I dag är jag en trettioplussare som många andra. Tre barn, skild, lyckligt omgift. Tänk vad svårt det är att se sig själv utifrån. Om jag skulle få en egen löpsedel skulle det stå "34årig 3barnsmamma..." Tror inte att jag skulle förstå att dom avsåg mig :-). Innan jag fick barn (eller vänta nu det var ingen som GAV mig dom precis... ) så trodde jag som många andra att det helt enkelt var enklare att vara förälder. Mer enkelt att förhålla sig till. Men de är en del av mig, och känslan är så stark att beskydda, ta hand om, men även uppfostra, göra rätt. De kan väcka saker hos en själv, och plötsligt säger man saker som ens egen pappa sa för en sådär 28år sedan, och det var inte ens pedagogiskt då. Lediga helgdagar tillsammans blir sällan som man tänkt sig. Redan vid frukost kan det gå fel, lillebror vill sitta där storasyster sitter, och storasyster vill sitta där mamma sitter, och lillasyster vill inte sitta alls, mannen vill sitta och "avnjuta" sitt kaffe (lycka till). Det kan sluta oväntat i bus och någon säger något roligt, eller att alla stampar till sitt rum, och man måste lirka i specialsmörgåsar med för stark kall oboý. (röra själv!)

Det är svårt när barnen varit med om något traumatiskt, då är det lätt att tro att varje motgång och olycka beror på just det. Mitt stora bekymmer nu är att Lina 7år är så olycklig när jag börjat arbeta. Olyckan hände för 16 mån sedan, och jag har varit hemma med barnen sedan dess, först sjukskriven och sedan föräldraledig. Men nu börjar jag jobba heltid och lilltjejens pappa är föräldraledig. Således får Lilleman och Lina väldigt lite tid med mig. Jag skyndar hem, åker jättetidigt på morgonen, nästan två timmars restid fram o tillbaka.. hemma kl 17.00. Men lina gråter mycket, säger att hon saknar mig på dagarna. Hon vill inte gå till skolan, och väl där vill hon inte leka i samma utsträckning. Allt förvärrades radikalt sedan en vecka tillbaka när jag började jobba. Vad gör man? Önskar att jag nara kunde finnas där, hämta varje dag kl 14 och inte jaga iväg. Men allt hänger ihop, vi bor i sthlm, har en villa i ett trevligt område (om än långt till allt), och det är ett dyrt boende. Men allt i sthlm är dyrt, vi har tre barn och både utbildning och skaffat oss givande arbeten. Jag kommer i längden kunna jobba viss deltid, men hämta kl halv tre varje dag kommer jag inte kunna göra. Är egentligen inte en "hemmamamma"som trivs med att bara laga mat och sköta hämtningar o lämningar. Min mamma var hemma med mig och mina syskon i 7år, sedan arbetade hon med ett skitjobb i 10år till halvtid och fanns alltid hemma. Men hon själv (har hon berättat) kände sig ekonomiskt beroende av min pappa, hon hade svårt när vi väl var större att hitta ett jobb som var givande. Då hade hon ändå över 20år kvar att jobba. Jag vill gärna vara en förebild för mina barn också genom att vara en intressant person, att vara en förebild. Men min stora tjej är känslig, ibland efter olyckan tror jag att hon i perioder är halvt deprimerad. Hon har en samtalskontakt, jag ägnar all min lediga tid åt henne och barnen, men det räckte när jag var hemma heltid, då fick hon tillräckligt. Nu uttrycker hon att hon saknar mig hela dagarna, hon känner sig inte glad. I lör låg hon halva dagen på sin säng med sina gosedjur och blanka ögon, under en filt. Jag satt med då och då, klappade på ryggen, gjorde frisyrer på hennes dockor.. lockade ut henne till slut. På kvällen hade vi jättetrevligt, bara jag och stora barnen hos en kompis med hennes barn och åt en god middag och hade lörmys. Har semester på fredag, sista dagen innan mitt nya jobb. Då ska jag och Lina åka till stan till hennes doktor. Tänkte passa på att göra något roligt också. Tror hon skulle uppskatta att köpa massa pysselsaker som vi sen kan pyssla med.