ska jag sätta in en annons In Memoriam på hans dödsdag. Jag brukar annars göra det på hans födelsedag, i december. Det var efter en föreläsning jag hade för ett antal år sedan, då jag nämnt något om min pappa, som Pa Neumüller kom fram till mig  och sa att jag skulle försöka minnas hans liv istället , och inte tänka så mycket hans död. Det låter sig ju inte göras, det visste ju hon likaväl som jag, men det fick mig ändå att bestämma mig för att varje år sätta in annonsen på hans födelsedag och inte på hans dödsdag. Fast nu ska jag alltså göra det, nu när det gått fem år. Hur har det kunnat göra det? Jag kan inte hålla kvar honom i livet, levande, hur jag än försöker. 

Funderar över vilket citat jag ska välja till denna annons. "The past beats inside me lika a second heart", skrev vi i pappas dödsannons. Min man hade funnit orden, som ringar in den outsägliga saknaden,  i romanen The Sea av John Banville. Kanske använder jag dem igen.

Trots denna sinnesstämning kunde jag ändå inte låta bli att nästan få ett utbrott på ett försäkringsbolag jag försökte komma fram till. Med betoning på försökte. Hur många knappval var det? Ett oändligt antal. Hur många alternativ? Fler än alla stenar på Gotland. Hur ska äldre och/eller hörselskadade alls kunna komma fram någonstans? Det är också hånfullt att ge hänvisningar till hemsidor. Alla har inte datorer. Men jag lugnade ned mig och noterade att jag fortfarande har energi, trots att det alltså är mars snart. Samhällsservice (man kan ev räkna in förskringsbolag där) utan knappval, är en rörelse jag skulle vilja starta.

För övrigt undrar jag när islamoger/religionshistoriker som Jan Hjärpe och Mattias Gardell ska ge sig och ta till sig den nyanserade verkligheten. Nu när många i den muslimska världen kräver samma rättigheter som vi, faller ju en hel del av vad dessa herrar sagt platt till marken. Hjärpe jämförde nyligen Muslimska brödraskapet med kristdemokraterna. Och Gardell har även han jämfört en och annan extrem rörelse med socialdemokraterna. Desinformation, säger jag. Hjärpe menar också att sharia är en hel rättstradition, underförstått inte alls enbart extrem. Jämfört med vad? Våra demokratiska fri-och rättigheter? Dessa båda forskare har bidragit till att göra "muslimen" till "den andre/andra". Varför har de exempelvis inte talat mer om de som vill ha reformer, de som inte vill att religionen ska definiera livsutrymmet, de som vill ha det de själva åtnjuter? Kanske kan diskussionen nu äntligen bli sansad, och andra experter få komma till tals. En som är väldigt intressant är t.ex. idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi.

 Uppdatering torsdag em:

På språng till det första seminariet om bibeltolkning jag ska ha i Engelbrekts församling i vår.

Här är dagens krönika i Kyrkans tidning:

Ja till respekt – nej till sexism

Morgonkollen onsdag:

Igår hade jag en riktig Tv-kväll. 

Något som heter "Stockholmsnatt" har kört igång på TV6. Man kan sammanfatta realityserien så här: män har kläder på, kvinnor har kläder av.

Tyckte i och för sig att det var ganska tankeväckande att se interiörer från en klubb som jag antar är sexklubben Club Kino på Döbelnsgatan. Mindre intressant dock att se kvinnor köra upp sin skrevande rumpor i kameran och se någon bada i en sunkig bubbelpool och sedan grensla en man (vars ansikte suddats) som plaskade i vattnet och försökte göra skäl för namnet man. Piercade kvinnliga bröstvårtor i närbild är inte heller en kioskvältare.

Riktigt intressant var det dock att följa låssmederna som ryckte ut till trötta och utelåsta stockholmare, eller människor som utsatts för (eller trott de utsatts för) inbrott.

Kanske kan man hitta kvinnor som gör annat än strippar om nätterna här i Stockholm, så vi får följa dem? En läkare på akuten till exempel. Eller varför inte en jourhavande präst? Jag har suttit som jourhavande präst många nätter i mitt liv, och det är allt annat än så kallad poledance (att hångla med en stång) kan jag säga. Männen som ringer skulle inte bli uppiggade av att plaska i en bubbelpool.

Och så tänker man på de nakna skrevande kvinnornas anhöriga. Hur kul tycker de att det är egentligen? Ja, ja vi har alla fria val och är myndiga, kvinnor är inte offer, osv bla bla bla. Jag vet allt det där. Men de riktigt taskiga valen då? 

Som en tanke fann jag Anders Mildners kolumn "Dokusåpor skapar en ny underklass" i SvD idag. Mycket bra och viktig. Dessvärre hittar jag den inte utlagd, utan får hänvisa till papperstidningen.

En liten uppmaning till TV6: lägg ned, eller tänk till!

I övrigt undrar jag om det inte börjar bli väl många märkliga kvinnoroller i tv-seriernas värld. Hemmafruar, att vara en av flera fruar ( som i "Big love", för VEM är det egentligen intressant?), strippor, lyxfruar. Tjejerna jag träffar vill bli poeter, presidenter eller präster. Mer serier om kvinnor som inte speglas i relation till män hela tiden vore uppskattat. Är det möjligen sant som författaren Susan Faludi menar, att efter 11 september så har det skett en regression tillbaka till gammalt könsrollstänkande, ett återupprättande av hemmanfruidealen? Hörde henne tala om sin bok "Den amerikanska mardrömmen", som handlar om detta,  på bokmässan 2009.

Mer TV:

Eftersom jag är väldigt förtjust i såväl Camilla Kvartoft (som jag jobbat med många morgnar i P1 när jag gör "Tankar för dagen") som Leif GW Persson missar jag sällan "Veckans brott" i SVT.

Igår var det dags att bita i Palmemordet. Och nu är människor upprörda på Persson för att han har en teori. Men det kan han väl få ha. Och han har ju mer energi än hela spaningsledningen tillsammans.

Min pappa (som jag sörjer och saknar varje dag) bevakade rättegången mot Christer Petersson för radion. Efteråt var nog pappa ganska övertygad om hans skuld, genom det han läst i förundersökningen och genom det som kom fram i domstolen. Men han ändrade sig med åren, och trodde mer på tanken på en svensk som tröttnat. Det är lätt att glömma allt palmehat som fanns då.

Kärnpunkten är ju vittnet som gömmer sig mellan arbetsbarackerna, och som bor i samma område som Pettersson. Han ser mördaren springa från platsen, men hävdar med bestämdhet att det inte är Pettersson, som han ju känner igen och därmed skulle ha känt igen omedelbart.

En sak som pappa och jag diskuterade ganska mycket var att Palme förvisso var en tongivande och omstridd politiker, men han var ju också en privatperson. De har alltid rycktas om kvinnohistorier. Kanske har man grävt även i det, vad vet jag.

Jag har funderat på att samma personer som rycker ut när det gäller Geijer-affären (den sexköpande justitieministern, som också utnyttjade underåriga), alltså Hans Holmér och Ebbe Carlsson, även figurerar som nyckelpersoner i palmeutredningen. De verkar ha varit ett slags politikernas städgummor.

Leif GW Perssons grundinställning, att inte krångla till saker och ting, är alltid mycket välgörande. Så även i går kväll.

Tankarna går till de anhöriga, det måste ha varit - och är säkert fortfarande - en mardröm. Det som skedde, hur det sköttes, att åren gått och ingenting annat händer än att det blir fler pärmar och tröttare utredare.

Nytt ämne:

Jag är väldigt trött på de socialdemokratiska politiker som kritiserar utrikesminister Carl Bildt (M). Idag hörde jag en av dem säga att Bildt skulle ha tyckt att man i princip kan stödja Libyens diktator Gaddafi, det vill säga inte välja sida, och att vi har en utrikesminister som inte står bakom de mänskliga rättigheterna. Tror man på allvar det, eller är socialdemokratisk politiker desperata efter att ta billiga poänger och få höras en stund i medierna? Be om ursäkt och skaffa en egen politik, säger jag.

Nu ser jag att min ena nymfparakit har ätit upp halva omslaget till en jättebra bok: "Nattbaderskan" av Maria Fröjdh och att han även varit på "Purpur" av Vibeke Lökkeberg. Han vet att han inte får, men han gör inte som jag säger. Nymfparakiter kommer aldrig ur trotsåldern, men eftersom de är så söta med sin plym och sina bruna ögon med små små ögonfransar runt, blir man försvagad i sin önskan att få ha åtminstone lite lite auktoritet..

Korta kollen onsdag:

Fick en länk av en god vän som jag vill dela med mig av: 

hd.se/kultur/konst/2011/02/12/mansgrisen-picasso/

 Eftermiddagskollen tisdag:

Igår såg jag filmen Eat Pray Love (Livet, kärleken & meningen med livet) med Julia Roberts i huvudrollen, den baseras på en bok om en sökande kvinna av författaren Elizabeth Gilbert. Sökande och samtiden intresserar ju mig, så jag hade ett rent yrkesmässigt intresse av filmen.

Men schablonerna haglade: de livsnjutande italienarna, de oförstörda medicinmännen och de tacksamma fattiga. Hur är det möjligt att man idag gör en film som framställer människor från andra delar av världen som om de vore okunniga barn? Inte ens när en sjuttonårig indisk flicka blir bortgift mot sin vilja och artikulerar sin ångest, rubbas vår sökande hjältinna i sitt romantiska perspektiv.  

(Fast i en scen sitter Roberts i en imponerande snygg hel-lotus yogaställning, det får jag ändå tillstå.)

Självklart är lösningen på allt kärleken till en man som sveper med sig hjältinnan och får henne att våga tappa balansen (ett tag trodde jag att hon skulle nobba honom och faktiskt hitta något helt eget och tänkte WOW).

Nu är det inget fel vare sig på Roberts eller på sökande, men fanns det ingen etisk rådgivare när man gjorde filmen som kunde säga att den riskerade att ge kolonialismens människosyn ett ansikte så här på 2010-talet?

Gud finns inom dig, som dig, är slutsatsen i filmen. Som religionsvetare måste jag ju säga att det inte är en ovanlig religiös uppfattning. Men mixad med vår tids egofixering, blir nog tanken enbart en förstärkning av fokuseringen på det egna jaget.

Nytt ämne:

I dagens SvD kan man läsa en debattartikel av Thomas Allgén och Teet Härm, som blev kända av allmänheten som 'allmänläkaren' och 'obducenten' i samband med det uppmärksammade mordet på Catrine da Costa. www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-maste-kunna-fa-upprattelse_5942493.svd

Nu är det så att ingen av dem har fått rätt i någon instans under alla de år som gått. Att alla domstolar de passerat skulle bestå av idel inkompetenta människor som ingår i en konspiration är en svår linje att driva. Massor av människor har engagerat sig i "deras sak". Ansökningar och överklaganden har skrivits, men ingen instans har givit dem rätt. Inte ens i de senaste turerna, då deras advokat påpekade en rad tidigare fel som gjorts (om något annat fall hårdgranskats som detta, så hade man säkert även där hittat ett och annat fel) ansåg tingsrätten att de skulle få skadestånd. Man kan väl i motsats till Allgén och Härm säga att rättssystemet fungerar, när man under så lång tid kan klaga, överklaga och ställa skrivelser. Att man sedan inte får rätt är inte ett tecken på ett bristande rättssystem.

Jag rekommenderar boken Sanningen är en sällsynt gäst av Lars Borgnäs. Och jag sänder några tankar till da Costas anhöriga. Den riktigt stora skandalen är att ingen har kunnat fällas för de grova brott som begåtts mot Catrine da Costa.

Dagens citat måste väl ändå vara signerat Silvio Berlusconi:

De italienska kvinnorna har tröttnat på hans kvinnosyn (och säkert har en och annan man också tröttnat) och mängder har protesterat på gator och torg, men Silvio säger:

"JAG HAR ALLTID FÅTT VARJE KVINNA ATT KÄNNA SIG - HUR SKA JAG UTTRYCKA DET - SPECIELL."

Det är jag övertygad om, och skulle smälta direkt om jag hörde det på italienska (obs, jag skämtar).

Vi lever i en tid då tusentals och åter tusentals människor runt om i världen går ut och , av skilda skäl, protesterar mot sina ledare.

Imorgon ska jag upp tidigt och ha "Tankar för dagen" i P1, så både de nattsuddande nymfparakiterna (de gillar att se på TV på kvällen och kompenserar det med att sova på eftermiddagarna, som en uppladdning för att få vara med sedan) och jag ska släcka tidigt (redan nu vet jag att den planen antagligen kommer att spricka.)

Några reflektioner måndag:

Läste tidningen SANS i helgen, den utges av förlaget Fri tanke och chefredaktör är Christer Sturmark. Kan rekommendera tidningen till alla som är intresserade av religionskritik och kvinnosyn. Viktiga artiklar av spänstiga skribenter.

Hittade en intressant avhandling i en hylla på Riksdagsbiblioteket: Könsmakt eller häxjakt? Antagonistiska föreställningar om mäns våld mot kvinnor av etnologen Gabriella Nilsson. Hon har analyserat bl.a. mediedebatter om våld mot kvinnor från 1975 och framåt. Teoretiskt och på andra sätt intressant. Jag skulle behöva ungefär fem års total ledighet från allt annat för att hinna läsa allt jag vill.

Såg nyligen en film om nazistförbrytaren Klaus Barbie, Min fiendes fiende. Dokumentären visade hur Barbie användes som expert av amerikanska myndigheter i jakten på kommunister efter kriget, när han flytt till sydamerika. Jag trodde först att det var en spelfilm, som man kunde hålla åtminstone en viss distans till, men det visade sig alltså vara en dokumentär som inte gav någon anledning till tilltro vad gäller människans moral.

Den teologi som utvecklades efter 1900-talets världskrig handlade en hel del om detta: att det inte gick att ha människan som högsta moraliska måttstock, eftersom hon visat sig vara fullständigt havererad. Tonvikten lades istället på Gud som den avlägsne och upphöjde, den fullkomliga, och på att det fanns en avgrund mellan Gud och världen. Ja, det är ju alltid en lösning. Men trots allt, jag  fortsätter jag att tro på människan. Och Gud var ju ganska tyst då, när Barbie och de andra härjade. Författaren och nobelpristagaren Elie Wiesel skriver i Natten (som är en del av den självbiografiska trilogin Natten, Gryningen och Dagen) att han, som kom till Auschwitz från Ungern 1944, tappade sin tro på Gud när han såg hur barnen brändes upp i Auschwitz. Det är en oerhört stark bok, som aldrig riktigt lämnar en. Men Wiesel fortsätter ändå att brottas med judendomens heliga texter. En av mina goda vänner, Lars Hagensen, som är präst i Danmark, har översatt Wiesels bibeltolkningar från franska till danska.

Fast nu tittar jag ut genom fönstret och ser hur vackert det är. Livet är skönt, också. Och människan är en förnuftig varelse. Också.

 Några reflektioner lördag:

I veckan fick jag ett mystiskt meddelande från posten om att ett paket hade kommit, "hämta på ditt serviceställe" stod det på pappret. Detta väckte en del frågetecken. Vilket är nu mitt serviceställe? Den trevliga tobaksaffären vid torget, Konsumbutiken på ett annat torg eller postens kontor på en gata en bit härifrån?

Det visade sig vara Konsum, som tydligen precis börjat vara mitt postkontor, men bara för vissa distributörer upplyste en av tjejerna där mig om. För andra försändelser gäller fortfarande tobaksaffären. Och postens eget kontor är numera ett företagskontor. Men jag har ju ett företag, ska jag gå dit ibland då, undrade jag. Vi kunde inte riktigt reda ut det hela, men jag fick i alla fall mitt paket vars innehåll inte var det minsta mystiskt, utan bestod av mina författarexemplar av en lärobok i teologi som jag medverkat i: Kön, teologi och etik. En introduktion.                                                                                       Läs mer om den här: www.studentlitteratur.se/o.o.i.s

Jag vet inte om posten är kundorienterad, men för några månader fick jag ett meddelande om att posten nu skulle förbättra sin service, vilket innebar att jag från och med då skulle få posten på eftermiddagen (runt kl 15-16 sådär). Ganska motsägelsefullt, för vem är sen leverans bättre? Så numera brakar det till i brevlådan framåt 16-tiden. Och så ska jag alltså besöka tre serviceställen istället för ett. Är inte posten en grundläggande samhällsservice som hanterar viktiga uppgifter, där tydlighet och service är A och O? Kanske är det dagens i-lands problem, men ändå inte, när man tänker på det. 

Eftersom jag har tränat idag och har en nymfparakit som just nu dansar i takt till "Sexual Healing" med Marvin Gaye (snurr och steg till höger, snurr och steg till vänster) och visslar på datorns överkant är jag på gott humör i alla fall. Dessutom ska jag på en trevlig middag ikväll. Det var ett tag sedan jag var social utanför hemmets väggar. Jag kan ju inte enbart umgås med fåglar.

Fast en sak till som sorterar under allvar ska jag ändå ta upp: 2009 sålde Nokia Siemens Network ett övervakningssystem till Iran, som användes för att övervaka internettrafiken. Det blev inte så mycket storm om det som det borde blivit. Man slutade dock sälja systemet, men skadan var ju liksom redan skedd. Vad är det med världen? 

Snart behöver jag skaffa en ny telefon, det händer inte ofta. Men jag har tappat den jag har så många gånger denna isiga vinter då man fumlar med vantar och snubblar runt, så den har sprickor och uppträder konstigt, nästan misstänkt. Nu vet jag i alla fall vilket märke det inte blir. Man måste protestera på det sätt man kan, även om det nu är två år senare...

Några reflektioner onsdag:

Den som befinner sig i Stockholm och är intresserad av vårt kulturarv är välkommen att anmäla sig till en seminarieserie jag ska hålla om Bibeln i Engelbrekts församling. Den börjar 24/2 och pågår fyra torsdagar.  Nej, det är inget vanligt bibeltstudium, utan en djupdykning i den bok som i hög grad påverkat och format vår kultur. Jag lovar att jag har en kritisk distans och att Bibeln är en fascinerande, upprörande och rafflande bok. Den väcker motstånd, frågor och ger tröst (för den som vill). Här är en länk: www.svenskakyrkan.se/default.aspx

Jag har haft det intensivt med skrivandet sedan jag lyckades ta mig från Sturup. Boken om samtidens lyckohets har hittat ett nytt tonläge, och jag följer intresserat med (jag vet att det verkar skruvat att tala om en bok man skriver som om den levde sitt eget liv, men så är det faktiskt).

För övrigt kan jag konstatera att Katri Linna nu får ägna sig åt annat (men behålla sin lön).

Vargdebatten innehöll samma bisarra argumentation som vanligt av miljöminister Andreas Carlgren: för att få acceptans för att vargarna blir fler måste man få skjuta dem. Han förlöjligar därmed hela den svenska landsbygden, där man generellt sett inte alls hatar varg. Och varför skulle andra länder ge oss vargar att importera för att öka det genetiska utfallet, när de sedan riskerar att skjutas? Förra årets vargslakt innebar ju att man sköt flera av nytillskotten. Årets jakt har resulterat i döda unga par som bildat revir. Ett annat argument är att det är problem med olaglig jakt. Så om man får skjuta några vargar lagligt ska man sluta göra det i smyg? Undrar om man skulle tillämpa den regeln på annan brottslighet: Om man får råna några banker, låter man bli sedan. Logik är inte ministerns starka sida. Allvarligt talat: det här gör mig så upprörd att jag knappt kan tala om det eller skriva om det.

Det är också märkligt hur en del talar om att Muslimska brödraskapet i Egypten minsann är en del av det som kan bli den demokratiska kartan där. Brödraskapet har sagt att de inte accepterar att kvinnor eller kristna innehar höga politiska positioner. Undrar om man skulle ta ordet demokrati i sin mun om exempelvis en svensk politisk rörelse skulle vägra att se judar, svarta eller muslimer i ledande politiska positioner? Fast just det, egyptier är ju "de andra" och behöver kanske inte riktigt lika mycket demokrati och frihet som vi i väst (obs ironi, bäst att vara tydlig här på bloggen). Man kan t.ex. läsa Leif Stenberg, chef för Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet, på DN-debatt den 2/2 och reflektera över detta.

Några personliga reflektioner tisdag kväll:

Idag har jag varit i Höör och hållit ett föredrag om ungdomar och livsfrågor. Min powerpoint fungerade och det var en väldigt trevlig stämning och härliga människor, så jag blev riktigt uppåt.

Dock fick jag smaka på riktigt obehagligt och trafikfarligt väder på vägen hem. Min taxi hade hamnat bakom en olycka (undrar hur de gick för människorna i de fem bilar som var inblandade) och blivit försenad.

En halvtimme senare än vi skulle startade vi så mot Sturup, och det var fullkomligt glashalt på vägarna. Eftersom resan tog väldigt lång tid, i sådär 40-50 km i timmen bitvis, hann vi avhandla allt från socialförsäkringssystemet till hunduppfostran och vad som är en elegant parfym. Lärde mig en hel del om en hundras som härstammar från Flandern och är stor och lurvig. Fast fem i halv nio - mitt plan skulle lyfta halv nio - var vi över två mil från Sturup. Det gick inget vidare, och trots att taxibolagets växel försökte få planet att vänta en aning, var det givetvis kört.

Taxichauffören var faderligt bekymrad och ville inte lämna mig ensam ute på flygplatsen, men jag försäkrade honom om att om allt strulade till sig så skulle jag ringa honom så fick han hämta mig och köra mig till Grand i Lund.

Vad gör man så en tisdag kväll på Sturup när sista planet gått? Jo, man har tur. Man hinner rusa ikapp flygbolagets representant som just stängt, och han öppnar disken igen så man får boka en biljett till nästa morgon (och kreditkortet går igenom...). Man får utpekat för sig hur man går till hotellet trehundra meter ifrån flygplatsen. Där möts man av en fantastiskt trevlig kvinna som fixar fram tandborste, rengöringskräm och ett glas vin. Väl i sitt rum informerar man sig om hemmafronten, som är under kontroll och förstår att nymparakiterna fått äta kokt ris, som de älskar. Ute i receptionen har man noterat en dator som man får använda (och ha vinglaset brevid), och återvänder dit bara för att upptäcka att den och uppkopplingen fungerar. Idel flyt, med andra ord.

Människor i det här landet är så hjälpsamma och goda en vanlig blåsig och gråisig tisdagskväll att jag blir alldeles varm om hjärtat. 

Det hela blev faktiskt ett enda litet äventyr, och det är inte slut ännu. Nu väntar en massa TV-kanaler jag inte har hemma, och någon av dem ska väl sända Seinfeld!

Några reflektioner lördag

Jenny Diski är en författare som länge stått högt upp på min topplista. Helt förförd blev jag av hennes anti-reseskildring Främling på tåg, där huvudpersonen röker sig igenom en lång tågtripp runt USA:s gräns. Hon är en motvillig resenär vars bitvis ganska mörka tankar filosoferar kring livsvillkor och existentiella frågor. Oftast är hon dock ockuperad med att ta reda på var man får röka och var hon kan få tag i cigaretter. Nikotin är ett fascinerande behov, insåg jag när jag läste boken. Själv är jag helt obekant med åtminstone det behovet.

Nu har hennes roman Till den skrivande kvinnans försvar kommit. Av en intervju i DN förstod jag att den inte heller passar in i någon mall, utan att Jenny Diski är en alldeles egen författare med ett alldeles unikt sätt att angripa verkligheten. Och så är hon ständigt missnöjd med sitt författarskap och önskar att hon kunde skriva bättre, varje bok är en besvikelse. Nå, för oss läsare är hennes böcker hittills ingen besvikelse, men jag uppskattar hennes skoningslösa syn på sig själv och tillvaron.

Häromkvällen såg jag en hyfsat ung och ganska satt man med hästsvans och blek hy i ett nyhetsinslag på TV. Han är från och med nu min hjälte. Mannen jobbar med IT på ett svenskt företag i en liten ort där man är mitt i världshändelsernas centrum: Man hjälper nämligen till med att hitta kommunikationslösningar nu när ledaren (än så länge) Mubarak i Egypten stänger ned dator- och mobiltrafiken. Ofta ses dessa unga bleka (ofta) män som sitter i källare och gillestugor som udda och nördiga. Men de är faktiskt demokratins hjältar. 

För övrigt hoppas jag att det snart görs en människosynsanalys av serien Solsidan. 

Själv är jag lite trött på det här killgänget Herngren, Herngren, Schyffert, Lindström, Luuk, Rheborg m.fl. Eller, ja, inte så lite trött faktiskt.

Mer av Anders Janssons Starke man hoppas jag dock på (det är alltså inte så att jag har problem med manliga komiker i allmänhet, om nu någon trodde att det var på det viset).

Det var i december när jag drabbades av ett flertal förkylningar i rad som jag uppdaterade mig på TV:s utbud genom att tillbringa mycket tid i sängen med SVT Play.

När jag mådde som sämst såg jag den alldeles alldeles underbara julkalendern (vackra kläder, rolig handling och korta avsnitt, dvs lagom krävande för mitt tillstånd), sedan slukade jag Starke man, och när jag piggande till lite till såg jag alla säsongens avsnitt av Uppdrag granskning och Veckans brott, samt allt från dokumentärredaktionen. När jag blev frisk hade jag blivit riktigt allmänbildad och uppdaterad och kunde konversera obehindrat om Kambodja, IB-affären, Wikileaks, faran med skönhetsoperationer i Polen och skillnaden mellan olika vapentyper samt kriminalteknik.

Ikväll ska jag laga vegetarisk lasagne och lyssna på soul, om det sistnämnda nu går och honungsmusiken inte blir överröstad av nymfparakiterna. Men, som vanligt: jag förlåter dem allt.

 Eftermiddagskollen fredag

Den som inte redan gjort det borde gå in på P1:s hemsida och lyssna på inslaget om DO och intervjun med generaldirektören Katri Linna i Studio Ett igår torsdag.

Under intervjun fick man en inblick i hur det kan vara att ha Linna som chef. Det gick kalla kårar längs ryggraden. Och man har ju träffat på de här chefstyperna förut.

I ett inslag innan Linna kom till tals hade man summerat den massiva kritik som riktats mot DO från tidigare medarbetare, jurister, Riksrevisionen (myndigheten DO har inte kunnat upprätta en årsredovisning där det blir begripligt vart pengarna går), fackliga företrädare och debattörer samt påpekat att det pågår rättsprocesser mot DO, då DO bland annat anklagas för att ha efterforskat källor. Myndigheten är totalt utskopad och betecknades som en myndighet i fritt fall.

Linna valde istället att tala om en helt annan verklighet: myndighetens positiva utvecklingen, det komplexa i uppdraget och hur väl man lyckas. Alla problem (dvs den massiva, förödande och samstämmiga kritiken från många håll) hänförde Linna till att DO är en sammanslagning av flera myndigheter, det tar några år att lyckas med en fusion. Människan gick inte att avbryta. Det gick inte att få ett enda konkret svar på den konkreta kritiken. Linna trummade in sin verklighetsuppfattning. Ordet DIALOG använde hon flera gånger och visade ännu fler prov på att hon är totalt oförmögen att föra någon sådan. Att hon beskrivs som lynnig och som en som totalt kör över andra, är uppfattningar som Linna bekräftade genom denna uppvisning.

En farhåga som fanns när man slog ihop bland annat JämO till denna jättemyndighet, var att frågorna om diskriminering på grund av  kön skulle komma i skymundan (kvinnor är ju som sagt ingen minoritet). Så har det också blivit, vilket Claes Borgström påpekade i inslaget. Och Katri Linna bekräftade faktiskt detta när hon dementerade det!: Man driver ärenden med kvinnor med diskrimineringstillägg som ex ålder. Enbart kön räcker alltså inte längre. 

På frågan om hon kan sitta kvar, sa Linna att hon är orädd och brinner för frågorna, hon såg ingen anledning att gå.  Nu är det ju tack och lov inte så att det är Linna själv som bestämmer var hon ska vara, utan de som givit henne uppdraget. Och brinna för frågorna får hon väl göra någon annanstans.

Själv har jag ju länge undrat över DO:s märkliga beslut och resonemang. Här en krönika jag skrev  i Kyrkans tidning i mars 2010:

Förmiddagskollen torsdag:

Idag högtidlighåller man minnesdagen över Förintelsens offer.

Per Wästberg skriver Under strecket i SvD idag, att "De mänskliga rättigheterna står över vad en kultur utropar som sina kännetecken."  Wästberg påpekar också att nazismen var unik för att den inte hade något behov av att dölja sin ondska.

I samma tidning har ärkebiskop Anders Wejryd tagit till orda på Brännpunkt med anledning av dagen. Jag bejakar initiativet, men blir tveksam till att han utnyttjar tillfället till att tala om att det är muslimer som i dag görs till fiender. Det slirar också lite i formuleringarna. Hotet från islamismen är väl ändå inte en konstruerad fiendebild? Det är inte alldeles lätt - jag skulle säga att det inte ens går - att dra en linje från nazismens förbrytelser till olika fenomen i samtiden, därför bör man låta bli det. Jag ogillar det oprecisa och slentrianmässiga utnyttjandet av förintelsen som symbol och utgångspunkt för paralleller. Förintelsen är inte en symbol, utan konkret och jävlig död.

Wejryd hade istället, just idag, kunnat ta upp den ökande antisemitismen. På Förintelsens minnesdag kan man tala om just detta, när man nu tar till orda. 

Slutsats: Wästberg lyckas, Wejryd gör det inte.

En liten tidsresa och några minnen:

1989 studerade jag i Jerusalem och i april högtidlighåller man varje år något som kallas Yom HaShoah, Förintelsens dag. Jag lyssnade till flera föreläsningar när den dagen inföll. Under ett av dessa föredrag avbröt en äldre man föreläsaren, som just sagt att förintelsens offer måste berätta, och sa: "Du säger att jag ska berätta. Men jag kan inte. Jag är stum. jag kan inte berätta och väcka minnena." Det blev tyst i salen och många andra som var där nickade instämmande i det mannen sagt. I det ögonblicket förstod jag något som det är svårt att sätta ord på. Om det är fysiskt möjligt att känna andras smärta, så var det ett ögonblick där i salen som om jag gjorde precis det.

Senare samma vår mötte jag Mendhi. Jag skulle skriva en uppsats i religionshistoria om judisk teologi efter förintelsen, och fick möjlighet att träffa och resonera med Mendhi, som bodde på en kibbutz. Det var varmt ute och jag såg den intatuerade sifferraden på Mendhis arm. Han hade överlevt Auschwitz genom att lyckas stjäla en kålrot. Han berättade om det på ett sätt som var helt tömt på känslor. Vid det laget begrep jag varför. Det går inte att känna efter, det går inte att väcka minnena fullt ut.

Men en del har kunnat tala, så att vi har fått veta och närmat oss fasorna. Jag tänker på Elie Wiesel, Imre Kertész och Cordelia Edvardsson, för att bara nämna några. 

Ett helt annat ämne:

Har nu följt TV-serien Jakten på lyckan. Jag gillar Hanna Hellquist, och har gjort det länge, men hade önskat att hon hade fått borra mer på djupet i lyckan i dessa program. Den kvinnnan har potential! De flesta som ser ett program om lyckan har antagligen läst massor av självhjälpslitteratur och liknande och är väl insatta i sökandet, så att säga. Därför blir det för låg nivå. Och jag tror inte att syftet är att rikta sig till skolungdom.

Senast försökte Hanna H ha ett samtal med coachen Mia Törnblom. När jag hör Mia T blir jag alltid lite stressad och orolig. Hon har en enorm svada och energi, och därför får jag hela tiden en implus att säga: "Mia, sätt dig ned. Hur har du det?". Antagligen är jag lite yrkesskadad... 

Författaren och debattören Barbara Ehrenreich talade i samma program om att vi inte finner någon lycka genom att bli mer ockuperade av oss själva, utan av att engagera oss i människor och saker och ting utanför oss själva. Klassiskt kristet tänkande. Men det är inte i första hand därför jag gillar det, utan för att Barbara E  på ett så uppfriskande småsurt sätt vrider på perspektiven.

Och ett ämne till:

Nyligen fick jag en bok av min förläggare, Tio år yngre på tio dagar av Thorbjörg Hafsteinsdottir (vilket vackert namn, jag vill också heta Hafsteinsdottir!). (Nejdå, jag tog inte boktiteln personligt...). Min förläggare vet att sådant som kallpressade och jungfruliga oljor av olika slag, alger, groddar m.m är min grej så här kunde jag nu verkligen frossa i allt detta. Aningen alarmerande var dock resultatet av ett test man kunde göra och finna ut om ens kronologiska ålder stämmer överens med den biologiska åldern. Jag bestämde mig för att inte fuska, som jag nästan alltid annars gör för att få lite bättre resultat som försäkrar mig om att allt är bra. Nå, ärlighet lönar sig inte, min biologiska ålder stämmer inte riktigt överens med min kronologiska, visade det sig. Mer tänker jag inte säga, annat än att det får bli ännu mer linser, tofu, grönt te och kallpressade oljor i fortsättning, och mer frisk luft.

Fast jag piggade upp mig lite efter detta bakslag när jag såg Carl Jan Granqvist på TV. Han sippade champagne och skalade kräftor i sin vackra bostad iklädd en vansinnigt snygg tweed-outfit. Så kan man faktiskt också leva. Och så lärde jag mig ett nytt ord: SINNESFÖRNIMMELSEANALYS. Denna analys utlöstes av en getost. Mer tänker jag inte berätta.

 På lördag är det textmässa, det vill säga en dag där små förlag kan få visa upp sig. Så ett bord där kommer Anna Jadvi och jag att ha, och visa den illustrerade dikstsviten "Ut ur rött dunkel", som vi gav ut i januari på Anna själv andra Bokförlag. Kul ska det bli! Läs mer om mässan här:www.textmassan.com/

Mina senaste dagar har präglats av saknad. Vår nittonåriga Devon Rex katt Rut somnade in på sin favoritplats på valborgsmässoafton. Sörjd och saknad.

Storm har det blivit om en krönika jag skrivit i Kyrkans tidning. Det jag börjar bli trött på är att människor måste angripa en personligen, istället för att ge sakargument åt det som de vill få fram.

Läs mer: www.kyrkanstidning.com/nyheter/ville_tysta_kyrkans_tidnings__kronikor_0_13659.news.aspx

 www.kyrkanstidning.com/nyheter/brunne_vagrar_lagga_munkavle_0_13660.news.aspx

 www.kyrkanstidning.com/nyheter/brevet_inte_sanktionerat_av_katolske_biskopen_0_13661.news.aspx

www.kyrkanstidning.com/nyheter/kommentar_friheten_inget_vard_om_orden_kvavs_0_13662.news.aspx

Det har varit en intensiv diskussion i media och på nätet om min artikel om brudöverlämning på DN-debatt, som publicerades i torsdags. Jättekul!

Jag har fått en regelrätt storm av positiva reaktioner i mejlboxen.

(Kritiker finns givetvis också, men i min mejlbox har de få som varit negativa ägnat sig åt personangrepp istället för att föra diskussionen vidare.)

Länk till artikeln finns här:

www.dn.se/debatt/victoria-maste-tanka-om-nar-det-galler-brollopet-1.1081597

Och så några länkar till mina senaste krönikor i Kyrkans tidning:

 www.kyrkanstidning.com/kronikor/fasta_kronikorer/overgrepp_frodas_i_tillatande_kultur_0_13442.news.aspx

www.kyrkanstidning.com/kronikor/fasta_kronikorer/do_kommer_fa_mycket_att_gora_0_13099.news.aspx

För övrigt är jag mycket bekymrad över miljöpartiet. Jag tror helt enkelt inte att de lever i verkligheten. Tydligen tycker de att det är bättre att bilar står stilla i köer än att vi får en förbifart Stockholm. En trafiklösning som borde ha funnits för länge länge sedan, och som skulle göra stadsmiljön mer miljövänlig. Och hur var det nu, åkte inte Yvonne Ruwaida taxi för flera hundra tusen kronor av skattebetalarnas pengar något år? Så enbart kollektivtrafik verkar inte gälla för partitoppen. Partiet ställer förbifart Stockholm mot kollektivtrafiken, trots att det inte alls finns något motsatsförhållande. Satsningar på båda behövs. Och kan man göra ett vallöfte på riksplanet av något som väl ändå kommunen Stockholm bör ha något att säga till om? Så, hur tänker man nu lösa relationen mellan tillväxt, miljöpåverkan, skatter och verkligheten. Ut på banan och göm er inte bakom en folkomröstning, säger jag. Ta ansvar. 

När jag nu ändå uppehåller mig vid Stockholm: den nya stadsarkitekten Karolina Keyzer verkar vara en klok person. Intressant intervju med henne i SvD idag: www.svd.se/kulturnoje/nyheter/hoghus-ar-knepiga_4627363.svd

Jag hoppas man skrotar planerna på att bebygga Slussen på det sätt som är tänkt, då den fria sikten ut mot vattenlinjen skulle försvinna, och utsikten mot Gamla stan från Slussen bitvis skymmas. Just detta är ju unikt för vår huvudstad, och en angelägenhet för alla som besöker Stockholm och inte bara för de av oss som bor här. Visst måste det väl gå att istället rusta upp den häftiga trafiklösning slussen är? Det är inte bara innerstaden som drabbas av denna iver för förtätning och höga hus, även i exempelvis Årsta, söder om Stockholm, har man planer på att bygga bort fria naturytor och bergsknallar. Tillväxt visst, och bostäder behövs. Men unga har inte råd att köpa de svindyra bostadsrätterna som ska byggas ändå. Rädda slussen och Rädda Årsta, sammanfattningsvis.

 Så ska det alltså få skjutas fler vargar. Den syn vi i Sverige utvecklat vad gäller rovdjur är något att fundera över. Jag undrar exempelvis bara stilla varför det inte blir ett lika stort liv om att någon gjort en missbedömningen av isens tjocklek så att över 290 renar nyligen drunknade när de skulle ta sig över, som de blir om en varg river renar. Men jag har insett att frågan om vargar knappt går att diskutera. Att man tidigare i vårt eget land och i andra länder fortfarande kan samexistera med rovdjur, och bland annat tar in sina tamboskap som får och lamm på nätterna, är ingen idé att lyfta fram. Inte heller att det är ytterst ovanligt att vargar attackerar människor. Eller att väldresserad jakthundar minskar risken för konfrontation med våra rovdjur. Framförallt ska en stockholmare som jag vara tyst i frågan, får man veta. Fast det blir ju lite svårt att hävda att andra världsdelars rovdjur som lejon och tigrar ska skyddas, om man inte ens kan se värdet av en frisk och livskraftig rovdjursstam i sitt eget land. Tummen ned för att regeringen gått dessa varghatande grupper till mötes. 

Jag kommer också att återkomma i frågan om Catrine da Costa, utifrån de kommentarer jag fått i ämnet.

Dagens tips: Gå med i Svenska Rovdjursföreningen

Dagens citat: Patricia Tudor Sandahl sa på en föreläsning, att livet handlar inte om att "having what you want" utan om att "wanting what you have".