Kom tillbaka...
Igår åkte jag och barnen till Eric. Han har över sommaren fått byta avdelning, till en med lite mer framtidstro, mer rehabilitering. Han satt och sov i sin elrullstol när vi kom. Det var länge sedan jag träffade honom på tumanhand med barnen. Han vaknade upp när vi kom. Han var trött, och har en sådan neuatral utstrålning, skiner inte upp när hans vackra glada pappalängtande barn kommer. Lite lamt säger han hej hej... jag säge r åt lina och lilleman att ge honom en kram så de närmar sig varandra. Jag pratar och skojar, försöker få lite mer respons. Han är som i en bubbla., har allmäna svar på det mesta "joo..så kan det vara..Mmmm". Vi går en promenad, barnen springer och går brevid elrullstolen. Han ser så "blank" ut. Jag har frågat hans föräldrar och bror om de märkt att Erik blivit ändrad i sin person efter hjärnskadorna, men det är tabu. De blånekar att det skulle vara så, utan hänvisar till omständigheterna, hans skador, att han är deprimerad. Men jag som levt med honom i 11år, sett hans fina pappa egenskaper, VET att något är fundamentalt ändrat. Då tar jag ändå s-j-ä-l-v-k-l-a-r-t med i beaktande hans trauma och depression. Men han har fått hjärnskador av olyckan, och det är inte helt ovanligt att det även kan ända empati och person. Han har liksom inget intresse av barnen, verkar inte sakna dom, han frågar inget om dom, eller när de ska ses igen. Lika mycket är det det som är svårt att ta på, att han ser så neutral ut, inga känslor drar över ansiktet, inga impulser ut till barnen. Ibland glimmar lite av gamla erik fram, han har lite humor kvar, trots allt. Hans anhöriga hävdar bestämt, att barnen betyder allt för honom, att han saknar dom jättemycket..och visst tror jag att de fortfarande betyder ngt för honom.. men inte med samma djup och livavgörnade vikt som förut. JAg tror att det är LIVSVIKTIGT för hans föräldrar och bror däremot att Erik SKA sakna barnen, för det borde han göra. Jag ser mest barnen saknat sin pappa och som möts av en ljumhet som måste vara svårt att förstå. Fick mig ytterligare en tankeställare i ett centrum på kvällen när jag tog en shoppingrunda själv. En pappa ´kommer från jobbet och möts av sin fru och lille son. På långt håll hojtar pappan, de möts springande, pojken hissas upp i luften, pappa utropar, "Vad jag saknat dig!!".. konstiga små saker får mitt hjärta att sjunka som en sten, att inse vidden av att vara 5 och 7 år och haft en sån pappa, emns om nu är någon annan

Postat i: Blandat  Permalink   Kommentarer [4]