Det var det, det
Postat i: Blandat | Permalink | Kommentarer [10]
12 januari
kl. 17:11
Jaa, vad säger man?
När han som de senaste månaderna bedyrat att han älskar mig, ertappats med fortsatt nätraggande på gamla flammor, och därefter serverat mig anklagelser för diverse grundlösa vidrigheter, fantiserade utifrån hans eget liv och leverne.
Jag blev arg. Så till den milda grad att jag övervägde hela relationens existens. Efter att ha sovit, tänkt och tänkt igen, kom jag fram till att jag var villig att överse. En gång. Han hade ju bett om ursäkt. Jag trodde ju att jag älskade honom!
Då möttes jag av en plötslig tystnad. När jag sedan efter en dags istid undrade över det bistra klimatet, fick jag förklaringen att det var för att jag skulle lära mig hålla mig på mattan! Följt av en rad obscena beskrivningar av vad han ansåg vara lämplig behandling av mig.
Måttet var rågat. Samtliga av Mr Armanis, hos mig placerade tillhörigheter, inklusive gåvor till mig, paketerades och lämnades för vidare posttransport till det armaniska residenset. Morgonen därpå meddelade jag honom mitt beslut, och att jag starkt misstänkte att det var vad han hoppats kunna provocera fram. Hans reaktion lät inte vänta på sig. Förtroenden jag lämnat till honom om de stora tunga sorgerna i mitt liv, kastades tillbaka som hånfulla glåpord i mitt ansikte. Jag fick en av honom fantiserad och fullkomligt falsk beskrivning av mig och mitt liv, samt en lång förorättad föreläsning om hur sjuk, störd och skadad han och alla andra ansåg mig vara. Han utgav sig nämligen för att vara språkrör för samtliga världsmedborgare. Om detta var i kraft av hans odiskutabla erfarenhet, intelligens, insiktsfullhet och slutledningsförmåga eller kort och gott ”… det vet man ju att…”, vill jag låta vara osagt. Vad han egentligen funnit attraktivt och tilltalande hos mig är för mig en gåta.
När det tillslut blev utrymme för mig att bemöta hans elaka påhopp, hålla upp spegeln och få honom att se att hans kritik enbart rörde sig om självförsvar och hans projicerade självförakt, bröts av någon outgrundlig anledning samtalet mitt i mitt anförande. Konstigt, men oerhört bekvämt för Mr A. Efter en lämplig tid ringde han upp mig. Jag svarade inte. Ville han inte lyssna när jag pratade var det hans fega val. Att återuppta samtalet vid en senare tidpunkt när han hoppades att jag inte skulle vara förbannad längre, kunde han glömma. Det skulle bara varit att ge honom ytterligare en chans att ösa sin fabulerade skit över mig.
Jag har beslutat att det inte finns någon anledning att lägga mer energi på den mannen. Vad han anser och tror sig veta om mig bekommer mig föga. Att han inte vågade lyssna på min bild av honom och hans beteende är hans förlust. Jag tror att det också är orsaken till hans grandiosa självbild. Lyssnar man aldrig på andras kritik blir självbilden lätt skev.
Jag är stark. Jag är inte beroende av någon. Det finns därför ingen anledning till att jag skall behöva acceptera att få sådan skit kastad i ansiktet från någon som istället borde ägna kraften åt reflektion och självrannsakan. Han är för feg för att se in i den spegeln. Sådana män klarar jag mig utmärkt utan. Kanske är det just det som skrämmer honom. Vetskapen om att inte vara oumbärlig och att han inte kan styra mig som han styrt alla de våp han haft relationer med. Därför försökte han kritisera mig till osäkerhet, svaghet och formbarhet. Jag har sett det förut. På kvinnojouren.
Det kan nu vara lämpligt med någon form av självgranskning och reflektion även för min del. Vad i det han sagt och gjort kan jag ta till mig och lära av? Jag har, igen, fått bekräftat att om jag blir känslomässigt berörd av en man, är det dags att vara övermåttan vaksam. Det faktum att han väckt mina känslor betyder troligen att vederbörande har någon form av personlighetsstörning och att den plats jag borde befinna mig på ligger så långt i från honom som möjligt.
Kort sagt, jag förälskar mig bara i konstiga och trasiga män.
Den leken är alltså inte för mig att leka.
Postat i: Blandat | Permalink | Kommentarer [10]
Skriv en kommentar:
Kommentarer är avstängda för detta inlägg
Jag är ledsen, Anni.
Skrivet av Golvad den 12 januari, 2012 kl. 18:04 #
Ja men precis. Vad säger man. Herregud... var är alla normala män?
Skrivet av eulalia den 12 januari, 2012 kl. 19:34 #
Golvad; Tack för ditt stöd, här och annars. Var inte ledsen. Jag är inte det. Kram
Skrivet av Anni den 12 januari, 2012 kl. 19:43 #
eulalia; Jaa du... De finns. I mängder. Det är bara det att de inte lyckas röra vid mitt hjärta. Det är dem jag mött, försökt, men som jag oberörd och uttråkad har lämnat bakom mig. Jag är inte en lätt person heller...
Skrivet av Anni den 12 januari, 2012 kl. 19:48 #
Gumman... Du är så klok och så vacker. Både på in och utsidan. Denna sammanfattning bevisar det om igen. Du vet var jag finns och att jag alltid uppskattar att prata med dig! Använd nu din lilla present till en god affirmation alldeles för din egen skull!
Skrivet av Got2b den 12 januari, 2012 kl. 19:53 #
Got2b; Innerligt tack! Det finns åtminstone en eller två som jag vet inte håller med dig, men honom och/eller henne har jag ju bestämt mig för att ignorera. Presenten är och kommer att bli använd, tro mig. En liten svart docka med tillhörande vassa attribut, för den om undrar.
Skrivet av Anni den 12 januari, 2012 kl. 20:03 #
Du och jag...
Snubblar vi runt i samma träsk i samma skog månne?
Om du någon gång skulle vilja ha direkt kontakt med mig finns min mail utskriven på bloggen.
Jag är inte mycket för kommentarer som du kanske vet.
Oavsett vad verkar du ju veta vad du inte behöver. Det borde ju vara en bra start. Det är inget fel med att vilja ha en spännande man. Normal kan tyvärr vara så oerhört tråkigt...
Skrivet av skarvaren den 17 januari, 2012 kl. 00:43 #
Jag har bestämt mig för att vara absolut singel i år. Just för det du skriver som även stämmer in på mig <i>"Jag har, igen, fått bekräftat att om jag blir känslomässigt berörd av en man, är det dags att vara övermåttan vaksam. Det faktum att han väckt mina känslor betyder troligen att vederbörande har någon form av personlighetsstörning och att den plats jag borde befinna mig på ligger så långt i från honom som möjligt.
Kort sagt, jag förälskar mig bara i konstiga och trasiga män."</i>
Det där måste jag jobba på för annars kommer det att hända igen och igen och igen...
Skrivet av Maria65a den 23 januari, 2012 kl. 17:54 #
Maria65a: Vi verkar vara några stycken som har just den här svagheten. Din idé med ett singel-år tilltalar mig. för att ägna mig åt att bryta mönster. Frågan är bara hur man jobbar på det?
Skrivet av Anni den 23 januari, 2012 kl. 21:47 #
Jag tänkte börja (fel jag har börjat) med att umgås mer med mig själv. Det är otroligt skönt. Jag tränar, jobbar, kollar tv, läser böcker, är ute och promenerar och klappar katten. Jag försöker undvika att använda män som en snuttefilt.
Nästa år vet jag inget om men i år är mitt år. Året då jag inte kompromissar. Inte väntar på sms eller ord jag aldrig får höra eller ord jag inte vill höra. Det här ska bli mitt bästa år. Sen ska jag se vad jag orkar arbeta på.
Skrivet av maria65a den 24 januari, 2012 kl. 17:58 #