hur fanken folk kan släpa sig ut och ställa sig vid slottet för att hylla kronprinsessan på hennes namnsdag. Vad är det som är så fantastikst med att ha namnsdag? Och - det var väl ändå inte hon som döpte sig till Victoria. Hon har ju inte gjort ett skit för att få hyllningar för det men står ändå och vinkar stolt och förstockat.

Nej tack...

hur det kan ha tagit 6 månader för Sarah Dawn Finer att öva in sitt scenframträdande... Hon stod stilla, gick ett par steg, klev upp på någon form av hiss och åkte upp och sedan ner igen. Var i ligger svårigheten?

Har precis blivit knådad av en riktigt bjässe med finsk brytning. Känner mig mör, lycklig och avslappnad. Som man gör efter att man har umgåtts i sovrummet med till exempel sin partner. Eller, nu kanske jag lät lite torr och tråkig. Man kan naturligtvis "umgås" var som helst. Dock inte utomhus så folk ser för då kan man bli arresterad för förargelseväckande beteende. Eller kanske inte arresterad men kanske tillsagd?

Men bjässen hade iallafall händer som lätt är de största jag sett och han var precis lagom hårdhänt. Jag låg ju på mage medan han masserade mig och jag var avslappnad och var skitnära nirvana när jag till min fasa märker att jag dregglar lite och skyndar mig att stänga munnen. Han rullade kort efter det över mig på rygg och höll på att dra i nacken och ha sig... Det kändes ganska konstigt. Sedan fick jag sitta upp en stund medan han höll på med min nacke och jag försökte inte tänkte på att han om han ville skulle han lätt kunna strypa mig med sina pekfingrar och sedan gömma mig i en kartong som han sedan bär med sig ut under armen medan han glatt vinkar hejdå med sina jättestora händer. Ingen (utom Leif GW) skulle kunna klura ut att det var han som mördade mig. Dessutom har man ju sett en och annan Beck-film där själva ärkeskurken alltid bryter på finska...

Idag har det ringt föräldrar till två olika barn i sonens förskoleklass. Båda undrade om inte de kunde få ta med vår son hem imorgon. Tyvärr går det inte just imorgon - vi har utvecklingssamtal med världens underbaraste och levande fröken, men vi bokade andra dagar.

Men det värmer så i hjärtat att andra föräldrar ringer hem till oss för att de vill ta med vår son hem - flera gånger i veckan!

Tyvärr är det inte riktigt lika kul att hämta honom sedan runt om i Stockholm eftersom vår skola är av privat karaktär med riktigt gott rykte och med barn som bor lite var stans. Minst en gång i veckan åker därför sambon en 5 mil extra för att hämta upp sonen efter lekdejter. Som tur är bor bästisen exakt 10 meter från oss och 6 år och stora som de är kan de till och med gå ensamna till och från varandra.

Vi var och provianterade på en närbelägen ICA-butik idag. Då stolpar en av Björn & Benny omkring med en blonderad fru och gapar inne i affären. Jag tyckte att det var en bra idé att följa efter för att se vad de hade för fantastiskt dyra matvaror i sin vagn och framförallt se om de hade ICA-kort. Det tyckte inte sambon. Hans intresse var helt och hållet riktat mot korvpaketens innehållsdeklarationer och vilken som hade högst kötthalt. Jag, som inte ens tycker att korv är mat och definitivt inte tycker att det hör hemma i vår kyl, blev aningens frustrerad över att vi tappade bort Björn & Benny. Alltså det var inte tjockmysen som har spelmannagillefeber och ska dragspela sig i tid och otid i folklorestyle, det var den andre som ser lite lustig ut och som man tycker är konstigt att Agnetha vill ligga med. Jag menar, hon borde ju kunnat välja och vraka då det begav sig. Men hon valde apan...

Iallafall hittade vi på ABBA killen och hans fru och jag försökte styra oss till kassakön de stod i. Vi skulle nämligen hamnat precis bakom dem då. Sambon som är lite mer praktiskt lagd valde att tävla mot en stackar gammal gubbe med bruna bönor i sin vagn, för att hinna först till en tom kassa som låg skitlångt bort från ABBA gubbens kassa. Jag såg hur hans blonderade fru betalade (borde int e Björn & Benny degat?), jag såg hur de rafsade ihop vad jag tror var lite grönsaker och sedan paraderade de iväg... Besviken packade jag ihop vår matkasse och får nu leva i ovisshet beträffande deras ICAkortinnehav. 

Och med det beskedet kan jag fortsätta leva. Inte för att jag varit sjuk eller så, men ett litet test satte igång en livskris och satte mitt liv på hold en liten stund. Nu har en överläkare tryckt på play, så det är ju bara att lyda...

Utöver det? Love my job, love my family, love mitt nya fynd www.mataffaren.se som styr upp tillvaron nu när man är busy. Love my friends, love MB som kunde boka om...

Fan vad jag ska kräkas här i bloggen framöver. För er som fortfarande hittar hit - BEWARE

Jag jobbar 50-60 timmar i veckan sedan ett par månader tillbaka (helt frivilligt förstås) och jag har utöver det tagit på mig det ekonomiska ansvaret i min bostadsrättsförening vilket även det tar tid. Resten av tiden har jag kvalitetstid med sonen tills det är dags för honom att sova. Sen ska jag peta in diska, tvätta, handla, bajsa, kopulera och sova. Jag ska inte klaga för jag trivs med livet, men hur fan hinner folk titta på alla tv-serier och blogga?

Men nu hade jag alltså en liten lucka!

Jag åker nu för tiden väldigt mycket tåg och har då upptäckt att ju fulare män är, ju trängre byxor har de. Sedan sitter de bredbent i de där tighta byxorna och trycker upp sina äckliga pungar i mitt ansikte. Bläh! Eller, de trycker inte direkt upp dem i bokstavlig mening,  men deras jävla beiga byxor stramar åt så man ser konturerna på deras vidriga cojones. Fy fan!!! Jätteäckligt är det. Men om det till äventyrs stiger på en snygging (vilket händer allt för sällan) så bräsar de aldrig, även fast man skulle tänka sig att titta.

Kollade på House häromkvällen och fick en aha-upplevelse. Det var en kille som fick diagnosen fotsvamp i näsan och det hade han fått genom att använda sin nagelsax till att klippa sitt näshår. Aha - sa det då i hela mig...

Sambon har ju varit förkyld jäkligt mycket sista tiden och han har ju näshår som han trimmar under stundom. Kanske inte så ofta som han borde när jag tänker närmare på det. Men hur som helst så använder sambon nagelsaxen till att kapa sina strån och när jag lägger ihop två och två, kommer jag fram till att;  

1 Förkylningar sitter ju i näsan, de gör de väl? Det är ju där snoret kommer ifrån i alla fall. 

2 Förkylningarna kanske inte är förkylningar... Det kanske är FOTSVAMP!!!

Jag blir först stolt över att jag kommit på en så pass klurig sak. Sen bli jag rädd att den där fotsvampen sambon har i näsan, ska klättra upp i hjärnan och göra honom till antingen epileptiker eller grönsak. Sen blir jag nervös att svampen ska smitta och paralyserad av skräck känner jag hur svamp växer i min näsa också.

Fast strax efteråt så kommer jag på att det finns ingen som har renare, lenare och finare fötter än sambon. De är så mjuka och luktar typ hallon. Inga surfötter där inte och inte för att jag är någon expert på fotsvamp, men jag tror inte att hans fötter är en trivsam miljö för svamp.

Stänger ner datorn på jobbet och plockar ihop mina prylar. Tar på mig jackan och kollar klockan och ser att den är 17:50. Kliver på tjocka mattor som ligger på vacker fiskbensparkett och går ut på gatan via en magnifik marmortrappa. Solen skiner och jag går i lagom tempo mot tåget. Pratar med en kompis om Valborg och bestämmer date och känner hur våren verligen ligger i luften. Åker tåg en stund och lyssnar under tiden på Dolly - alltid Dolly eller Gavin DeGraw. Låser efter en stund upp dörren hemma och sneglar på klockan igen - 18:25. Men hur fantastiskt är inte det? Som en dröm helt klart. Trettiofem minuter från dörr till dörr. Jamen det är ju bara plus med det här jobb bytet hur jag än vänder och vrider på det!

Sonen tappade sin första tand i lördags. Såklart var han med sambon på golfbanan när det hände och givetvis så tappades den i gräset och ingen av blindstyrena hittade den.  Båda två är nämligen helt värdelösa på att leta och de skulle inte ens kunna hitta en fyrameters flaggstång på en åker om man inte följde med dem och pekade ut den. Sonen var superledsen. Dels för att han tyckte att det var en hemsk grej att tappa en tand och dels för att tanden var borta eftersom han ville ha en peng av tandfen. Som tur var (eftersom sambon är ytterst opedaogisk) så var det en mamma på golfbanan som talade om för min son att tandfen kommer att komma i alla fall.

Visst kom tandfen... En snål jävla tandfe! Sambon styrde upp detaljerna och jag hade tänkt mig att vi skulle lägga en hundring eller nåt under kudden så sonen kunde köpa nån liten grej. Men det tyckte inte sambon. Han la dit en rutten liten guldtia... Mäh!!! Alltså, om jag inte är med och fixar så blir det pannkaka av allting jämt. Varför är det så?

I morgon har jag arbetat på mitt nya jobb i två veckor och börjar få lite koll på grejerna. Arbetsmiljön är mysig , jobbet är så jädra kul, kollegorna är kanon och plånboken är mycket fetare. Till och med toaletterna är vackra! Jag är helnöjd och vaknar skrattandes varje morgon och har inga problem att studsa upp ur sängen och skynda mig till jobbet. Inte för att jag är stressad (numer har jag ju gott om tid eftersom restiden till jobbet har halverats) utan för att jag vill till jobbet och dricka gott kaffe ur trevliga koppar, gå på vacker parkett med tjocka äkta mattor men framförallt för att känna av att man uppskattas.

Min nya chef bjöd ut mig lunch på en flott restaurang på min första arbetsdag och min nya VD talade om för mig att jag var efterlängtad och att det bara var att säga till om jag ville gå utbildningar och om det var några särskilda saker jag behövde... Det kan jag säga, är jag inte van vid. Nästa vecka har vi pubkväll på jobbet och det ska bli skitkul. En gång i månaden är det en happening för oss anställda och det kan vara pubkvällar, vinprovningar, casinokvällar och sånt. Dessutom så har jag gräddfil till Sophiahemmet som arbetsgivaren pröjsar och utöver det årliga hälsokontroller! Det enda som känns jobbigt är att jag kommer att behöva flyga en del i tjänsten, men what the hell, fobier är till för att botas så jag får väl bita ihop.

Jag är nöjd nöjd nöjd nöjd nöjd och min son har en lyckligare mamma.

Min sambo håller på att försöka få sideburns. Egentligen tycker jag nog att det kan räcka med att jag skriver det för att få eventuella läsare att förstå hur fruktansvärt jobbigt det känns för mig. Men nu när jag är i farten kan jag inte låta bli att såga dessa side-whiskers så hårt jag bara kan! Alltså, jag vet ju på förhand att det kommer gå dåligt för honom att odla polisonger för han har kanske totalt 65 skäggstrån i hela ansiktet (43 av stråna ligger som en smal liten sträng på överläppen om han inte rakar sig) (vilket jag tvingar honom att göra för jag trivs inte med tangorabatten), men det är ändå oroväckande att han ens försöker. Jag tänker mig att han kommer orka satsa såpass länge så att han fläckvis är täckt med spretiga strån över kinderna, som morrår ungefär och de där skäggstråna kommer att kittla mig i ansiktet när jag sover (förutom att de även kommer vara jävligt fula).

Men liksom hur jobbigt ska en människa behöva ha det?

Kollar på "du är vad du äter" som vanligt på torsdagar och jag har just upptäckt att de har stoppat in den sexigaste killen i världen i programmet den här veckan... Han är spinkig, spetig, hårig och ser ut att vara kanske 18 år och har sitt hår i en knut mitt på huvudet och sitter och typ jojkar indiska, entoniga ramsor. Han presenterar sig som typ "Mahatamagabaraithalailai" eller nåt och det fattar man ju direkt att hans föräldrar inte valde. De döpte honom till typ Knut (efter morfar) Niklas (tilltalsnamn) och Roland (efter pappa), men någonstans under sin uppväxtid i parhuset i Farsta kom han in i något flummigt tänk som utvecklade sig till en livsstil och bytte sedemera namn och skaffade en konstig fru och ett par sjutton ungar i diverse storlekar. Han bor såklart i kollektiv och tvättar sig med en sån där organisk olivtvål som geggar igen avloppen. Fast eftersom han endast duschar ett par gånger i månaden så gör det inte så mycket. Han klär sig i hampa eller vad det nu heter det där som har något med hasch att göra och med fördel ska det vara växtfärgat. Linser, bönor och annan mat man blir pruttig av är det han äter och vart han går följs han av en odör av flottig hårbotten, söt pruttlukt samt smutsig människa.

En toppen kille som passar mig som hand i handsken alltså och jag bara dånar när jag tänker på hur det luktar i hans ljumskar.

Jag saknar en röd polare som borde ha kommit på besök för en så där 17 dagar sedan. Jag undrar om kompisen kommit bort och i samband med det hur svårt det kan vara att hitta... Jag menar, den ilskna vännen har ju kommit till mig ganska så regelbundet en sådär 18 år, samma väg och samma tid med undantag för en period på nio månader.

Vännen borde fatta att det inte är läge att göra ett nytt sånt avbrott nu när jag börjar på nytt jobb om drygt tre veckor...

Jag har en polare som nog ha trampat på rätt mycket A-brunnar i sitt liv för han dras med otur och drabbas alltid av oförutsedda händelser. Han är just nu i Florida och med förvåning noterade jag att hans flygplan dit varken störtade eller kapades, för jag antar att det hade stått i tidningen och dessutom hade nog hans passbild publicerats i slaskblaskorna. Jag tänkte då att hans otur äntligen kanske hade vänt men så läste jag att Florida drabbats av det värsta elavbrottet någonsin med trafikkaos och total mörkläggning som resultat. Ett par dagar senare rapporterades det om den värsta hajattacken någonsin och det visades bilder på hur hundratals hajar var på väg mot Floridas kust.

Allt det där är min polares fel. Han ska vara där i en vecka till och jag väntar med skräckblandad förtjusning på fler katastrofnyheter därifrån.