Drygt ett år har gått efter GBP-operationen och jag har gått ner nästan 40 kilo. Ångrar bara att jag inte gjort operationen för 10 år sedan. Mår så bra, så bra och har kommit igång med träning och stegräknare.
Klantar mig ibland och åker på dumping, men det är förhållandevis sällan numera. Man lär sig av erfarenheter och just dumping är sånt man lär sig fort av.

Man kan välja bort livet.
Man kan välja att bosätta sig på landet och tillbringa livet i en säng. Man kan välja att låta telefonen ringa när barnens skola försöker meddela att barnet behöver komma till sjukhus och sys med några stygn, eftersom sängen och sömnen är ett bättre och bekvämare alternativ.
Man kan välja att låta sin make, som konstigt nog finns kvar, sköta hela ruljansen hemma med allt vad det innebär.
Man kan låta hunden vara inne i timmar eftersom sängen och sömnen lockar mer än att ta ansvar för att den kommer ut.
Man kan välja bort sina syskon och sina föräldrar och bo i mörkret halva året, i sin säng hela året.
Man kan välja att ljuga socialtjänsten full när de kommer på visit efter en anmälan från polisen, trots att man förmodligen skulle få just den hjälp som saknas.
Man kan också välja att snurra in sig helt i sin egen värld och spela på läppen hela dagarna. I sin säng, där ingen tillåts störa.
Man kan välja att stanna hemma när barnens födelsedag firas på annat håll eftersom hemmet inte går att vistas i.

Då är man förlorad.

För en pryltokig människa som jag har de nya kaffeapparaterna liksom öppnat upp ett väldigt gott och trevligt område, nämligen kaffets förtrollade land. Efter magoperationen fick jag stora smakförändringar. Mat eller annat som är för mycket utblandat är rent ut sagt äckligt, ett bra exempel på det är choklad. Har alltid gillat mjölkchoklad men det smakar bara fett numera. En liten bit riktigt mörk choklad är gott. Ibland.
Kaffe jag alltid druckit mängder av, med mycket mjölk (ingen mjölk = inget kaffe), men efter op:en smakade det skit.  Fram tills nu, för nu kan jag dricka en halv kopp svart kaffe. Utan mjölk. Tänkte att en sån där kaffegrej kunde vara värd pengarna om kaffet blir gott och det inte är rykande åtgång på kaffet här hemma.
Och jag är supernöjd med min lilla kaffegrej! Värd pengarna och i lagom storlek för mig som oftast är själv.

.... att deras barn eventuellt kan ha en diagnos är inte helt lätt. I dag var det möte med ett föräldrapar under handledning och i sällskap med klassläraren. Jag våndades över att ta upp att jag och kollegan misstänker att eleven kan ha någon form av ADHD. Hade bollat med kollegan under förmiddagen och insett att jag måste ta upp saken och bättre tillfälle fanns inte. Så... ett djupt andetag och in på minerat område. Kände att jag drog efter andan och laddade skarpt.
Som så ofta tror man att det ska ta hus i helsike när man pratar med en förälder om deras barn. Man vet ju aldrig hur mottagaren reagerar. I mitt fall gick det bra. Terapeuten som var med gjorde ett formidabelt arbete och föräldern tog emot det jag sa på ett bra sätt.
- "Du blev lite rödflammig," sa klassläraren när jag pratade med henne lite senare. "Det märktes att du andades ut när du hade sagt det du ville."

Det är ju så att jag känner eleverna ganska bra efter tre år, men jag känner inte föräldrarna på samma sätt. Därför blir det laddat när en sån här situation uppstår.
Nu vet jag att jag vågar mer än vad jag trodde =)

Minus 32 kilo på vågen sedan 24:e maj.  

Fattar inte hur fan man kan vara så slut i skallen som jag är just nu. Tror inte att risken är så stor att jag går i väggen igen om jag tar hand om mig.
Det är mycket på jobbet. Jag tackade jag till att leda arbetet kring lösningsinriktad pedagogik i fritidsgruppen, vilket innebär kvällsjobb under september och oktober. Ansvarar också för likabehandlingsarbetet i hela skolan, vilket sannerligen inte är lätt. Främst för att en del lärare vägrar att ändra sitt arbetssätt det minsta, vilket innebär att kommunens mål inte kommer att uppnås. Kollegan vill inte vara på jobbet för att hon vantrivs och jag fixar inte att dra oss båda plus 42 stycken 8-åringar.
   Snart är det dags för skolans samlingsdag och inför den skrev jag upp mig på att ordna dans tillsammans med några kollegor. Igår suddade jag ut mig igen. Nu räcker det.

Minus 23, 1 kg sedan 24/5-10.

Efter operationen den 24 maj har jag gått ner 19 kilo. Eller, om man vill räkna på ett annat sätt, 38 paket smör. Har ett par långbyxor som passar. Sommarbyxor har jag inga kvar som inte hänger både i rumpan och framme på magen =) Jag knäpper inte byxorna längre och knäpper inte upp dem heller.
 Överdelar är lättare att hitta i garderoben men mycket hänger där också. Så pass mycket att kollegan reagerade och sa att kläderna börjar bli väldigt stora. Hon tyckte jag kunde använda något annat.
 Vid 40 paket smör ska jag satsa på en rejäl belöning, då blir det nya glasögon. Vid 60 paket smör, kanske till våren, blir det en weekendresa till Rom.
 Den här operationen skulle jag ha gjort för läääänge sen, det känns så jäkla bra!!!

Med tanke på Jonthans ADD (ADHD) är det ju så att äpplet inte faller långt från trädet, ADHD är ärftligt. Jonathans far är av en speciell sort och Jonthan är en kopia av sin far. ADHD finns på min sida, det vet vi sen gammalt. Hur det är på faderns sida vet vi inte, men pappan säger ibland att han kanske skulle prova Jonathans medicin och jag håller med =)
Jonathans far har inte förmåga att förstå Jonathans behov och inte heller har han förmåga att prata med Jonathan så att sonen förstår vad pappan menar.
Så... jag får sitta och förklara för pappan, som inte hör för att han är på en annan planet när han inte kan fokusera och sedan ta en ny vända med en ledsen Jonathan, som blir upprörd och mår skit när pappan inte fattar.
Fadern tar så illa upp att han skriker åt mig när jag säger att han måste vara övertydlig med Jonathan. Å andra sidan sa fadern under utredningen av Jonathan ordagrant:
- "Aaa... jag har ju inte märkt nånting med Jonathan dårå."
Detta trots att gossen inte kunde analoga klockan förrän han var 15 år, inte hade något arbetsminne, inte hade någon rumsuppfattning.

Fadern hånade sin son. Sonens farmor sa att "idag har vi lärt oss att lägga upp kakor, det är alltid något" när Jonathan firade sin födelsedag. Jonathans morfar ringde fadern och pratade med honom, hjälpte det? Fortsatte hånet? Ja.

Vad fan kan man göra då, annat än att sucka tungt.

Jag vill byta familj igen. Har en fullkomligt odräglig 17-åring som jag hoppas stannar hos sin pappa LÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNGE den här gången: Han retar gallfeber på mig med sin (underbart) obstinata attityd. Vad jag än säger så är det antingen "NEJ!" eller "Du stööööör faktiskt mig nu!" Jamen ursäkta att jag existerar =)

Jo, mormor ringde härom dagen. Hon var så upprörd över att mamma hade tagit ett lån med en ränta på 100%. På Swedbank. - Nä mormor, det stämmer inte. Läser du verkligen rätt, mormor? - Japp, det gör jag. Det står här i högra kolumnen: ränta 100%.
   Hur förklara för en tanta som börjar bli så snurrig att hon måste tänka länge innan hon kan svara? - Ja, jag fattar ju ingenting längre, sa hon. Och det är sant, hon gör inte det. Det spelar ingen roll hur man förklarar för hon glömmer det på en gång eller så gör hon tvärtom. Min mormor är den finaste människa som går i ett par skor. Det är här inte ett dugg roligt, det är enbart jobbigt  =/

... som jag betalar själv. Jag kommer inte att belasta våra surt förvärarvade skattepngar med mitt fläsk =) Samvetet är vitt som nyfallen snö.
Den 24/5 blir det gastric bypass efter en rekordtid i kö, hela 4 veckor. Ja, det var lång kö, sa koordinatorn. Ändå en viss skillnad på 4 veckor och 2-3-4 år. Skillnad på pengar också, förvisso. Ungefär närmare 100 tusen stycken slantar.

Nu längtar jag, för konvalecensen ska ske i husvagnen. YES!

Han är kär upp över öronen, min yngste son Jonathan. Han har suttit i telefonen en halvtimme och sagt "naaaaw" hur många gånger som helst till flickan i andra änden av telefonen. Det är så mysigt att höra samtalet, mest för att det väcker gamla minnen till liv =)
   Tror att käre(a) sonen kommer att göra slut på både pengar och batteriet i min telefon. Hans eget batteri tog slut under eftermiddagen, konstigt...
   Nu ska jag sluta tjuvlyssna och spela nåt spel på Facebook.

Sleep tight!

- Man kanske skulle passa på att dö då. Under operationen, alltså.

Till min egen stora förvåning och chock var det reaktionen på brevet som sade att jag står i kö för en gastric bypass-operation. Kan se mig själv med brevet i handen och den första reaktionen var att jag kunde ju passa på att strunta i att vakna upp ur narkosen och istället styra kosan åt" andra hållet." 

- Näe, va fan är det för idéer? Vem ska då hjälpa Jonathan med hans liv och framtid?

Det var nästa tanke. Har ännu inte kunnat släppa att den spontana första reaktionen var som den var, trodde det var dags för pysskologen igen men det går bra utan. Tror jag.

Men...man får vara som man är när man inte blev som man skulle =)

Tele2.  Där har jag hamnat som kund. Har väl sisådär 5 telefonabonnemang och internet hos dem. Jag tar hand om hela familjens ringande. Nu ville jag avluta den ena trådlösa uppkopplingen eftersom jag uppgraderade till modernare grejer. Då har dom mage att säga att det är tre månaders uppsägningstid.
Anti-tanti gillar inte såna tilltag, inte när det är uppgradering och flera abonnemang som har samlats där. Det sa jag till henne också, men se, hon gav sig inte. Då gav jag mig inte heller. Sa att jag tyckte det var magstarkt att begära uppsägningstid när jag uppgraderar, hur tänker dom??

Nu har jag min uppgradering och ett abonnemang mindre. Utan uppsägningstid.

Ärthjärnor!

Kräks att torka igår. Kräks att torka idag. Och jag som själv producerar kräk när jag är tvungen att ta reda på andras kräks. Det är höjden av äcklighet, tycker jag. Torka lite. Spring och spy. Torka igen. Spring och spy. Igen. Tillbaka till torkandet och tillbaka till kräkandet.

Fy fan för att torka kräks. Har valt fel yrke. Speciellt när barnet låser in sig på toa och kräks i annat hus och vägrar komma ut om inte jag kommer. Som då fullkomligt ÄLSKAR kräks! Vill inte se in på toa. Ut med ungen, som öppnar när jag kommer och slänger upp toadörren på vid gavel. Uuuuääää! Snabbt som ögat in i matsalen och sög tag i vikarien. Väste i hans öra om kräkset på toan.
- "Jahaja, klart jag torka spyor!" säger han, lagom klämkäckt. Över hela matsalen, som blev knäpptyst. Sen ville alla barn se. 39 i ungar klampands i spyor verkade inte vara någon hit.
Det ordande sig till slut. Vikarien kom tillbaka med rena händer, till och med spritade.

Jag gick inte ens i matsalen.

Eller varför inte en belöning när du släpper över någon vid övergångsstället? Eller när du har betalat all din mat utan att sno en enda liten grej? Eller kanske när du kör bil nykter, vill du ha ett paket kaffe då? Öl? Gratis bensin?
Jag vill ha kläder när jag betalar p-avgiften i centrumets p-garage. Semlor funkar också som muta.

Funderar över vad som gör att folk vill ha något för att de har självscannat ALLA varor, utan anmärkning när det blir kontroll.
Jo, förresten... har inte fastnat i en fartkontroll på över 20 år. Kanske slipper jag böter den dagen jag fastnar där, med tanke på att polisen missat mig så många år och jag uppenbarligen har hållit hastighetsgränsen.

Den som möjligen lyckats få för sig att förstaklassare inte är ena hejjare på att mobba är ute och cyklar. Började rota i något jag såg för tre veckor sedan och som jag trodde var utagerat.
Kunde inte ha trott mer fel. Det var som att dra proppen ur ett badkar, det fullkomligt väller fram händelser, kränkningar och rena rama dumheter.

Undrar var det här slutar.