annika-borgs blogg

 En länk till bloggen kristen opinion, som jag driver tillsammans med Christer Hugo, kyrkoherde på Dalarö:

blogg.passagen.se/kristenopinion/

Förmiddagskollen torsdag:

För en tid sedan dristade jag mig till att problematisera det faktum att Svenska kyrkan anställt en imam: www.newsmill.se/artikel/2011/03/04/svenska-kyrkan-ska-inte-anst-lla-imamer

Detta har fått Helle Klein att gå i taket. Om man vill diskutera dessa frågor placeras man av henne i samma fack som islamofober, homofober och antisemiter. Storsläggan viner och den snåriga och försåtliga argumentationen, där högt och lågt blandas med äpplen och päron, talar för sig själv: seglorasmedja.se/post7765/helt-ratt-att-anstalla-en-imam/

Det här har hänt förut, den gången hade jag i en krönika i Kyrkans tidning kritiserat Donald Boströms artikel i Aftonbladet i augusti 2009, där han påstår att israeler stjäl organ från döda palestinier. Även då gick Klein i taket och jag fick stå till svars för hela mellanösternkonflikten.

Öppenhet inför och respekt för andras åsikter är inte Kleins starka sida. Och så är det ju: en del vill inte debattera, utan istället tala om för andra hur det ska vara.

Klein driver tillsammans med Eva Lindqvist Hotz Seglora smedja, som ska vara en mötesplats för andlighet, kultur och samhälle. Ett kul, viktigt och inspirerande initiativ har jag tyckt. Men jag är inte den enda som numera sätter frågetecken i kanten och undrar om smedjan inte blir mer och mer av en politisk megafon. Smedjan är delvis finansierad av Svenska kyrkan i Stockholms stift.

Det har stormat rejält kring Sofia församlings beslut att anställa en imam. En liten iakttagelse: de som går ut och försvarar beslutet, och inte ser några komplikationer, är kvinnliga präster. Hur reflekterar man kring det faktum att motsvarigheten till de själva inte finns inom islam? De få kvinnliga imamer som finns - detta är fortfarande mycket kontroversiellt - får enbart undervisa kvinnor och barn, enligt en kvinnlig imam jag talat med.

Har fått en lite bättre och mer positiv inställning till nätet efter att Wikileaks seglat in på scenen, och också pga rollen nätet spelat i bl.a. jasminrevolutionen i Tunisien (men än vet vi ju inte vart den leder, förhoppningsvis till demokrati.)

Avslöjandet senast, som SvD gjorde i samarbete med Wikileaks, om svenska politikers inställning till irakiska flyktingar tyckte jag dock blev lite tamt och märkligt. Man saknar en kontext, dvs en diskussion om att Sverige antagligen tagit emot flest irakiska flyktingar av alla länder (det är väl inte en ointressant aspekt i sammanhanget?) och att diskussionerna kring hedersrelaterat våld bitvis ställt kritiska frågor om integrationspolitiken (och det är väl inte så konstigt?).

Men när  det gäller Wikileaks är jag ändå generellt på gott humör.

Kanske kan de hitta läckor från Vatikanen också, har hittat några manualer för katolsk mission på Wikileaks, men inte så mycket annat. 

Fast jag är inte bara på gott humör...

Dåligt humör 1:

Den senaste veckan har det stått klart att kulturförvaltningen/nämnden i Stockholm, en borgerligt styrd kommun, på oklara och osakliga grunder tänker dra in stödet till Fria teatern i Högdalen. (Lars Ring har skrivit utmärkt om detta i SvD.)

Fria teatern är, förutom ett stycke teaterhistoria, brännande och konstnärlig nutid.

Någon av nämndens referensgrupper har fällt osakliga omdömen om teatern, som att man inte skulle samverka med närsamhället exempelvis. Vilket är rent nonsens. Man bjuder t.ex in skolungdomar för att diskutera en pjäs om sorg, för att ta ett av många exempel.

Många av föreställningarna har lovprisats i media. Noréns "Höst och Vinter" i deras uppsättningen visades i SVT.

Kulturförvaltningen vill rasera en väl uppbyggd och utvecklad teaterscen till förmån för projekt. Projekt, alltså kortsiktiga satsningar med otrygga villkor för kulturarbetarna, talar sig Patrik Liljegren på kulturförvaltningen varm för.

Har mejlväxlat med honom, men inte blivit ett dugg klokare.

Jag trodde inte att borgerlig kulturpolitik handlade om att detaljstyra och vara klåfingrig.

Nej, det här osar katt. Någon kompis som vill ha ett projekt, prestige eller önskan att göra ett avtryck hos någon, något sådant. Ska bli intressant att se om någon kulturjournalist börjar gräva i detta och granskar namn och kopplingar.

Det är heller inte extremt mycket pengar det handlar om.

Men att dra in stödet till Fria teatern kommer att berika Stockholm med en massa andra projekt, säger Patrik Liljegren, utan att förklara varför etablerade och välfungerande teaterscener skulle stå i motsats till kortsiktiga projekt, eller varför kultur i projektform blir bättre, eller hur en verksamhet som raseras ska kunna utvecklas (det är mantrat: Stockholms kulturliv ska utvecklas), eller varför det blir bättre konst av att konstnärerna ska leva under ständig press inför att deras stöd dras in.

Projekt är samtidens andra mantra. Det betyder: otrygg och spara pengar i de här sammanhangen. Dessutom är det ganska tidskrävande att arbeta i projekt, tid som inte enbart handlar om att vara kreativ utan också om en massa annat.

Långsiktighet och lugn och ro är däremot grundbulten i konstnärligt arbete.

Dåligt humör 2: 

Vargjakten. 

Antalet vargar ska öka och inaveln minska. Därför planterar man in nya vargar. Det går inte att skilja de inhemska från de nyinvandrade. Slutsats: Licensjakt på varg.

Hur kan man falla till föga för den minoritet som vill ha jaktbyten som rådjur och älgar ifred och som tror att vargar äter barn? För att få dem mer positiva låter man dom skjuta utrotningshotade djur (det har man uttalat, det är sant, jo, faktiskt, det är sant... det är inte en Berglin-serie.)

Den här logiken är rena papphammar.

Sverige skämmer ut sig i Europa och världen. De är väl inte så lätt att samexistera med tigrar, lejon, noshörningar eller andra djur heller. Jag antar att Sverige protesterar mot sådan jakt, och så kan man inte  själv ens  hålla emot mätta hobbyjägare som inte har något att frukta.

Tamboskap kan tas in på natten eller vaktas, som i övriga delar av världen.

Hur än vetenskapsmän försökt få fram sina klara och tydliga budskap, så har regeringen låtit vidskeplighet och ren dumhet få sätta agendan.

Dessutom är det väl fler jägare som skadar jägare och hundar än det är vargar som gör det.

Gubbarna borde sluta gnälla och skaffa ett liv. (Och jo, jag bor i Stockholm, men det är liksom inget argument, för folk på landsbygden hatar, generellt sett, inte heller vargar.)

På en middag med sansade och belevade goda vänner nyligen blev vi allihop så förbannade på den här vargjakten att vi knappt kunde tala. Det bara stockade sig och vi fick byta ämne, för att inte fullständigt falla ned i missmod över människans dumhet.

Den borgerliga regeringen missar antagligen att det här är en viktig fråga, men då åt andra hållet, för en grupp som är betydligt större än den högljudda varghatande minoritet man valt att lyssna på.

Man får dessutom jaga vargarna med fordon nu. Vad stora och tuffa jägarna  ska känna sig: bössa, fordon, jycke och hetsad varg. Verkligen en utmaning för de hårda gardet (alltså jag är ironisk nu). Kan inte fruarna kärleksvägra? Om man vore freudian skulle man tro att allt handlade om potens eller brist på potens. Men jag tycker att det är elakt att kvasi-psykologisera andra, så jag låter bli.

 Har varit osynlig på bloggen ett tag. Hoppas att ev läsare inte givit upp helt.

De senaste dagarna har två stora konstnärer gått ur tiden: Malcolm McLaren, Sex Pistols grundare m.m, och författaren Kerstin Thorvall.

Thorvalls författarskap är ett av de som följt mig sedan tidiga tonår. Hennes områden som författare var många, från ungdomsböcker till beskrivningen av liv, slit och villkor i böckerna "När man skjuter arbetare" och "Från Signe till Alberte". En av hennes böcker måste dessutom ha århundradets bästa och intressantaste titel: "Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig."

Ofta blev Thorvall instäng i facket kvinnlig bekännelselitteratur. Som om LUSTEN och relationer inte hörde till det allmänmänskliga! 

Alla hennes böcker är värda flera omläsningar. Och därför kommer Thorvall att förbli levande.

En gång medverkade jag i en panel på Peace-and-love-festivalen i Borlänge. Vi som medverkat på olika sätt i dagens program skulle samlas på kvällen för att äta middag. Och jag fick ett mycket intressant middagssällskap: Malcolm McLaren.

Ungefär så här var den  "Tankar för dagen" jag  gjorde den 17 oktober 2007 i P1:

"God morgon.

- Vi lever i en karaoke-värld, där allt är efterapning och massproduktion, långt bort från det äkta och genuina, det autentiska, utbrister den brittiske äldre mannen som sitter i ena änden av det långa middagsbordet. Under kvällen har jag bara ägnat honom ett flyktigt intresse, men då och då noterat hans gentlemannamanér och hans eleganta klädsel. Men nu är det inte bara jag som lägger ned besticken och lyssnar uppmärksamt.

- Shopping har idag blivit svaret på våra frågor och vår frälsning. Men när vi kommer hem från våra shoppingcentra, så finns vår törst och hunger efter det äkta livet ändå kvar. Det här har förminskat oss och gjort oss förvirrade, fortsätter han på sin riktiga högrestånds brittiska engelska. Han har skjutit ut stolen en aning och lutat sig bakåt och korsat armarna över bröstet.

Det är uppenbart att vi kommer att får höra mer.

Och det fick vi. I över en timme fick vi lyssna till en människa som med ett långt tidsperspektiv och minst sagt brokiga erfarenheter ringade in vår tid. Att jag inte förstått att den jag trodde var en brittisk lord som aldrig lämnat sitt lantgods i själva var punkbandet Sex Pistols grundare Malcolm McLaren, senare också känd som konstnär, designer och allmän provokatör, är en annan historia, och varför vi hamnade vid samma bord är alls inte komplicerat för vi medverkade båda på olika håll vid en stor festival i Borlänge. Men att under en middag en kall sommarkväll få, inte bara ledtrådar, utan faktiskt också några svar på varför vår tid är som den är var något alldeles fantastiskt.

Malcolm McLaren menar att själva skiljelinjen mellan människan igår och människan idag går när massproduktion av saker vi egentligen inte behöver för att överleva började för ungefär 50 år sedan. Kanske är det en något förenklad beskrivning, men inte desto mindre gör den att tanken svindlar lite och att man plötsligt ser samband och förklaringar. Inte minst till den ständiga nutidskänslan av att det är så mycket man behöver. Bara att gå ut i skogen eller cykla en mil kräver utrustningar av diverse slag. Det finns små plastfack eller etuier till snart sagt allting. Det är som om det kräver en enorm mängd inköpt utrustning bara för att vara människa och göra de mest enkla och vardagliga ting.

Nu är det också att förenkla att bara säga usch och fy till konsumtionssamhället. Man många av oss känner oss lite grand som fångar i det.

Det autentiska livet, det genuina och äkta, går inte att nå i denna karaokevärld förkunnade, McLaren. Riktigt lika dyster är inte jag, men har ända sedan jag hörde honom säga det burit med mig hans ord som en oro. För det är ju som vi bara fortsätter att släcka vår törst på fel ställen, trots att vi vet att vi gör just det. Vad krävs egentligen för att vi ska leva för det vi egentligen behöver och inte bara för alla de skapade behov vår tid är fylld av?"

 Jag inser ju att nätet är ett virtuellt skyltfönster där man ska visa upp sig och ta för sig, och tala om alla framgångar, medverkan osv. Det där är egentligen inte någon av mina starka sidor, att basunera ut allt. Det är ingen falsk blygsamhet, utan handlar bara om att jag är klar över syftet med varför jag gör det jag gör i livet. En del gör saker för att synas, andra gör saker som gör att de blir synliga. Att bli synlig innebär, för de sistnämnda, att man får göra mer av det man tycker är roligast, skriva för min del.

Just nu är jag och mitt hem synliga i nr 1 av tidningen "Sköna hem" och i det senaste numret av "Ica-kuriren". Mycket trevliga samtal med duktiga journalister och fotografer. Och kul var det.

I övrigt försöker jag få ordning på mitt skrivbord. För en månad sedan köpte jag helt bedårande franska boxar (egentligen för barn, vilket omgivningen påpekar) som skulle hjälpa mig att få kontroll över allt detta som bara svämmar över. Snart är jag där. 

Amelia Adamo, som är en av mina favoritpersoner, både som yrkesperson och människa, är en sådan som gör saker och ting på en gång, så det blir gjorda. Och hon får verkligen saker gjorda. Jag har länge försökt att kopiera stilen. Och eftersom jag utnämnt detta decennium till, för min del, "DEN PERSONLIGA DISCIPLINENS DECENNIUM" (DPDD), så tror jag att jag kommer ha viss chans att lyckas att få saker gjorda på en gång. I alla fall bättra mig. Som yrkesperson är jag väldigt disciplinerad. Alltså, jag kan verkligen gå upp i arbete. Och nu ska den disciplinen sprida sig, så det blir mer liv och mindre funderande i cirklar och röriga skrivbord.

Hörde också ett trevligt smeknamn på min bok Biben på mitt sätt: Den rosa bibeln. Om jag skriver en till bok om Bibeln, om Bibelns brevskrivare Paulus (som är relativt manschauvinistisk, men har sina poänger), så blir den turkos. Och så en limegrön om Maria från Magdala, Jesus kvinnliga lärjunge. Det finns en del intressanta texter om henne, och en del av de olika texterna om och legenderna kring henne fångade Dan Brown upp i Da Vinci-koden.

Dagens tips:1) Kolumnisten Jenny Nordbergs kolumn i SvD idag. Pang, rakt in om kvinnoliv här, och på andra platser, som Afghanistan. 2) Filmen "Inglourious Basterds" Bästa Tarantino-filmen ever. 

Dagens citat: "Time is like a jetplane, it moves too fast"  Bob Dylan.

God jul och Gott Nytt År!

Slutet på året har varit mer än hektiskt, som för så många andra.

Nu väntar julnattsmässa och annandagsgudstjänst innan lite ledighet.

2010 blir bloggandets år i mitt liv, det känner jag på mig.

Dagens tips: Vox Archangelis skiva "Archangelus Michael" , www.voxarchangeli.com för ett smakprov på denna gregorianska loungemusik.

Dagens citat: "Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er." Johannesevangeliet 14:27

 Jag har aldrig var dold bakom en lucka i en adventskalender förr, så idag är det premiär när min bok är en vinst här på Passagen!

Det skulle vara roligt att veta vad ni läsare tycker om omslaget på boken, som är cerise och guldigt. Love or hate? Många reaktioner åt båda hållen har jag fått! Så kommentera gärna.

Idag ska jag leda ett samtal i Hedvig Eleonora kyrka kl 17 efter att Ingemar Engström, som är professor i barn- och ungdomspsykiatri, föreläst om "Vad kan vi lära av de apatiska flyktingbarnen?". Jag tror det blir en mycket bra föreläsning. Hans artikel i SvD finns här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3736617.svd

Dagens tips: Ett julklappstips från en radiolyssnare jag talade med: på UNICEF:s hemsida finns fina gåvor som gör skillnad för de behövande i vår värld.

Dagens citat: "Gör det tråkiga först, så är det tråkiga gjort". (Min son, när han var sådär fyra år, återgivet med tillstånd, givetvis...)

 En skadeståndsprocess har inletts vad gäller de två ("obducenten" och "allmänläkaren") som blev dömda för att ha styckat Catrine da Costa (men även misstänktes för att ha mördat henne), ett av 1980-talets mest uppmärksammade brott. De tar nu alltså ytterligare ett steg för det jag antar de ser som en möjlighet att få upprättelse. Alla tidigare rättsliga instanser har avvisat deras talan.

Jag har läst det mesta som kommit ut om det man tror hände med Catrine da Costa. Mittt fokus har alltid varit detsamma: en människa blev brutalt mördad och skändligt hanterad efter sin död. Och hon hade - och har - anhöriga. Även de anhöriga  har tvingats genomlida dessa årtionden av ovisshet och mediecirkus. I samband med att mordet skedde på 1980-talet var jag en ung kvinna, och jag vet att jag försökte ta till mig att män kunde göra så med kvinnokroppar. Självklart kände jag till våldet i samhället, men detta minutiösa och kunniga skärande lämnade faktiskt spår även hos oss som levde.

Först ut var Hanna Olssons bok Catrine och rättvisan. En välskriven och saklig bok, som fick rykte om sig att vara det motsatta. Det handlade en del om obduktionsprotokoll och återgivna vittnesmål i boken, man kunde förlja med och bilda sig en egen uppfattninga. Och den handlar om frågor som aldrig ställdes för att åklagare Anders Helin inte ville ha "fladdriga vittnen" i rättssalen. 

När Per Lindeberg hade kommit ut med sin bok Döden är en man, så ringde min pappa och ylade i telefonen. - Läs den och du fattar allt, trumpetade han. Så det gjorde jag. Och blev förförd. Jag blev inte bemött som en läsare som kunde tänka själv, gick det upp för mig senare, utan just förförd. Och väldigt brydd. Nästan övertygad. Tills jag läste noterna längst bak i boken. Är det något jag lärt mig under min doktorandutbildning (som pågick då) så är det att vara källkritisk. I noterna till boken förekommer Lindebergs egna slutsatser ibland som källor, eller så källorna är snabba slutsatser av något som man skulle vilja få klarare för sig innan man bejakar dem. Cirkelresonemang och bristande källkritik kallar man sådant i min värld. En förförelse släpper. Men pappa och jag kunde aldrig tala om mordet utan att gräla.

Sedan läste jag om Hanna Olssons bok, och slogs återigen av sakligheten, nu i förhållande till Lindeberg.

Lars Borgnäs´bok Sanningen är en sällsynt gäst bygger på ett enormt researcharbete och är en väldigt omskakande bok. Den kom några år senare. Med en enorm precision och noggrannhet, och sanningslidelse, har han gått igenom material, misstag, oklarheter, förbrödring, vidrigheter. 

Oavsett vad sanningen är: jag förstår att två män fått sina liv förstörda, fast jag tror att de själva sett till det (men det har ju ingen ännu riktigt kunnat utröna). Oavsett de rättsliga processer som skett och som kommer att ske så finns det finns en enda riktig förlorare i detta, och det är människan Catrine da Costa. Hon blev kränkt, mördad och skändad. Hon har inte längre någon röst. Men jag glömmer aldrig det som skedde henne.

I somras läste jag om många av de böcker som skrivits om Palme-mordet. Min pappa bevakade de olika rättegångarna för SR och han köpte allt som kom ut senare. Så både, bland andra, Hans Holmér och Thomas Kanger passerade mina ögon där jag satt i trädgårdsstolen. Två väldigt olika böcker, den förstnämnda en fixering  vid den egna tanken, som då alltid finner fog för sig, och den andra ett sätt att försöka väga fakta och förstå. Om någon erfaren mordutredare fått följa de vanliga spaningsrutinerna så hade de fått fram de bevis de behövde för att fälla en mördare, sade alltid pappa. Han var inte ensam i den bedömningen. Det är intressant att läsa böcker som kommer ut i skilda, men ändå begränsade, tidsmässiga intervall i förhållande till den händelse de beskriver och försöker utröna. Och alltsammans var ju alldeles nyss, egentligen.

Idag har det rapporterats om att en person förlorat en tvist mot Folktandvården. Kvinnan ville, av religiösa skäl, bära långärmat på arbetet och det kan man inte göra när man arbetar med tandvård, av hygienska skäl, menade arbetsgivaren. Men kvinnan vägrade acceptera detta och stämde. Hon förlorade och får nu betala 250.000 kronor i rättegångskostnader. Vem uppmuntrade henne att stämma? Religionen råder inte över hygieniska lagar, så frågan är ju en icke-fråga, inte alls en diskrimineringsfråga. Hygienen bestämmer. Tack och lov. Och än så länge. Och kanske det vore bra att använda ordet diskriminering lite mer restriktivt.

I övrigt har dagen innehållet mitt och Pär Fontanders radioprogram i P4 radio Sth, "Tänkvärt med Annika", samt att jag planerat en release för en diktsamling jag skrivit Ut ur rött dunkel, som min vän och kreativa kollega Anna Jadvi illustrerat. Vi har tryckt den genom vårt egna förlag Anna själv andra Bokförlag. I diktsviten finns för övrigt Catrine da Costa med.

Dagens tips: Advent är enligt den äldsta tradition en stillhetens tid. Man kan alltså lugnt stressa ned och säga att man följer en gammal tradition.

Dagens citat: Vince Vaughan säger i  filmen "The Wedding Crashers", efter en  - minst sagt - besvärlig natt, att han ska berätta för sin psykiater att  "I have a whole bag full of new issues". Så känns det ofta i mötet med verkligheten.

 Sammanfattning av dagen: reflektioner över fördomar mot tonårskillar, radioprat i P4 om tidens duktighetshysteri, givande lunch med tidningsredaktör, kreativt uppslag från min mamma, funderingar över ämne för "Tankar för dagen" på onsdagmorgon i P1.

Dagens tips: Boken "Natten är ljuv" av F. Scott Fitzgerald. En annan tid, ett annat språkbruk, det inre landskapet som får före de yttre händelserna framåt. Ren njutning.

Dagens citat: Woody Allen om sitt liv: " ”Jag har inte vunnit någon vishet, ingen insikt, inget lugn. Idag skulle jag göra om samma misstag igen.”  Befriande, befriat från skuld, om än dock ej befriat från ångest... Även det befriande.

 En sak har jag lärt mig genom åren: man vet aldrig vad som rör sig inom en annan människa. På ett sätt är det något stort och vacker att det är så: hur vi än försöker ringa in eller fånga in en människa, så är hon alltid mer än vi kan beskriva. Vi har alla stråk som bara vi själva känner till, och kanske inte ens vi själva, om man ska vara lite psykoanalytisk.

Yrsa Stenius talade i sitt sommarprogram år 2003 om människans gåtfullhet. Om den komplicerad process det är att förstå sig själv. Människans och livets gåtfullhet är också en biblisk tanke, uttryckt i 1 Korintierbrevet, kapitel 13, vers 12:  Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då ska vi se ansikte mot ansikte (ett bibelställe som för övrigt inspirerat Ingemar Bergman till filmtitlar och teman).

Men, ibland får man en påminnelse om detta som är mindre vackert med gåtfullheten. De senaste dagarna har vi kunnat läsa och höra om en politiker, såväl kommunal- som kyrkopolitiker, som har en havererad människosyn och som försökt köpa, eller köpt (beroende på om man väljer att tro honom eller den 17-åriga flickan), sex. Fem män samlas runt en flicka i ett vardagsrum med en madrass på golvet. Säkert sinnebilden för underbar frihet och lustfylld erotik i prostitutionsförespråkarnas värld. I min värld, som jag delar med många andra, är det snarare sinnebilden för hur man helt kan objektivera en annan människa, hur man helt tappat sitt omdöme och hur man helt enkelt beter sig svinaktigt och dessutom ägnar sig åt sjävbedrägeri. Hur kan någon man, eller kvinna, tro att en sjuttonårig gillar att stå på knä framför ett gäng okända (kanske otvättade) gubbar? Hur är det möjligt att män inbillar sig detta? Det är faktiskt en av mina grundfrågor i livet.

Hursomhelst, politikern och jag hade under många år med varandra att göra när jag arbetade som präst i Huddinge. Eftersom jag vill påstå att jag är en människa som i stort sett inte blir chockad (som präst blir man sådan, och det är en oerhörd tillgång), så kan jag inte säga att jag blir det. Självklart kan man vara vänlig, kompetent och samtidigt vara en torsk. Uppenbarligen. Men de svar han lämnat i media (om de nu är korrekt återgivna) visar en människa vars människosyn havererat och att ingenting i omgivningen verkar ha förmått att låta verkligheten knacka på dörren. Män gör vad som helst för att få sex, går genom slem och snor om så krävs, skriver Valerie Solanas i SCUM MANIFESTO. Det vill jag inte tro. Men jag får ibland påminna mig själv om att jag inte vill tro det.

Oavsett vad nu denne person gjort och sagt, så tycker jag generellt illa om att man kablar ut namn och bild på personer ohämmat. Även Ekot har börjat namnge mer än tidigare. Mediedrevet blir en del av eller en fortsättning på, eller förstärkning av, straffet. Är det bra? Vi kan tycka att de som begått brott kan förtjäna det, visst. Men är det bra att ohämmat vända ut och in på en människa, oavsett vad han eller hon gjort? Jag är tveksam till det.

Ett av skälen till tveksamheten är min erfarenhet av att arbeta som häktespräst. Jag vet vad det gör med en människa att läsa om sitt eget soppiga liv, få alla skrymslen och vrån i personligheten vädrade offentligt, bli hatad, hatad, hatad. Och jag gillade inte det jag såg. Jag förstod att det gjorde ont och kunde krossa en människa, oavsett om han sedan gjort fruktansvärda saker. Vi behöver åtminstone tänka på det innan vi sveps med i drevet. Och, ja, det är därför jag inte skriver namnet på politikern i min blogg.

Dagens tips: Tänk på småfåglarna när det nu blir kallt, och ge dem lite mat.

Dagens citat: "Som man bäddar får man ligga." Förr eller senare.

 Det blir ingen längre reflektion över det faktum att Obama, i ett första steg, verkar börja få igenom sin sjukvårdsreform, som jag först hade tänkt.. Jag ber att få återkomma till ämnet.

Istället har jag haft en kväll med väninnor det var länge sedan jag träffade. Vi diskuterade nya forskningsartiklar i teologi och kyrkopolitik samt gjorde en och annan analys av mänskligt beteende. Lite mousserande vin hann vi också med.

Innan lampan släcks:

Dagens tips: Svart te smaksatt med saffran och chili.

Dagens citat: "Livet måste få fräta på ordningen." Bo Widerberg, regissör.

 Att dödsskjutningar äger rum i USA tillhör tyvärr inte ovanligheterna, påpekar en del bedömare efter attentatet mot en militärbas i USA i slutet av förra veckan. Många vill tona ned attentatsmannens religiösa övertygelse. Och genast blir debatten polariserad: antingen är allt islams fel, eller också så är ingenting islams fel. Det är lika fel att skylla alla muslimer för en enskild muslims handling, som att hävda att religion inte alls har med saken att göra. De handlingar en religiös människa utför har alltid i någon mening med hans/hennes religion att göra. Fråga mig, jag är både präst och religionsvetare...

Mer snart.. om Obama m.m. Nu ringde väninnorna från Dalarna på dörren.

 Idag har jag ägnat förmiddagen åt mina ganska ålderstigna djur. Det kräver sin kvinna/man att ta hand om och ha koll på en 18-årig Devon Rex katt och en krävande, social och dansande 19-årig nymfparakit (eller nymfkakadua som de numera heter). Mina vänner säger skämtsamt att jag har ett "ålderdomshem" för djur. Och visst, en viss benskörhet kan spåras hos katten och pälsen blir tovig ganska fort. Fågeln har lite mer av Evert Taube i sig: "jag är som en yngling fast farfar jag är" och har en rad krav på att få ta en stor del av min tid. Det hela är ganska trivsamt. Jag får vacker sång av fågel och värme i knät av katten. Aningen besvärligt blir det dock om fågeln lyckas bita bort en tangent från tangentbordet eller när katten får ett av sina (numera) sällsynta energiutbrott och hoppar upp på skrivbordet och river ned de högar jag åtminstone tror att jag har någon ordning i. 

Det forskas en del kring djurs medvetandenivåer och förmågor, och synen på djur. En del ser intresset för djur som något barnsligt eller ointressant, har jag märkt. För mig, som är intresserad av frågor om människosyn, värderingar och etik, är frågan om djur istället högintressant. På mitt skrivbord ligger en doktorsavhandling i etik av en man som heter Fredrik Karlsson, Weighing animal lives, som handlar om hur samhället skulle se ut om djur garanterades rätten till liv. Vem skulle då ligga på laboratoriebordet, t.ex. Intressanta och svåra frågor. Men många värjer sig mot diskussioner om djurens rätt. Och det är ju obehagligt att tänka på vad de förpackade kotletterna var innan de låg i kyldisken, eller vem som fått prova ut det ej allergiframkallande superschampot  som kvinnan med det blänkande håret gör reklam för. Vad har vi egentligen rätt att göra mot andra levande varelser? Det är en jobbig fråga.

Min fågel Toms öden och äventyr planerar jag att skriva barnböcker om tillsammans med min vän, Anna Jadvi, som är formgivare och konstnär. Barnböcker byggda på "true stories". 

I eftermiddag ska jag hålla ett föredrag om genus och teologisk reflektion här i Stockholm. Så djuren får klara sig själva en stund.

Dagens tips: Sojakorvar på burk. Helt okej med tabasco på.

Dagens citat: "Så länge det finns djur, böcker, barn och vin är livet värt att leva" (Okänd)

 Jag tänker på alla larmrapporter och råd som regnar över väntande och nyblivna föräldrar. Hur de små barnen ska sova, i sängen eller i egen säng, på mage eller på rygg, om den blivande mamman kan äta sushi eller inte, om de farliga franska ostarna, om man ska amma i 3 månader eller 1 år, om faran med svininfluensan, om alla måsten som handlar om att vara och bli den perfekta och tålmodiga föräldern. Och så alla råd om hur man ska vara, göra, säga, tänka, lösa.. Jösses. Förstå mig rätt. Visst behöver man få råd, men det finns väl gränser för hur många, och för hur många nya livsviktiga rön, man orkar ta in. Jag tror, eller till och med vet, att det här är väldigt stressande för nyblivna föräldrar. Kan de inte få vara lite i fred, kan man inte ha lite tilltro till att de kan klara av en del genom vanligt sunt förnuft och istället satsa resurserna och krutet på situationer som håller på att gå snett? Snart sagt alla går ju omkring och tror att det inte klarar av det. Och så är det ju inte. De flesta klarar att vara hyfsade, ja tom bra, föräldrar. 

Det här börjar redan under graviditeten. Nåde den gravida som gör fel eller inte är uppdaterad vad gäller de senaste rön (som verkar ändras hela tiden) om vad man får äta och inte äta. Min teori, som jag en dag tänker beforska, är att det är under graviditet och under den första spädbarnstiden som män och kvinnor i detta land skolas in på allvar i könsroller. Jag har då aldrig mött så många föreställningar om hur kvinnor och män är och ska vara som när jag var gravid, födde barn och hade småbarn. Och jag är inte ensam. Min, förvisso ganska ovetenskapliga, undersökning av att många upplevde det som jag och min bekantskapskrets gjorde, utförde jag genom att ställa lite frågor om fenomenet till dopfamiljer jag träffade i mitt arbete som präst.  Förlossningar utan smärtlindring med chock och andra besvärligheter som följd, amningsterror och en massa skuldkänslor för att inte räcka till, fick jag höra en hel del om. 

Det här med amning är ju något heligt i Sverige. Vilket liv det brukar bli när någon ifrågasätter amningens frälsning. Från barnmorskor kan man få höra att bröstmjölk botar allt från öroninflammation, eksem och all sköns otyg, till att ammande kvinnor inte behöver sova eller att de små barnen blir känslomässigt störda om mamman inte helammar det första året eller åtminstone halvåret. En mig närstående dristade sig på BB till att fråga vilken som var den vetenskapliga grunden för alla dessa påståenden. Hon blev inte populär bland personalen. Och inom vilket annat område inom vården ses smärta som något positivt, ja, tom viktigt (jo, det är sant, sådana åsikter finns inom denna del av vården)? Jag tycker att det är oerhört bra att män numera är med i förlossningsrummen. De kunde gärna vara lite mer gåpåiga där med sina normala reaktioner, dvs: "Hon skriker, alltså gör det ont. Att det gör ont är inte bra, gör något åt det." Och är det inte konstigt att man inte i vår tid kan få fram en specialdesignad smärtlindring för förlossningar? Som en bekant uttryckte det: "När det började göra ont struntade jag i vilken färg gardinerna hade, och tänkte bara på hur snabbt jag kunde få en ryggmärgsbedövning." Man glömmer inte alls smärtan, men däremot tar känslan av under över när barnet väl ligger där på magen.               När jag talat med läkare om detta håller de med om att det finns en del vidskeplighet i påståendena om bröstmjölkens botande förmågor.  Nyligen talade jag med en forskare som fnyste åt detta med att amma länge, mjölken är bara bra en kort tid, sedan får barnet i sig mammans slaggprodukter, sa forskaren. Och skälet till att man inte kan säga att det är spjutspets forskning som pågår inom förlossningsområdet är att det har låg status. Att det är enkelt och "naturligt"  att kroppen alldeles av sig själv kan föda barn är mycket överdrivet. Man kan behöva påminna sig om att dödsfall i samband med graviditet och förlossning är den största dödsorsaken bland flickor och kvinnor i världen, alltså fler än tbc, aids och malaria tillsammans, enligt en siffra jag nyligen läste. Och när kvinnor började föda barn på sjukhus i vårt land sänktes både barna- och mödradödligheten. 

Det har blivit en del reaktioner på SvD-krönikörerna Roland Poirier Martinssons och Göran Skyttes kritik av att RFSU ska bedriva sexualundervisning, och hur de gör det. Eftersom ingen av herrarna känner sig riktigt bekväma med att våra 14-åringar ska behöva reflektera över handlingar som analsex, vilket RFSU tydligen anser att de bör, gav de en ganska syrlig kritik. Jag håller i många stycken med Poirier Martinsson och Skytte på den här punkten. Jag har i många år retat mig på den brist på ansvar som finns från vuxna när det gäller hur och vad vi säger om sex. Det måste finnas en position mellan de föräldrar som av religiösa eller andra skäl vill förbjuda sina ungar att höra ett pip om sex, och de som anser att man behöver instruktionsfilmer om analsex för tonåringar. Jag har aldrig sett en enda sex- och samlevnadsspalt där sexologen vågat - eller velat - ta upp det faktum att unga tjejer kommer till sjukvården med ringmuskler som inte fungerar som de ska. (Möjligen har den utmärkta Malena Ivarsson tagit upp det någon gång.) Det är alltså ett ökande ohälsoproblem. Återigen: kanske även ungdomar ska få vara lite ifred och upptäcka sin sexualitet. Och sex som kan skapa ohälsa kan man inte informera om utan att tala om riskerna. När man är ung är kanske den egna upptäcktsfärden tillsammans med någon annan, fumlighet, försiktighet och hetsande pirr mer steg ett, än att direkt  behöva hamna i idéer om sex som vuxna, med behov av variation, har.

Dagens tips: Marilyn Frenchs Kvinnorummet. En klassiker. Har du inte läst den, grattis! Har du läst den, läs och berörs och upprörs igen.

Dagens citat: "Erotiken är viktig som mysterium" Suzanne Brögger

För ganska många år sedan fick jag en kommentar om ordets makt i offentligheten, som jag sedan dess haft och fått anledning att tänka på. Jag hade skrivit en recension av en bok, och det var ingen riktigt bra bok. Det var en bok om predikan, och jag tyckte att en hel del viktiga aspekter saknades. Det framgick med all önskvärd tydlighet att jag inte var en nöjd läsare i min recension, även om jag tyckte att jag hade lyckats balansera det hela så även någon förtjänst framträdde. Hursomhelst. En dag långt senare mötte jag en teolog-kollega på ett flyg, och han påminde mig om recensionen. Kollegan sa att det är viktigt att man är medveten om sin makt, om ordets makt. Jag hade inte till fullo förstått hur mina ord landat, vilken makt jag hade genom att ha möjligheten att skriva, och jag fick mig en rejäl tankeställare. Det här var ju långt före mobilernas, mejlens och bloggarnas tid, så samtalsklimatet var nog ändå mer hyfsat. I den tid vi lever nu, finns det anledning att ständigt fundera över hur vi använder orden i offentligheten.

Att ord är makt och att ord kan såra tar vi för lite hänsyn till idag. Det kan vara rena chocken att ta del av elaka kommentarer eller mejl. Det har kort sagt blivit så enkelt - och nästan lite kul - att vara taskig. Men att vara taskig, insinuant eller rent ut sagt djävlig, står knappast i det offentliga samtalets eller öppenhetens tjänst. Ofta väljer människor två strategier när de blir påhoppade: att svara i samma tonläge eller att vara försiktigare i framtiden, och bli tystare. Men människor ska inte behöva tåla vad som helst. Jag tror vi behöver ett slags mental renhållning och självrannsakan när det gäller dagens samtalsklimat. Man ska inte alls behöva skaka av sig andras elakheter. Vi kan istället kräva av varandra att vi tänker igenom lite grand innan vi häver ur oss. Förr hette det att man inte ska skriva saker i affekt, nu är det snarare en självklarhet att man inte räknar till tio, utan går på ren impuls och på starka känslor.

Förstå mig rätt: jag har genom åren älskat att debattera, att vässa argumenten och att "vinna" diskussioner. Men varje debattör vet att personangreppen lämnar man hemma i källaren, där de hör hemma. Numera är de hårda personangreppen snarare det mest framträdande. Men, allt ska inte vädras. Så är det bara.

Jag har undervisat en del på universitetet. Ofta tar jag då tid till att resonera kring de samtalsregler vi vill ska gälla i seminarierummet. Hur ska vi föra diskussioner? Vilket tonläge vill vi ha? Hur vill vi bemöta varandra? Vi kokar ned det till kanske fem regler, som vi sedan håller. Än viktigare är det att komma överens om regler när det gäller nätundervisningen, i de virtuella seminarierummen. Det går faktiskt att ha ett bra tonläge även i cyberspace, men det kräver lite reflektion - och god vilja.

Dagen tips: Älska varandra!

Dagens citat: Känn ingen oro och tappa inte modet. Johannesevangeliet 14:27