Med tanke på Jonthans ADD (ADHD) är det ju så att äpplet inte faller långt från trädet, ADHD är ärftligt. Jonathans far är av en speciell sort och Jonthan är en kopia av sin far. ADHD finns på min sida, det vet vi sen gammalt. Hur det är på faderns sida vet vi inte, men pappan säger ibland att han kanske skulle prova Jonathans medicin och jag håller med =)
Jonathans far har inte förmåga att förstå Jonathans behov och inte heller har han förmåga att prata med Jonathan så att sonen förstår vad pappan menar.
Så... jag får sitta och förklara för pappan, som inte hör för att han är på en annan planet när han inte kan fokusera och sedan ta en ny vända med en ledsen Jonathan, som blir upprörd och mår skit när pappan inte fattar.
Fadern tar så illa upp att han skriker åt mig när jag säger att han måste vara övertydlig med Jonathan. Å andra sidan sa fadern under utredningen av Jonathan ordagrant:
- "Aaa... jag har ju inte märkt nånting med Jonathan dårå."
Detta trots att gossen inte kunde analoga klockan förrän han var 15 år, inte hade något arbetsminne, inte hade någon rumsuppfattning.
Fadern hånade sin son. Sonens farmor sa att "idag har vi lärt oss att lägga upp kakor, det är alltid något" när Jonathan firade sin födelsedag. Jonathans morfar ringde fadern och pratade med honom, hjälpte det? Fortsatte hånet? Ja.
Vad fan kan man göra då, annat än att sucka tungt.
Postat i: Förvirrad vardag Permalink