Har börjat ett nytt krävande arbete. Det är så otroligt roligt, utvecklande, utmanande.. och jag är otroligt trött!
Men ändå ger det energi konstigt nog. Hemmapappan tar hand om allt här hemma, och allt fungarar, just nu bara bra.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [4]
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
I USA finns den något fåniga vanan att skriva lisor över vad man , i vardagen är tacksam för.. det kan vara vad som helst man känner faktiskt gör en glad. Trots lite fånigt är det ändå ganska trevligt. Här kommer min tacksamhetslista över småsaker som jag är tacksam över...Att jag är tacksam för barn, hälsa och kärlek goes without saying..
Att fröna jag och Lina sådde i somras har blivit så många och fina blommor. Grannen kom och tog kort på dom!
Att jag har världens roligaste lillasyster, som alltid får mig att skratta även åt det tråkiga
Att jag har många trevliga vänner. Vi syns när vi hinner men det är alltid fantastiskt trevligt när det blir av!
Att min man är en sån fin pappa, och extrapappa och stöd åt Lina och Lilleman.
Att mina föräldrar är engagerade och pålitliga, trygga och snälla.
Att lösgodis fortfarande är så gott. Och chips och dipp.
Att människor ofta positivt förvånar en. Det finns så många snälla engagerade medmänniskor som inte syns. Att vara snäll är aldrig förgäves.
Att Lina och jag har en dag lediga snart när vi ska göra tjejsaker på stan, och planerat massor hon tycker är kul
Att jag i helgen ska på klassisk tjejmiddag med vin och skvaller
Att jag och mannen har en spa weekend att se fram mot under hösten.
Att jag har köpt två par fina nya jeans
Att det ska bli spännande att börja ett nytt jobb
Sen måste jag ändå avsluta med att jag har världens gullungar till barn!
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
Det pratas mycket om barnperspektiv, att det ska prägla tex vårdnadsfrågor. Men som nu, när en förälder blir svårt skadad, och är i en omgivning h-e-l-t inriktad på hans behov och tillfriskande är det inte lika enkelt. En pappa det är synd om. En pappa som behöver sina barn. En pappa som har ett dåligt närminne och andra hjärnskador som gör honom mer självupptagen och känner mindre empati för andra. En pappa som lider svårt av sina egna skador, som har mycket liten ork. Som behöver dygnet runt assistans. HUR ska han ta hand om sina barn? Det är ingen som kan svara på det. Jag vet inte mer än att jag inte släpper vårdnadsansvaret till främmande människor. Visst måste man kunna göra en opartisk, medicinskt grundad bedömning av en hjärnskadad persons omsorgsförmåga? Hur minnet fungerar, hur empatin, tiduppfattning, engagemang, ork osv finns?
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [2]
Hur är det idag? Byter jobb om tre dagar, och det är både kul och nervöst. Mannen är pappaledig sedan drygt en vecka och det är en omställning för oss båda. Måste säga att det fungerar över förväntningarna. Det stora minuset är att Lina så uppenbart saknar mig när jag inte är "hemmamamma" längre. Hon är tröttare, håglös, och gråter mkt när extrapappa ska lämna henne i skolan. Skolan säger att väl där sen så är hon glad och leker, och det tycker mannen också, att hon verkar gladare på eftermiddagen Trots att jag stressar till/från jobbet och tar kort lunch så är jag inte hemma förrän kl. 17. Det kan oroa mig inför att jag börjar nytt jobb, det är en utbildning hela hösten på andra sidan staden.
Tänk om det kunde vara som på Junibacken, Madicken... Opropotionerligt mycket sommar, barnen springer omkring på gräsängar, mamma sitter i en stol, är mild och god i skuggan. Hembiträdet är glad, trygg och hjälpsam. Fast på riktigt avundas jag tanken, att som barn få vara hemma mer, få leka och upptäcka med vänner och syskon, vara ute mycket. Jobbigt att samtidigt ha ett tänk kring jämnställdhet och konsekvenser. Säg att vi bytte vår stockholmsvilla mot en idyll på landet, fast i en bygemenskap (nu blev det bullerbyn helt plötsligt..). Mannen jobbar med naturvård så det passar honom bra. Jag finns hemma, bakar, kanske vi får en bebis till och jag är hemma länge. Engagerar mig i bygdens kulturliv och föreningar. Fikar hos grannen, och är mycket i naturen. Ingen stress. Men hur blir det om 10-15år? Vad ska jag jobba med? Det kanske löser sig men det blir ett jobb för enbart inkomst, ej utveckling. Vem vill ha en då nästan 50årig hemmafru med en gammal utbildning? Stockholm är i allafall en fälla för barnfamiljer tycker jag, fast jag är infödd stockholmare. Otroligt dyrt boende, pendlande till jobb, och man måste jobba mycket för att just ha råd med boende. Vill ha fler liv, få prova och upptäcka nya saker!
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [3]
I dag är jag en trettioplussare som många andra. Tre barn, skild, lyckligt omgift. Tänk vad svårt det är att se sig själv utifrån. Om jag skulle få en egen löpsedel skulle det stå "34årig 3barnsmamma..." Tror inte att jag skulle förstå att dom avsåg mig :-). Innan jag fick barn (eller vänta nu det var ingen som GAV mig dom precis... ) så trodde jag som många andra att det helt enkelt var enklare att vara förälder. Mer enkelt att förhålla sig till. Men de är en del av mig, och känslan är så stark att beskydda, ta hand om, men även uppfostra, göra rätt. De kan väcka saker hos en själv, och plötsligt säger man saker som ens egen pappa sa för en sådär 28år sedan, och det var inte ens pedagogiskt då. Lediga helgdagar tillsammans blir sällan som man tänkt sig. Redan vid frukost kan det gå fel, lillebror vill sitta där storasyster sitter, och storasyster vill sitta där mamma sitter, och lillasyster vill inte sitta alls, mannen vill sitta och "avnjuta" sitt kaffe (lycka till). Det kan sluta oväntat i bus och någon säger något roligt, eller att alla stampar till sitt rum, och man måste lirka i specialsmörgåsar med för stark kall oboý. (röra själv!)
Det är svårt när barnen varit med om något traumatiskt, då är det lätt att tro att varje motgång och olycka beror på just det. Mitt stora bekymmer nu är att Lina 7år är så olycklig när jag börjat arbeta. Olyckan hände för 16 mån sedan, och jag har varit hemma med barnen sedan dess, först sjukskriven och sedan föräldraledig. Men nu börjar jag jobba heltid och lilltjejens pappa är föräldraledig. Således får Lilleman och Lina väldigt lite tid med mig. Jag skyndar hem, åker jättetidigt på morgonen, nästan två timmars restid fram o tillbaka.. hemma kl 17.00. Men lina gråter mycket, säger att hon saknar mig på dagarna. Hon vill inte gå till skolan, och väl där vill hon inte leka i samma utsträckning. Allt förvärrades radikalt sedan en vecka tillbaka när jag började jobba. Vad gör man? Önskar att jag nara kunde finnas där, hämta varje dag kl 14 och inte jaga iväg. Men allt hänger ihop, vi bor i sthlm, har en villa i ett trevligt område (om än långt till allt), och det är ett dyrt boende. Men allt i sthlm är dyrt, vi har tre barn och både utbildning och skaffat oss givande arbeten. Jag kommer i längden kunna jobba viss deltid, men hämta kl halv tre varje dag kommer jag inte kunna göra. Är egentligen inte en "hemmamamma"som trivs med att bara laga mat och sköta hämtningar o lämningar. Min mamma var hemma med mig och mina syskon i 7år, sedan arbetade hon med ett skitjobb i 10år till halvtid och fanns alltid hemma. Men hon själv (har hon berättat) kände sig ekonomiskt beroende av min pappa, hon hade svårt när vi väl var större att hitta ett jobb som var givande. Då hade hon ändå över 20år kvar att jobba. Jag vill gärna vara en förebild för mina barn också genom att vara en intressant person, att vara en förebild. Men min stora tjej är känslig, ibland efter olyckan tror jag att hon i perioder är halvt deprimerad. Hon har en samtalskontakt, jag ägnar all min lediga tid åt henne och barnen, men det räckte när jag var hemma heltid, då fick hon tillräckligt. Nu uttrycker hon att hon saknar mig hela dagarna, hon känner sig inte glad. I lör låg hon halva dagen på sin säng med sina gosedjur och blanka ögon, under en filt. Jag satt med då och då, klappade på ryggen, gjorde frisyrer på hennes dockor.. lockade ut henne till slut. På kvällen hade vi jättetrevligt, bara jag och stora barnen hos en kompis med hennes barn och åt en god middag och hade lörmys. Har semester på fredag, sista dagen innan mitt nya jobb. Då ska jag och Lina åka till stan till hennes doktor. Tänkte passa på att göra något roligt också. Tror hon skulle uppskatta att köpa massa pysselsaker som vi sen kan pyssla med.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [1]
Kan börja med att bemöta ett inlägg nedan som iof är otrevligt formulerat, men jag tänker ändå bemöta det trevligt. Kan verkligen hålla med om att denna blogg är stundtals är gnällig. Men tro det eller ej, i min vardag med barnen så ser jag det som min livsuppgift att vara positiv, trots att de fått en hjärnskadad handikappad pappa. Även inför mina anhöriga så är mitt standard svar att allt är BRA, och jag klarar allt själv. Så det är just mitt forum att skriva av mig, och det är både positiva och negativa tankar. SJälvklart har Eric sin egen kamp i detta, men jag tycker nog att hans barn 5 och 7 år är de som får ta värsta smällen, han körde trots allt sin motorcykel själv. Kanske är det svårt att förstå hur det är för barn att förlora en förälder, så att man som "stina" tror att det bara är att ruska på sig o gå vidare. Jag tror att jag genom att försöka bära även det som är svårt för barnen, parallellt ge dom den bästa och roligaste tillvaron jag kan, själv, är det jag kan göra. Självklart ska man tänka positivt, men ska man hjälpa barn i sorg kan man inte vara rädd för det svåra heller. Mina tankar kretsar mest kring barnen, ligger hos dom båda på kvällarna, håller om dom tills dom sover. Att möta världen som liten, och veta att den kan förändras så till det sämre är ingen lätt börda att bära som 7åring. Så ett självklart svar är att läs inte denna bloggen om du vill höra hurtfriska förenklingar av tillvaron. Här kommer tankar om båda bra och dåliga saker, sök istället bland shopping och dating bloggarna så finner du nog ditt lättsinne och blir glad! Lycka till! ********************************************'
Nu känns det verkligen som höstterminen kommit igång. Skolan har börjat för Lina och det är jympa två ggr i veckan som hon inte vill vara med på pga sina eksem.. likadant med simskolan. Hon kämpar på med lite pepping ändå, tycker hon är stark med tanke på allt. Lilleman är nu störst på sitt dagis och saknar sina kompisar som börjat sexårs. Han leker ändå med de som är yngre, men jag tycker han verkar gå mkt i egna tankar. Tror han tänker mycket på pappa, svårt att formulera när man är fem år. Jag har börjat jobba och går tidigt på morgonen, så vi träffas inte förrän vid halv sex. Önskar att jag kunde finnas är för dom mer, men försöker fylla tiden fram till läggdags med mycket närhet. Lilltjejen vår vara med i famnen när vi leker och umgås, hon behöver också mamma. Har mycket praktiska problem med att vara ensam vårdnadshavare fast vi har delad vårdnad på pappret, papper som ska skrivas på och som får skickas tillbaka med långa förklaringar varför ena vårdnadshavaren inte kan skriva på. Borde ansöka om enskild vårdnad, men det kommer ta tid och kraft. Har pratat med kuratorn på erics sjukhus länge, och vi är överens om att barnen måste få större möjligheter att träffa sin pappa. Hur stor chock och sorg hans anhöriga än bär på så bär alla närstående ändå på ett ansvar att ha ett barnperspektiv. Eric mår ju bättre nu fysiskt, kommer att flytta ut till eget boende tydligen i höst, med dygnet runt assistans.
Kvarstår gör ju problemet med att förstå hur han kommer vara som förälder. Svåra Hjärnskador påverkar kan påverka ens empatiska förmåga, och möjlighet att se andras behov. Han är ju ofta trött och håglös av skadorna (inte konstigt), så jag vet inte hur mycket han kommer orka/kunna ha barnen hos sig. Jag vill att barnens bästa ska komma i första hand, så att de inte känner ett ansvar att "ta hand om" pappa. Det är så svårt allt! Veta hur det blir bäst. Självklart ska de ha en bra kontakt med sin pappa, lika självklart ska de vara trygga och inte komma hem till en pappa som knappt orkar med sig själv, och bli omhändertagna av assistenter. Jag hoppas på ett info möte på sjukhuset kring barnfrågan, då kanske vi alla blir klokare. I helgen har vi flera kalas att gå på som ska bli ROLIGT :-), och vi har haft jättemysiga kvällar hemma med tända ljus och god mat, och mycket närhet. Jag älskar min familj och är oändligt tacksam för det vi har.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [2]
Skola och dagis har börjat, Lina har blivit ettagluttare, och varit på upprop. Pappa fick aldrig se sexårs, och inte dela uppropet. Lilleman har börjat på dagis, har bara gått 5 tim om dagen men ändå verkat trött på eftermiddagen, mycket intryck, Jag vet aldrig vad som rör sig i hans 5åriga huvud. Pappa har ringt nu 3 ggr på 10dgr med sina föräldrars hjälp. Lina pratar länge, och Lilleman vill oftast inte. Nu pratade han kanske 1 minut, svårt att berätta som vuxna vill när man är liten. De har träffat sin pappa väldigt lite under sommaren, och jag vet inte vad det beror på, om det är ork eller tid som fattas hos Erik eller hans föräldrar. Kanske det är svårt för dom att förstå hur lång tid tre veckor är när man är liten. Känns ibland som en utpressning från deras sida, att barnen inte får träffa sin pappa om jag inte tar bebisen och barnen och kör en timme genom stan enkel väg. Men jag måste ta hand om oss, vår vardag, orka som ensam mamma åt lina och Lilleman, med alla hämtningar o lämningar, föräldramöten, simskolor, läggningar tvättningar etc etc. kanske bara den som varit ensam ansvarig för barn kan förstå.
Att då ta denna bit, att ta hand om deras kontakt med sin pappa som jag desutom varit skild ifrån i flera år är övermäktigt. Sen önskar jag Erik allt gott, och att han ska vara en aktiv del i barnens liv trots sina skador, men det kan inte vara upp till mig att det ska bli så. Lilleman ikväll, låg och gosade när han skulle sova. Då kommer tankar och funderingar. Vi pratade om när han var bebis, hur mycket hans pappa älskar honom, att hela pappas hjärta är fyllt av lilleman och lina. Hur lilleman sov hos sin pappa som bebis varje natt. Lilleman ler varmt och stort, ögonen är trötta och drömska. "Mamma, jag tyckte så mycket om att sova hos pappa när jag var liten. Det var så mysigt att jag vill stanna där för alltid."
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [3]
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
Tog en paus med bloggen, kände att jag måste akta mig för att fastna i funderingarna. Har haft en skön sommar, trots allt. Vi har haft en underbar tid ihop, min man och jag är lyckligt nygifta med ett fantastiskt bröllop i helgen!! Barnen har verkligen njutit av att vara lediga länge och vi har haft många fina stunder. Lina och Lilleman har haft ett lång sommarlov. de träffade sin farfar i 6dgr för 5 veckor sedan men det är all kontakt som varit med Erics familj. Ingen har ringt barnen. Jo, en gg hade deras farmor barnen en dag för att hälsa på pappa. Annars så hade hon inte tid på deras 10veckors somarlov, har inte tagit en semesterdag tillsammans med dom. Jag tycker de generellt beteer sig oerhört illa, och det är inte svårt att se att de tar ut sin ilska och ångest på mig, jag blir syndabocken. Det drabbar barnen, då de är väldigt sporadiska i kontakten, kan gå två mån utan att de hör av sig. Sen, med en dags varsel ska vi ändra våra helgplaner för de vill ta med barnen till pappa. Vi anpassar oss men jag får verkligen anstränga mig för att inte låte deras avmätta otrevliga sätt förgifta vår tillvaro.
Jag är alltid "normal"trevlig, har aldrig höjt rösten mot ngn av dom, men då de anser att jag gör allt fel så har de ju då i sin tur haft förmånen att vräka ur sig vad som helst. Är i stunden lite frustrerad då vi i samband med giftemålet ville lägga till vårt gemensama efternamn till barnen då de bara idag har pappans. Vi har för deras skull valt att ta mitt flicknamn så det för alla ska kännas naturligt, och att vi som lever familjeliv ihop ska heta (nästan) samma. Tanken var bara att lägga till vårt namn, inte ta bort pappans, men trots det är det massa sura miner, och jag får inte tillbaka papprena jag lämnade i god tid innan bröllopet så vi skulle kunna ändra i samband med vigseln. Det är verkligen så att de väljer att se allt svartmålat, och har vänt även detta till ngt "hemskt" jag gjort "mot" Eric. Jag har ju bara barnens känslor i fokus, de ska ha kvar pappans namn men också heta samma som sin lillasyster och hela familjen de faktiskt har sitt vardagsliv i. Men men, jag har tålamod och hoppas få papprerna nångång. Jag orkar inte med kontakten med Erics föräldrar längre, önskar att jag och Eric kunde kommunicera mer direkt med varandra, men det har ju hans föräldrar förklarat att det får jag inte, för Eric är för sjuk för att behöva ta sådana vardagsbeslut kring barnen. Så jag kontaktar aldrig Eric direkt längre då jag inte orkar med hans föräldrar.
Vi kommer aldrig att kunna nå en gemensam ståndpunkt då jag har barnens bästa i fokus, och de har sin handikappade sons bästa i fokus. Tyvärr är deras intressen inte sammanfallande jänt. Om det passar Eric (dvs när hans mamma väl kan) att träffa barnen bara en lör på tre veckor men de kanske har bästisens kalas då.. ska det andra alltid avbokas? Eller när Eric är deppig och nere och behöver muntras upp, och barnen ska komma dit som små pausfåglar... och sen gråter de hemma i små högar av anspänning och frustration över att inte förstå hur sin "nya" pappa fungerar.. är det alltid bra? På riktigt förstår inte hans föräldrar att barnen har jobbiga känslor kring detta, att de ofta mår dåligt direkt efter att ha träffat pappa, de måste ju "hålla ihop" inför pappa som är den som är skadad och "synd om". Självklart ska de träffa sin pappa, och vi borde tillsammans kunna prata om alla bitar, ÄVEN det som är jobbigt för barnen. Men de har ALDRIG frågat hur barnen mår eller ens hur de har det hemma, i skolan, med kompisar... eller ens hämtat en gång på dagis eller skola. Ett nytt orosmoment för mig är att Eric ska ju i höst/vinter försöka flytta till en egen lägenhet. Ingen i hans närhet har någonsin pratat med mig om hur det ska fungera med barnen. Sist hans mamma pratade med mig sa hon i förbigående att barnen kommer att få dela rum... Ok. Men ve ska ta hand om dom? Eric är i stort behov av assistans då han kan ju inte äta själv, gå på toa själv, komma i eller ur stolen själv. Så vitt jag kan se ( ingen ger ju mig information heler om hans hälsostatus) så har han problem med närminnet, och jag vet inte om hans hjärnskador är utredda. Jag vill gärna veta om han ens kan ta till vara på sig själv innan barnen ska bo där. Inte kan de behöva bli omhändertagna av assistenter? Han kan ju inte ta hand om sin ekonomi då han har god man. Jag känner en stor ensamhet infår detta. Vem ska jag vara att beröva honom glädjen att ha sina barn nära?
Men vem ser en 5 och 7 årings behov när de i sin tur måste ta stor hänsyn till sin skadade pappa? Hur i allsin dar skulle det ens praktiskt kunna bo där? Och vem ska se till att de inte blir små tassande vårdare till sin pappa som idag inte ens orkar med sig själv, förutom alla svåra skador är han deprimerad och blir väldigt lätt trött. Tankarna surrar i huvudet, jag vill att barnen ska vara trygga. Att de ska kunna träffa sin pappa är självklart, men att de utan eftertanke planerar att barnen till viss del ska bo där för mig obegripligt. Vad är rätt? Jag ska avvakta, se hur det blir när han flyttar, hur de ska lösa med assistans, hur han mår, hur barnen mår när de spenderar tid där. I den bästa av värrdar löser det sig, det är vad jag önskar.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [4]
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [1]
