annika-borgs blogg

Läste en intressant artikel om Japan i SvD idag. Noterade att man där inte talar om tsunamin med skolbarnen i klassrummet, men har en terapeut anställd om de behöver prata. Det man däremot gör är att hitta på olika sätt att fira livet tillsammans med barnen.

I våra sammanhang pratades det ju så enormt mycket med våra barn och unga om tsunamin (vet inte hur många tysta minuter min son var med om), jag reagerade lite på det där. Kändes ibland som att vuxenvärlden vältrade över sin egen ångest på dem... Japan har uppenbarligen en annan strategi för att hantera trauman.

En kvinna berättade också om hur hon byggt en mur av sandsäckar mot tidvattnet, som nu blivit ett hot då kustlinjen eroderat. Ett hårt och långsamt arbete.

Lite skillnad på attityd vad gäller att hantera katastrofer är det bland unga och arbetslösa i Spanien och Grekland. Nu kan jag givetvis förstå ilskan och frustrationen över system som gjort att den äldre generationen kunnat ha det förspänt på statskassans bekostnad. (Fast har de unga inte själva haft några vinster av det systemet?) Men att demonstrera och kräva att allt ska bli bra, har sin tid. Att bygga upp och hugga i har sin tid. Det är nog dags att den tiden börjar nu. Den finansiella katastrofen ändras inte en millimeter av att man protesterar mot den. 

Någon motsvarighet till att bygga upp murar av sandsäckar mot tidvattnet, borde väl finnas även där? De unga som försöker göra något finns väl också? 

En sak är dock säker, och det är en universell lag som gäller alla och över tid och rum: i längden går det inte att sitta och tro att någon annan ska fixa något åt dig. Det hindrar dock inte att det är en utbredd attityd.

Länkar min senaste krönika i Kyrkans tidning, som handlar om andra konsekvenser av naturkatastrofer www.kyrkanstidning.com/kronikor/tolerans_till_dods_0_17639.news.aspx

Häromveckan träffade jag en person som påstod sig ha varit med på kungens fester med "kaffeflickor". Personen i fråga var förbluffad över att inte ännu mer läckt ut, för en del av det denna läst om hade i alla fall stämt med egna minnesbilder.

Den som lever får väl se. 

Kan på ett sätt hålla med Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg (som för övrigt har en intressant blogg annerambergs.wordpress.com/) när hon säger att rättsprincipen att du inte ska dömas skyldig innan övertygande bevis om saken finns även bör gälla kungen. Fast blir det ändå inte lite knöligt att argumentera utifrån de rättsprinciper som gäller oss alla?  Kungen ju har rättslig immunitet. Så de rättsprinciper som gäller för oss alla om vi begår brott, gäller ju inte honom alls. Att argumentera för att den som inte är lika inför lagen ska vara lika inför lagen blir lite märkligt, åtminstone i mina juridiskt oskolade öron.

Statsvetaren Cecilia Åse (som skrivit den utmärkta avhandlingen Makten att se. Om kropp och kvinnlighet i lagens namn om kvinnosyn inom polisen) lyfte för en tid sedan fram att i måste höja blicken en smula. Istället för att debattera just denne monarks vandel behöver vi genomlysa den övergripande frågan: är monarkin förenlig med demokrati?

Personligen tycker jag nog att båda frågorna är viktiga, och kan inte riktigt komma över intrycken av de två intervjuerna med kungen:  Den första efter boken Den motvillige monarken utgivits och den andra efter de nya svåröverblickbara uppgifterna om maffian, vännerna och eventuella bilder. Man blir inte imponerad av statschefen i någon av dessa intervjuer.