Jag mår bra.

Jag har bara inga ord som behöver ut.

Kanske är det just därför.

Ett två år gammalt eko når mina öron

Det var inte avsiktligt

Men likförbannat

Det hördes allt för väl

Trösten är väl att jag glömt

Att allt kan glömmas.

Allt...

Sorgen hann i fatt mig idag.

Faaan

Men jag antar att det är nödvändigt

Jag insåg plötsligt.

Att det vatten jag tänkt kryssa i i kväll inte är mitt.

Magkänslan sa nej.

Jag lyssnade.

Jag stannade hemma

Nu återstår att utforska vilka som är det.

Mina nya vatten

Och hur jag ska ta mig dit.

Tills dess ligger jag kvar i hamnen

Skönt med ro, frid och lugn.

Vissa ger visst aldrig upp hoppet. Vet inte om det är mest sorgligt eller skrämmande.

Förra året var en katastrof ur träningssynpunkt. Minst 15 antibiotikakurer, en månad på sjukhus, operation och gips i tre veckor gjorde all form av regelbunden träning omöjlig. De få gånger jag faktiskt kunde träna var det oftast tungt, tungt. Inte konstigt med tanke på de ständiga inflammationerna som vägrade lämna min kropp. Sakta och målmedvetet har jag jobbat för att komma tillbaka till den form jag hade innan allt sjukdomselände började. Idag fick jag kvittot på att jag snart är där. Två timmar på gymmet avslutades med ett spinningpass som gick så sjukt bra att jag bara log, log, log. Trots blodsmak i munnen och mjölksyreförlamade ben. Kraften fanns! Vilken skillnad att träna när kroppen är frisk! Det var ju så här det kändes!

Julen utstädad. Nytt, vitt och friskt. Alla dukar, handdukar och lakan bytta. Rent i alla hörn. Förutom det gigantiska berget av tvätt. Just då tycker tvättmaskinen att det är lämpligt att gå och dö.

Men tack så jävla mycket!

Jag fikade med Q igår. Så länge sedan det var vi träffades! Livet kom liksom emellan, med egna och ungars sjukdomar, trassliga karlar och annan skit. Men igår var det uppdateringsdax. Hon om mitt och jag om hennes. Reflektioner och sanningar delades.

Hennes slutord igår var viktiga.

"Den här gången lyckades du se och bryta innan du var fast. Med de andra två var det inte så. Framsteg Anni!"

Sant. De andra två åt år av mitt liv.

Mitt liv är fortfarande mitt idag.

Det är möjligt att en relation innebär att jag ska förvänta mig att bli vingklippt, kritiserad och definierad. Kanske också bedragen, förtalad och föraktad. Måste jag vilja det? Förväntas jag sakna nu?

Jaa, vad säger man?

När han som de senaste månaderna bedyrat att han älskar mig, ertappats med fortsatt nätraggande på gamla flammor, och därefter serverat mig anklagelser för diverse grundlösa vidrigheter, fantiserade utifrån hans eget liv och leverne.

Idag insåg jag att det är dags för en upprensning.

Alla energitjuvar, både mänskliga, materiella, vanor, tankar och företeelser skall bort ur mitt liv.

Allt för mycket av min kraft har lagts på fel saker under allt för lång tid.

Dags för integritet och egenvård.

Jag kompromissar inte mer nu.

Priset har visat sig allt för högt.

Min hälsa och mitt mående är viktigast.

Allt och alla som på något sätt skadar mig, kan betrakta sig som utrensade.

Till slut kom den. Helgen som bara var vår. Dagar och nätter av närhet. Inga måsten. Ingen omvärld. Bara han och jag. Att utforska och växa in i varandra. Våga visa och dela det skygga jaget. Våga se och ta in de förtroenden som delas. Våga börja tro och lita. Många timmar av modigt, naket prat. Ännu fler med lika naken närhet. Två jag blev till ett vi. Svindlande känslor av närhet, ömhet, kärlek och lust. Jag älskar honom.

Grattis lilla Hanna!

Du som aldrig fick komma till mig.

Jag är den som krattar manegen. Gör underlaget fint och jämnt för era framträdanden.

Jag är den som ser till att ni har all rekvisita ni behöver. Så att era konster skall bli just så spektakulära som ni önskar.

Jag är den som agerar engagerad publik. Så att era ansträngningar skall mötas av det jubel ni förväntar er.

Jag är den som aktivt lyssnar, när ni självgoda recenserar er själva.

Men när jag sjunger lyssnar ni inte.

Ni är för upptagna med att se er i spegeln.