annika-borgs blogg

Min grundläggande inställning är att man måste kunna ha minst två tankar i huvudet samtidigt, och alltså nyktert kunna titta på hur olika värderingar och synsätt kolliderar. (Extremister - eller en påstådd rädsla för extremister - ska inte sätta agendan för vad man kan tala om i ett demokratiskt samhälle.)

Ofta har man anledning att reagera på hur svenskar ser på Frankrike, och på diskussionerna och besluten som fattas där. Om man ska bedöma landet efter hur den svenska retoriken låter, så skulle man kunna tro att Frankrike är en nation som består av islamofober och rasister.

Men den franska debatten och det franska samhället kan givetvis inte riktigt ringas in så förenklat och förgrovat, även om en del svenska debattörer tycks tro det.

Distinktionen mellan en sekulär stat och religionen som en privatsak är grundläggande i den franska konstitutionen. Därför förbjöd man religiösa symboler i exempelvis skolor för ett antal år sedan. Förbudet handlade inte enbart om muslimska symboler, som det gavs sken av i de stormiga diskussionerna, utan självklart också om kristna och judiska symboler.

Nu gäller debatten det franska burka-förbudet. Och i svensk media målas det upp en bild av att muslimska kvinnor generellt vänder sig mot detta förbud. Men så är det inte.

Vad gäller förbudet får man backa bandet ett antal år till debatterna om kvinnors och flickors situation i förorterna, där de tvingades skyla sig och blev påverkade - och hotade - av fundamentalistiska muslimska grupper.

Fadela Amara, muslim med nordafrikanskt ursprung, var tidigare minister i Sarkozys regering och hade bland annat ansvar för förorternas utveckling. Hon hade tidigare startat föreningen Ni putes Ni Soumises (varken hora eller underordnad, den svenska grenen heter Varken hora eller kuvad), som satte fingret på kvinnoförtryck i förorterna.

Amara menar att heltäckande plagg för muslimska kvinnor är ett underordningsredskap - ett politiskt och religiöst vapen - för muslimska fundamentalister. Att kvinnor måste täcka sig ifrågasätter jämlikheten menar hon, och strider därmed mot en av republikens grunder,

Chardott Djavann, muslim med iransk bakgrund, är en annan röst i den franska debatten. För ett antal år sedan gav hon ut boken Bas les violes! (ungefär: ned med slöjorna), som fick ett stort genomslag i Frankrike. Djavann menar att religionskritik och kritik av religionernas dogmer är en grundläggande rättighet i demokratins tjänst.

Det finns alltså många röster i den franska debatten, så om svenska röster kunde sluta att tala om Nationella fronten i samma andetag som man vill spegla debatten, som exempelvis prästen Mikael Mogren i dagens SvD, kanske det skulle kunna framträda en mer nyanserad och betydligt mer komplex bild.

Men det komplexa är ju besvärligt och det är enklare att måla upp världen i svart-vitt.

Att förbjuda är inte okomplicerat, och kanske inte ens rätt.

Men jag håller med både Amara och Djavann i deras syn på slöja och burka. I botten på påbudet om att kvinnor måste täcka sig finns en kvinnosyn, könsuppfattning och syn på sexualitet som jag avvisar.

Om man, som många i Sverige, försvarar den grupp som förespråkar heltäckande plagg, vems ärenden går man egentligen då?

För övrigt denna tisdag önskar jag att:

- Svenska kyrkan tog ställning mot kvinnoförtryckande religiösa symboler och hyllade religionskritiken i demokratins namn.

- Svenska kyrkan engagerade sig och höjde rösterna för de förföljda kristna i världen. Kristna är enligt uppgifter i flera medier den religiösa grupp som är mest förföljd i världen. 

- Svenska kyrkan hade ett Centrum för feministteologi, eller kanske ännu bättre: Centrum för religionskritik

- Svenska kyrkan hade en partipolitiskt oberoende tankesmedja.

Till sist ett artikeltips:

www.dn.se/nyheter/ministern-ar-for-flat-mot-troende