Funderar på det här med somliga mäns fäbless för märkeskläder.

Jag antar att de väljer att lägga en onödigt stor andel av sina pengar på märkeskläder

för att de tycker och tror att ett visst märke sänder ut signaler om vilka de är.

Statussymboler, alltså.

Hur tänker i så fall den man som frivilligt sätter på sig kalsonger av märket Calvin Klein?

På linningen, omedelbart ovanför den kära lekkamraten, deklareras då med stora bokstäver att innehållet är av modellen "KLEIN".

Sedan när är det begreppet ett säljande argument i kukbranschen, jag bara frågar?

...och absolut ingen glömd

Tack o lov att jag är singel!

En av mina svagheter är att jag inte kan lita på människor.

Har jag fått höra.

Har jag tänkt.

Har jag känt.

"Du måste lära dig lita på människor, Anni!"

"Du behöver våga sänka garden"

"Du skall öva dig i att släppa in!"

Imperativen haglar över mig.

Och jag tänker tillbaka

På de gånger den senaste tiden när jag gjort just det. Sänkt garden, släppt in och litat på.

Vad har det resulterat i?

Närhet? Förtrolighet? Trygghet?

Den ene ljög mig rakt i ansiktet i varje andetag han tog i min närhet. Han lämnade ut och förtalade mig inför dem som ville skada mig och min familj. För att rädda sitt eget skinn.

Den andra visade sig använda mig som en nödlösning och partynyckel. För att hon hade nytta av mig.

Den tredje lämnade ut och förtalade mig inför främlingar på internet. För att framställa sig själv som den attraktivaste tuppen på gödselstacken

Den fjärde förtalar mig inför våra gemensamma bekanta. För att straffa mig för att jag var smartare än han och avslöjade hans lögner.

Min rygg är perforerad av knivar från dem jag övade mig i att lita på.

Sorry, men min slutsats är en annan än er.

Det är inte jag som måste lära mig lita på er.

Det är ni som måste vara möjliga att lita på.

Först.

Sen kan vi snacka om saken.

Är den viktig?

Är det nödvändigt att veta sanningen?

Mår inte alla bäst av att jag bara köper det som serveras?

Tyvärr kan jag inte det.

En krävande, ibland kvävande känsla, ett behov av att veta, driver mig att ta reda på.

Tyvärr har jag begåvats med en analytisk förmåga som gör att jag kan.

Tyvärr har jag en historia som skrämmer mig att lägga pussel,

dra slutsatser och genomskåda de lögner som serveras mig.

Tyvärr har jag en kreativitet och en list som hjälper mig att avslöja Lögnaren med fingrarna i syltburken.

Tyvärr gör det mig inte lyckligare att veta.

Det gör mig bara ensam och desillusionerad.

Tyvärr är jag inte så korkad som de underskattar mig att vara.

De är många, Lögnarna, och satans charmiga...

Det är så svårt för mig att bara finnas i det som är nu.

Utan svar, utan att veta.

Vad du tänker, vad du känner, vad du vill.

Det var inte meningen att det skulle bli så här, jag vet.

Och ändå. Det ofattbara.

För lite andedräkt på min hals denna morgon.

30 000 svenska kvinnor får ett sånt här brev varje år.

För 470 av dem innebär det en resa i cancerns sällskap.

För 170 av dessa medsystrar innebär det en vandring mot döden.

Det tar 10-15 år för en cellförändring att utvecklas till cancer.

För ett år sedan visade ett prov att allt var normalt.

Använd nu din analytiska förmåga, dina statistikkunskaper och din klokskap, Anni

Låt inte paniken ta överhanden

Låt inte det svarta molnet från brevet skymma vårsolen i ditt liv!

Alla mina fantastiska pusselbitar på plats. Allt skit, allt patrask utsparkat ur mitt liv. Vårsolen lyser över Torp, mitt jobb, mig och mitt liv. Jag reflekterar över att det är så här det känns att vara lycklig.

Då. Brevet i lådan. Jag läser. Jag läser igen. Och igen, och tänker.

”Det här kan fan vara min dödsdom…”

För att citera en mycket speciell man: "Helt jävla ostbollsrätt!!"

Ja tack! Prenumererar gärna på honom!

Måndagskänslan håller i sig

Åska i februari. Har man någonsin hört talas om nåt liknande? Men så var det. I natt slog blixten ner. På samma sätt som den gjorde för snart tre år sedan. Så likt. Och ändå inte. Den härligaste måndagsmorgonen i mannaminne upplevdes idag. Nu är det kväll och det skriker i bröstet. Faaan... Underbart!

Recently I found myself playing the ever so wonderful part of Rhett Butler

Jag mår bra.

Jag har bara inga ord som behöver ut.

Kanske är det just därför.

Ett två år gammalt eko når mina öron

Det var inte avsiktligt

Men likförbannat

Det hördes allt för väl

Trösten är väl att jag glömt

Att allt kan glömmas.

Allt...