Skola och dagis har börjat, Lina har blivit ettagluttare, och varit på upprop. Pappa fick aldrig se sexårs, och inte dela uppropet. Lilleman har börjat på dagis, har bara gått 5 tim om dagen men ändå verkat trött på eftermiddagen, mycket intryck, Jag vet aldrig vad som rör sig i hans 5åriga huvud. Pappa har ringt nu 3 ggr på 10dgr med sina föräldrars hjälp. Lina pratar länge, och Lilleman vill oftast inte. Nu pratade han kanske 1 minut, svårt att berätta som vuxna vill när man är liten. De har träffat sin pappa väldigt lite under sommaren, och jag vet inte vad det beror på, om det är ork eller tid som fattas hos Erik eller hans föräldrar. Kanske det är svårt för dom att förstå hur lång tid tre veckor är när man är liten. Känns ibland som en utpressning från deras sida, att barnen inte får träffa sin pappa om jag inte tar bebisen och barnen och kör en timme genom stan enkel väg. Men jag måste ta hand om oss, vår vardag, orka som ensam mamma åt lina och Lilleman, med alla hämtningar o lämningar, föräldramöten, simskolor, läggningar tvättningar etc etc. kanske bara den som varit ensam ansvarig för barn kan förstå.

Att då ta denna bit, att ta hand om deras kontakt med sin pappa som jag desutom varit skild ifrån i flera år är övermäktigt. Sen önskar jag Erik allt gott, och att han ska vara en aktiv del i barnens liv trots sina skador, men det kan inte vara upp till mig att det ska bli så. Lilleman ikväll, låg och gosade när han skulle sova. Då kommer tankar och funderingar. Vi pratade om när han var bebis, hur mycket hans pappa älskar honom, att hela pappas hjärta är fyllt av lilleman och lina. Hur lilleman sov hos sin pappa som bebis varje natt. Lilleman ler varmt och stort, ögonen är trötta och drömska. "Mamma, jag tyckte så mycket om att sova hos pappa när jag var liten. Det var så mysigt att jag vill stanna där för alltid."