Jag vill byta familj igen. Har en fullkomligt odräglig 17-åring som jag hoppas stannar hos sin pappa LÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNGE den här gången: Han retar gallfeber på mig med sin (underbart) obstinata attityd. Vad jag än säger så är det antingen "NEJ!" eller "Du stööööör faktiskt mig nu!" Jamen ursäkta att jag existerar =)

Jo, mormor ringde härom dagen. Hon var så upprörd över att mamma hade tagit ett lån med en ränta på 100%. På Swedbank. - Nä mormor, det stämmer inte. Läser du verkligen rätt, mormor? - Japp, det gör jag. Det står här i högra kolumnen: ränta 100%.
   Hur förklara för en tanta som börjar bli så snurrig att hon måste tänka länge innan hon kan svara? - Ja, jag fattar ju ingenting längre, sa hon. Och det är sant, hon gör inte det. Det spelar ingen roll hur man förklarar för hon glömmer det på en gång eller så gör hon tvärtom. Min mormor är den finaste människa som går i ett par skor. Det är här inte ett dugg roligt, det är enbart jobbigt  =/

Maskerad är väl kul? Det tycker i alla fall Jonathan. Sonen med ADD. Han ska vara utklädd så här:




Schysst, tänkte jag. Då kan hans pappa hjälpa till, jag måste plugga och göra likabehandlingsförslagspapper. Så ringer sonen och säger att pappa inte alls kan vara med för att han ska jobba. Stor jäkla suck! Det är som vanligt.... Mamma fixar det sönerna behöver hjälp med och pappa åker båt med polarna eller går på krogen med polarna eller festar hemma hos nån polare.
I helgen blir det invasion i pappans hem. Det blir många liter tapetklister och gips. Hönsnät, ståltråd och cykelslangar till dreadsen i håret. Sen bygger vi ett monster  av papier-maiche. Jäklar vad bra det kommer att bli!

Pappan vet inte hur planerna ligger å tur är väl det. Undrar om erbjdandet om smörgåstårta kvarstår efter några timmars byggande??

Nån sorts bildbevis kommer.... =)

Jonatan ska på kurs. ADD-kurs på ADHD-center inne på Söder. Det är visst närmare 20 ungdomar som kommer att träffas några gånger, alla med samma problematik.
Jonatan är fortfarande så nöjd med sin medicin. Han glömmer att ta den ibland men än så länge bara under helgerna och det är ju inte hela världen. Ska bli intressant att höra vad han kommer att tycka om kursen och om att träffa likasinnade.

Jonatan skulle åka till andra sidan i morse med hjälp av tunnelbana, pendeltåg och buss. Med adhd i bagaget är sånt inte lätt. Han har aldrig åkt pendeltåg själv och jag insåg snabbt att vägbeskrivningen från skolan inte räckte på långa vägar. Där stod det bara vilket tid tåget gick från Centralen.
Jag snodde en bra grej från Pillans blogg, hon skrev en lista till sin son när han skulle göra något. Jag skrev något liknande:

1. Gå av vid Centralen.
2. Titta på skyltarna i taket.
3. Gå mot Centralstationen, INTE mot Sergels Torg!!!
4. Åk upp för rulltrappan.
5. Gå rakt fram, under Spottkoppen/Bögringen.
6. Fortsätt så långt du kan, där det är en vägg i vägen frågar du varifrån tåget går.

- Jag lär ringa snart, sa han när han gick.

Jag hörde inte ett ord. Han hade fixat allt själv. Till och med bytet till buss där han gick av pendeltåget, ett ställe som inte jag heller visste hur det såg ut eller var busshållplatsen var.

En stor eloge till Jonatan för en lyckad resa!! =)

Ja, idag var det dags att ta sig till utredningsteamet en gång till. Denna gång för att höra vad de hade kommit fram till om Jonatans små vardagliga bekymmer. Och det blev som både jag, Jonatan och Filip trodde. ADHD i form av ADD, vilket är ADHD utan "H" som ju står för hyperaktivitet.
   Koncentrationsproblem, dåligt arbetsminne (vilket ju bidrar till problem med koncentrationen) och lite annat smått å gott är saker som nu står i svart på vitt och har lett till ett diagnosresultat.
   Vi åt lunch efteråt, alla fyra, grabbarna, jag och pappa T. Sen gick jag till Vattumannen, den lite speciella bokaffären som finns mitt i stan. Där kan man gå läääänge och kika. Det blev väl en timme innan jag tog tunnelbanan hem för att läsa igenom alla papper ordentligt.
   Jag har lämnat medlemsansökan till Attention och kollat vad ADHD-center är för något. Läst igenom tipsen som psykologen skickade med och de broschyrer som också låg med i mappen. Insett att det finns kurser för föräldrar och det låter ju bra.
   Nu är det horisontalläge som gäller, en intensiv förmiddag tar ut sin rätt.

Puss å kram!
  

Kära mor fyllde sextio år idag. Det firade hon genom att gå ut i skogen och plocka svamp med yngsta syrran, som för övrigt fyller 26 i morgon. Väl i skogen hamnade hon i ett kärr. Där fick korgen med svamp bada, så även kära mors glasögon men inte hon själv... 
   Från början skulle vi fått kaffe. Snällt. Sen ville hon ha poolparty för gamla vänner. Ännu snällare. Sen blev det tvärnit på allt. Det blev ingenting, inte ens svamp =)
   Vi hade tänkt en dag med lyx, lite spa-aktigt. Av detta blevo nada, zip, zero eftersom tanten gick i strejk.

Trist.

Ibland är somliga i den här familjen, som jag då tyvärr råkar tillhöra, helt enkelt jag-vet-fan-inte-vad längre.
   Damerna i familjen som har generationsboende är inte överens. Eller snarare: den ena har upplevt att de senaste veckorna har varit bra, medan den andre har väldigt svårt med att inse att den första är snart 60 år gammal. Ja, det handlar om min mamma och min mormor. Igen *suckar*

Mormor kräver att mamma ska redovisa sin ekonomi, spalta upp allting som i det där tv-programmet där folk blir hjälpta av experter att reda ut sina utgifter. Hon har sagt så rakt ut till mamma. Mormor anser att hon har rätt att veta det, eftersom mamma vet allt om mormors pengar.
   Mamma vet allt om mormors pengar därför att de var överens om att mormor ska ha internetbank. Mormor kan nada om internet, vilket gör att mamma måste hjälpa henne och detta i sin tur gör ju då att mamma ser hur mycket pengar mormor har.
   Och jo, mormor var med på det hela från början. Hon ville ha internetbank och hon visste att mamma skulle hjälpa henne med allt det där.
   Jag tycker det att det osar ett visst behov av kontroll och projicering och jag blir så trött i mina bröst!

Om man bor under samma tak men i två olika "lägenheter," kan den ena då kräva en ekonomisk redovisning på det här sättet? Tycker det är kränkande, faktiskt. Jag skulle aldrig ringa Filip och kräva att han ska redovisa sin ekonomi för mig bara för att jag ska må bättre.

Tretton månaders väntan på en utredning för ADD. Det är vad som stod i pappren från Barnläkarmottagningen. Totalt oacceptabelt.

Ringde vårdgarantikontoret. Hoppas att det går snabbare än tretton månader...det är ju vansinnigt lång tid!

Förresten, här är en god och jätteenkel variant på lasagne för dig som dragit ner på kolisar (kolhydrater):

Gör som en vanlig lasagne (dock utan den vita såsen) men byt ut pastaplattorna mot hyvlad squash. Ost högst upp. Grädda i ugnen i 200-225 grader i 25-30 minuter.
Pytsa gärna i lite grädde i köttfärssåsen!

...så därför är det ingen idé att prata."

Jag tror att jag har rykt ihop med min mamma. Ibland tror jag att hon har storhetsvansinne. På fullt allvar.

Jag har lovat att ta hand om systerdotter M när mamma inte kan eller orkar längre. Mamma har ett stort hus söder om Sthlm som hon ser som en investering. Lilla M ska ha det som säkerhet, eftersom hon är det barn i familjen som har sämst förutsättningar.
Så långt är allt okej.

Mamma vill att jag ska förvalta M´s tillgångar i framtiden.
Också helt okej.
Om det blir några tillgångar att förvalta, eftersom man inte har en aning om hur huspriser å sånt kommer att vara.

Jag vill gå till banken för att kolla hur man kan göra. Övertagande av lån? DÅ får vi problem. Jag har inte alls samma inkomster som mamma. Hon har en kille boende hos sig, som gärna vill bo kvar.
- "Han kan ju bo på övervåningen. Det går inte att flytta på honom."
- "Du, det kan bli så att jag inte kan bo i huset alls om jag inte blir godkänd av banken, det fattar du väl? Jag har inte samma pengar som du."
- "Dom kommer att säga att du ska hyra ut övervåningen. Bara killen ger ju över tjugo tusen i månaden."
- "Men snälla mamma, jag kan inte hyra ut någon övervåning som jag inte ens har! Jag vill gå och höra hur det kan gå till."
- "Det är ingen idé, det blir ändå aldrig som man har tänkt sig. Du får ha ett HVB-hem och jouhem och ha killen kvar."
- "Ja, eller hur? Det bästa är kanske om jag tar ditt namn också."
Trodde att luren skulle åka på i örat på mig. Men hon var kvar.
Fast det gick inte att prata med henne.
- "Man kan ha catering för gamla eller göra glass till vidoebutiken. Då får man pengar och kan bo här."

Jaha. Sånt går bra, trots att det inte går att kolla hur ett övertagande skulle kunna se ut.

Jag skiter i hennes hus. Jag bor gärna på samma ort, men inte i det huset. Det går fett bort, som ungarna på jobbet säger.

Jontan kom iväg till optikern. Pappa T skickade med en ledighetslapp till läraren och såg till att Jonatan la in en påminnelse i sin mobil.
Han missade att han skulle ha leg. Det ligger här hos mig så jag undrade varför han inte hämtade det när han ändå var i närheten?

Ångrade mig i samma stund som jag sa det. Han kan ju inte tänka så.

Men utan leg, inget synkollspapper. Inget synkollspapper, inga körkortspapper.

Det blir till att fixa ett läkarintyg idag för jag tror inte att föräldrarna på fritids uppskattar min stundtals hesa och annars väldigt snoriga och hostiga närvaro.

Så, så....idag ska jag roa mig med att ringa till vårdgarantin och tjafsa om Jonatans remiss för vidare utredning av adhd/add. Remissen gick till Farsta och där är det 13 månaders väntetid. Totalt oacceptabelt.

Jonatan ska till optikern i dag för synkoll. Det är hög tid att skicka in körkortsansökan. Han sa att han klarar det själv och det gör han säkert. Han har varit där förut och sa att han hittar.
Det blir nog bra, han måste ju öva. Kan ju inte alltid ha morsan i släptåg.
Övning ger färdighet sägs det.

Nu har brevet kommit från kyrkogårdsförvaltningen om gravskötsel till lillasysters grav. Trodde det skulle vara dyrare, mycket dyrare.
Det känns fortfarande som om det här är rätt beslut, det är så här det ska vara. Nu får det bli så och jag ska vänta på att pappa märker något, han vet inget.

Det är ju främst han som vill ha graven kvar men han har inte åkt dit och tagit hand om den, det är det jag som har gjort.
Sen glömmer jag och så blir det som det blir.

Nu blir det inte längre, utan nu blir det bra.

Jonatans födelsedag firades igår, några dagar för sent. Förra helgen var vi och köpte en extern hårddisk åt honom i present. Sen blev det inga fler paket från mig, hans pappa T och Filip, för den där hårddisken kostade 900:-.

Nästan hela familjen var på plats hemma hos T ute på bonnvischan.  Tog lite kort och fick med ljusklot (orbar. En orb, flera orbar) av olika varianter.
Lite kul att sitta och titta på i datorn sen, för finns det orbar så finns det ofta annat också på bilderna.

Tyvärr är gubbsen på bilden utan huvud, tror inte att de skulle uppskatta att hamna på min blogg utan vara tillfrågade.

Och nej, jag går inte in i någon diskussion om huruvida detta är en orb eller något annat.

Efter att ha letat information på nätet om ADHD/ADD så börjar pusselbitarna falla på plats. Ja, det gäller Jonatan.
Skolpsykolgen sa rakt ut att det är det han har. ADD. Jag har jagat över nätet på både svenska och utländska sidor för att hitta info om just ADD.

Nu förstår jag varför han inte minns ansikten, telefonnummer, personnummer, sin adress, sin bankomatkod, varför han inte får med sig gympakläder eller skolböcker, varför inte läxorna blir gjorda, varför han inte kan läsa sociala signaler (inga signaler alls förresten), inte läsa mellan raderna, varför han inte kunde klockan förrän väldigt sent, varför han helt enkelt glömmer bort att äta, duscha, borsta tänderna, gå och lägga sig....varför han inte har någon som helst tidsuppfattning, varför jag måste hålla reda på både honom och mig själv (vilket ibland fungerar mindre bra), varför hans lilla almanacka är så viktig, varför han inte fixar vissa lärare, varför datorn är så lockande (framför dataspel eller tv-spel finns ingen ADHD, vilket stämmer perfekt) och varför han hamnar där direkt  när han går upp ur sängen, varför han glömmer att byta kläder....
Varför han inte kan gå på banken själv och ordna ett uttag eller ett nytt bankomatkort trots att han fyller 16 år om några dagar, varför han inte kan gå till doktorn själv när han har ont i halsen. Varför han inte ville ta ut pengar i bankomaten, det kom senare fram att han hade problem med all information som står på skärmen.
Varför han har svårt att forma bokstäver med en penna och kunna lägga upp sitt skolarbete, varför han avskyr att läsa böcker.

You name it, det är massor som kan räknas upp som många av oss tar för givet. Det syns ju inte heller på utsidan att tänket inte är så snabbt, att det tar tid därför att det är på tok för mycket som går in på en gång. Det snurrar på i warp-speed och det är svårt att bromsa.

Vi jobbar på och tränar för fullt. Man kan träna hjärnan till saker genom att lägga upp scheman. Det ska vi börja med och även med att Jonatan ska få lära sig studieteknik i skolan. Mobilen används som påminnare till det mesta.

Nu kör vi. Stenhårt. Och Jonatan är med på noterna. Det känns bra.

- "Ja, jag har ju inte märkt nåt dårå" sa Jonatans pappa vid det första mötet med Jonatans skolpsykolog.
Gissa om han var knäpptyst på det sista mötet i torsdags? Utredningen hos psykologen är nämligen klart. Vi fick varsitt kuvert med papper. Läste med stort intresse vad hon skrivt om min son och misstanken om ADD.

WISC-testet har visat att Jonatan har en rätt hög IQ och att gapet mellan verbal-perceptuell funktion och arbetsminne-snabbhet är stort. Så pass stort att "en så stor skillnad förekommer hos en procentuellt liten del av populationen".

Verbal har en betydelse som säkerligen är klar för de flesta. Perceptuellt handlar om att tolka sinnesintryck. Arbetsminne handlar om att bearbeta det som händer "just nu" (även korttidsminnet). Snabbhet (mental) talar för sig själv, eller hur?

Om man som förälder inte har märkt att ens barn har problem med att hänga med skolan, så måste det vara så att föräldern har samma problem. Att han är likadan, Jonatans pappa?

På mötet var stödläraren med. Som har frågat Jonatan om han har koll på läget med sina läxor och arbeten som ska lämnas in.
- "Ja" svarar han.
- "Bra" svarar hon.

Hon var inte tillräckligt tydlig i sin fråga. Han har koll på läget. Med detta menas att han hade full koll på att han inte hade lämnat in ett antal uppgifter.
Hon trodde att det var klart, för så menade hon när hon frågade men hon SA det inte. Så för Jonatan blev frågan en helt annan än vad läraren åsyftade.

Jag sa att läraren får omformulera sin fråga, så att den blir övertydlig. Säga exakt vad hon menar. Då förstår han vad hon vill veta.

Pratade med Jonatans storbror Filip och frågade om han kan hjälpa Jonatan med läxorna när han är hos sin pappa.
Det blev tyst en stund. Jag sa ingenting om pappa T, för att be honom funkar inte. Jo, i två dagar ungefär.

Sen säger Filip:
- "Ja, självklart. Vet du mamma, det är ingen idé att du frågar pappa för han är ju fan likadan som Jonatan."
Se där, en 19-årings klarsynthet slog huvudet på spiken. Jonatan behöver hjälp med att strukturera upp sitt läxjobb, komma igång och sedan slutföra det.

Nu ska vi, pappa T och jag (mest jag, tror jag) svara på alla de andra 150 frågorna om hur vi uppfattar Jonatan. Hur pappa T ska göra vet jag inte eftersom han inte har märkt något. Det ska bli intressant att se...