Drygt ett år har gått efter GBP-operationen och jag har gått ner nästan 40 kilo. Ångrar bara att jag inte gjort operationen för 10 år sedan. Mår så bra, så bra och har kommit igång med träning och stegräknare.
Klantar mig ibland och åker på dumping, men det är förhållandevis sällan numera. Man lär sig av erfarenheter och just dumping är sånt man lär sig fort av.

Man kan välja bort livet.
Man kan välja att bosätta sig på landet och tillbringa livet i en säng. Man kan välja att låta telefonen ringa när barnens skola försöker meddela att barnet behöver komma till sjukhus och sys med några stygn, eftersom sängen och sömnen är ett bättre och bekvämare alternativ.
Man kan välja att låta sin make, som konstigt nog finns kvar, sköta hela ruljansen hemma med allt vad det innebär.
Man kan låta hunden vara inne i timmar eftersom sängen och sömnen lockar mer än att ta ansvar för att den kommer ut.
Man kan välja bort sina syskon och sina föräldrar och bo i mörkret halva året, i sin säng hela året.
Man kan välja att ljuga socialtjänsten full när de kommer på visit efter en anmälan från polisen, trots att man förmodligen skulle få just den hjälp som saknas.
Man kan också välja att snurra in sig helt i sin egen värld och spela på läppen hela dagarna. I sin säng, där ingen tillåts störa.
Man kan välja att stanna hemma när barnens födelsedag firas på annat håll eftersom hemmet inte går att vistas i.

Då är man förlorad.

För en pryltokig människa som jag har de nya kaffeapparaterna liksom öppnat upp ett väldigt gott och trevligt område, nämligen kaffets förtrollade land. Efter magoperationen fick jag stora smakförändringar. Mat eller annat som är för mycket utblandat är rent ut sagt äckligt, ett bra exempel på det är choklad. Har alltid gillat mjölkchoklad men det smakar bara fett numera. En liten bit riktigt mörk choklad är gott. Ibland.
Kaffe jag alltid druckit mängder av, med mycket mjölk (ingen mjölk = inget kaffe), men efter op:en smakade det skit.  Fram tills nu, för nu kan jag dricka en halv kopp svart kaffe. Utan mjölk. Tänkte att en sån där kaffegrej kunde vara värd pengarna om kaffet blir gott och det inte är rykande åtgång på kaffet här hemma.
Och jag är supernöjd med min lilla kaffegrej! Värd pengarna och i lagom storlek för mig som oftast är själv.

Med tanke på Jonthans ADD (ADHD) är det ju så att äpplet inte faller långt från trädet, ADHD är ärftligt. Jonathans far är av en speciell sort och Jonthan är en kopia av sin far. ADHD finns på min sida, det vet vi sen gammalt. Hur det är på faderns sida vet vi inte, men pappan säger ibland att han kanske skulle prova Jonathans medicin och jag håller med =)
Jonathans far har inte förmåga att förstå Jonathans behov och inte heller har han förmåga att prata med Jonathan så att sonen förstår vad pappan menar.
Så... jag får sitta och förklara för pappan, som inte hör för att han är på en annan planet när han inte kan fokusera och sedan ta en ny vända med en ledsen Jonathan, som blir upprörd och mår skit när pappan inte fattar.
Fadern tar så illa upp att han skriker åt mig när jag säger att han måste vara övertydlig med Jonathan. Å andra sidan sa fadern under utredningen av Jonathan ordagrant:
- "Aaa... jag har ju inte märkt nånting med Jonathan dårå."
Detta trots att gossen inte kunde analoga klockan förrän han var 15 år, inte hade något arbetsminne, inte hade någon rumsuppfattning.

Fadern hånade sin son. Sonens farmor sa att "idag har vi lärt oss att lägga upp kakor, det är alltid något" när Jonathan firade sin födelsedag. Jonathans morfar ringde fadern och pratade med honom, hjälpte det? Fortsatte hånet? Ja.

Vad fan kan man göra då, annat än att sucka tungt.

Han är kär upp över öronen, min yngste son Jonathan. Han har suttit i telefonen en halvtimme och sagt "naaaaw" hur många gånger som helst till flickan i andra änden av telefonen. Det är så mysigt att höra samtalet, mest för att det väcker gamla minnen till liv =)
   Tror att käre(a) sonen kommer att göra slut på både pengar och batteriet i min telefon. Hans eget batteri tog slut under eftermiddagen, konstigt...
   Nu ska jag sluta tjuvlyssna och spela nåt spel på Facebook.

Sleep tight!

Tele2.  Där har jag hamnat som kund. Har väl sisådär 5 telefonabonnemang och internet hos dem. Jag tar hand om hela familjens ringande. Nu ville jag avluta den ena trådlösa uppkopplingen eftersom jag uppgraderade till modernare grejer. Då har dom mage att säga att det är tre månaders uppsägningstid.
Anti-tanti gillar inte såna tilltag, inte när det är uppgradering och flera abonnemang som har samlats där. Det sa jag till henne också, men se, hon gav sig inte. Då gav jag mig inte heller. Sa att jag tyckte det var magstarkt att begära uppsägningstid när jag uppgraderar, hur tänker dom??

Nu har jag min uppgradering och ett abonnemang mindre. Utan uppsägningstid.

Ärthjärnor!

Jag kör trådlöst. Till skillnad från min kära mor. Hon får inte igång sitt, men hon ringer inte leverantören för att få hjälp. Dumt.
Brorsan åkte och installerade hennes grejer. Alltså en trådlös router med en dåååångel.

Jag har hittat nåt bättre! Moahahaha! Jag vinner rejset, för jag surfar numera med en dåååångel.  Helt trådlös! Dåååångeln borgar för fem trådlösa uppkopplingar och funkar i husvagnen också. Jag fick igång mitt själv. Ha!

Några kronor blev satsade på hästar för ett par veckor sedan. Dagen efter plockade jag ut min vinst på totalt elva (11) kronor =)

Jonatan har börjat med Concerta, medicin som ska hjälpa honom att fokusera bättre. Alltså en ADHD-medicin. Det har gått en vecka med 18 mg varje dag, i morgon blir det dubbelt upp. Hoppas att han slipper så mycket biverkningar. Det har han gjort de dagar han har ätit medicinen men en fördubbling är rätt mycket.
   Han tycker själv att han kan hänga med bättre i skolan och det känns så bra. Det är ju det viktigaste. Concertan verkar under några timmar och går sedan ur kroppen, vilket innebär att man under kvälls- och nattetid är medicinfri.
   Jag läser mycket på Attentions hemsida och framför allt på deras föräldraforum. Herregu, vad en del föräldrar får kämpa i motvind för sina barn! Det är många gånger en skrämmande läsning när det gäller barnens skolgång. De ska tvingas in i en miljö som de inte klara av (= klassrum) och faktum är det är ett övergrepp som begås med de bestämmandes goda minne. Hur kan de sova om nätterna?

Bilen fortsatte att lukta skit, trots nytt batteri. Skit, tänkte jag. Det är generalknas nåntans, den saken är klar. Att köpa ytterligare ett nytt batteri lockade inte alls. Efter en del knep och hjälp, så kostade det mindre att laga den än vad batteriet hade kostat.

Det har varit mycket på sista tiden med både jobb, studier och söner. Jonatan har fått medicin för att förhoppningsvis kunna fokusera bättre under längre stunder. Filip har jag fått som kollega, då han fått tillfälligt arbete som assistent för ett stjärnskott som slåss mer än lovligt under skoltid. Det räcker att gå förbi ett annat barn så smäller det. En spännande tillvaro...?

GRATTIS, ANNA!!! Äntligen är du 40 år ung, det gläder mig oerhört eftersom jag har väntat på dig!

Man ska gå på magkänslan, det är det jag alltid har sagt. Den döa bilen har återuppstått. Till min stora glädje, ska tilläggas. Funderade på vad sjutton det var som kunde ha hänt. Lukt...hmm, var det inte i skolan vi pratade om bilbatterier och gas som bildades på nåt sätt?
   På luren, ringde käre far. Påstod bestämt att det var batteriet. Han kom, såg och plockade ur batteriet. Där i var det snustorrt, inte en droppe batterivatten. Påfyllning och laddning och bilen gick igång! Hurra!
   Sen var det ju hemfärd som väntade. Och bilen var dö igen. Då var det inte hurra längre...
   Nytt batteri sattes på plats och vips så gick trampbilen igång. HURRA på riktigt!

Det luktar skit i bilen. Det kommer liksom smekandes in i kupén från någonstans som jag inte vet med jänma mellanrum och började här i veckan. Tänkte att det kanske var för lite vatten i kylaren, så att skitlukten egentligen stod för att motorn blev lite väl varm. Men icke, där finns det så mycket vatten som det ska. Tempmätaren står precis som den ska och fläkten funkar. 
Okej, då är nog dags att fylla på olja. Kunde jag ju tro, för det är inte heller några problem. En dö katt i motorrummet då?? Eller en dö pippi? Hittar ingenting.
Och nej, det är inte jag som luktar. Inte sonen heller.

Nån som har ett förslag??

Här sitter jag och pluggar nu när det är semester...

Bilen kom tebax, besiktigad och klar. Nåt bra kan han ibland, den där bilmeken. Tur det... =)

Snart är kursen i svenska B avslutad. Huvvaligen, det var ingen räkmacka att åka på. Den kursen kräver sin kvinna, man kan inte ligga på latsidan.

Dax att börja blogga igen.

Pussåkram!

I mitt nästa liv ska jag bli bilmekaniker. Då slipper jag be om hjälp när det är nåt som pajar. Första gången jag frågade var i februari. Sen har jag påminnt ungefär var tionde dag.
   I går blev det körförbud på bilen, eftersom den inte är besiktigad i tid. Besiktigad i tid är den inte för att jag behöver hjälp med att fixa framlyset. Barnens far, han som är mek på riktigt, han har lovat att hjälpa till sedan i februari.
   Nu åker han i min bil och jag i hans. Hoppas att det är lätt fixat så min rejser blir frisk igen.

Jag byter ut Jackson mot Jonatan. Hans utredning går vidare. För två veckor sedan var han och pratade med psykologen på mottagningen där utredningen görs. I dag har vi träffat psykiatern, en trevlig kvinna. Det tog inte lång stund alls i dag, vi var nere på stan efter en knapp timme. I augusti är det dags för en sammanställning och då ska vi vara med allihop, Filip får också följa med så att han vet vad det handlar om.
   Kanske tycker någon att jag målar fan på väggen, eftersom någon diagnos inte har satts ännu. Jag är fullt övertygad om att det blir en ADD-diagnos och tror att bekräftelsen kommer på sista mötet.
   Utredningen har kommit till stånd för att Jonatan lättare ska få den hjälp som han kan ha rätt till, eftersom han behöver stöd både hemma och i skolan.
   Två veckor kvar innan semester... Vem vill jobba i denna värme??