En av de tyngsta sorgerna i mitt liv drabbade mig. Som ett knytnävsslag i magen. Som en hink kallt vatten över huvudet.
Tårarna rann och kväll efter kväll låg jag i soffan och snyftade, oförmögen till något annat än sorg.
Det var sorgen efter mitt barn som inte längre finns.
Minnen spelades upp som filmer bakom mina tårdränkta ögonlock. Bilder av den nyfödde vid mitt bröst och tröjan jag stickat som han hade på sig när vi åkte hem från BB. Alla andra tröjor jag stickade åt honom. Den kavate tvåringen vars hela värld på ett eller annat sätt, kretsade kring eller förvandlades till tåg. Alla miljoner gitarrer som fyraåringen producerade. Femåringen som levde, åt och andades musik och rytmer. Åttaåringen som lycklig fick åka på sitt första musikläger. Hans enmansshower för familjen sena sommarkvällar på altanen. Och mer. Mycket, mycket mer.
Sakta, sakta togs han ifrån mig. Lika sakta kom en fantastisk ung man i hans ställe.
Den ungen mannen som jag nu installerat i hans nya hem, långt, långt borta.
Det är inte flytten av den unge mannen jag sörjer. Det var dags. Det var bra. För oss alla.
Jag sörjer det lilla barn som tagits ifrån mig.
Postat i: Blandat | Permalink |
