Tog en paus med bloggen, kände att jag måste akta mig för att fastna i funderingarna. Har haft en skön sommar, trots allt. Vi har haft en underbar tid ihop, min man och jag är lyckligt nygifta med ett fantastiskt bröllop i helgen!! Barnen har verkligen njutit av att vara lediga länge och vi har haft många fina stunder. Lina och Lilleman har haft ett lång sommarlov. de träffade sin farfar i 6dgr för 5 veckor sedan men det är all kontakt som varit med Erics familj. Ingen har ringt barnen. Jo, en gg hade deras farmor barnen en dag för att hälsa på pappa. Annars så hade hon inte tid på deras 10veckors somarlov, har inte tagit en semesterdag tillsammans med dom. Jag tycker de generellt beteer sig oerhört illa, och det är inte svårt att se att de tar ut sin ilska och ångest på mig, jag blir syndabocken. Det drabbar barnen, då de är väldigt sporadiska i kontakten, kan gå två mån utan att de hör av sig. Sen, med en dags varsel ska vi ändra våra helgplaner för de vill ta med barnen till pappa. Vi anpassar oss men jag får verkligen anstränga mig för att inte låte deras avmätta otrevliga sätt förgifta vår tillvaro.

Jag är alltid "normal"trevlig, har aldrig höjt rösten mot ngn av dom, men då de anser att jag gör allt fel så har de ju då i sin tur haft förmånen att vräka ur sig vad som helst. Är i stunden lite frustrerad då vi i samband med giftemålet ville lägga till vårt gemensama efternamn till barnen då de bara idag har pappans. Vi har för deras skull valt att ta mitt flicknamn så det för alla ska kännas naturligt, och att vi som lever familjeliv ihop ska heta (nästan) samma. Tanken var bara att lägga till vårt namn, inte ta bort pappans, men trots det är det massa sura miner, och jag får inte tillbaka papprena jag lämnade i god tid innan bröllopet så vi skulle kunna ändra i samband med vigseln. Det är verkligen så att de väljer att se allt svartmålat, och har vänt även detta till ngt "hemskt" jag gjort "mot" Eric. Jag har ju bara barnens känslor i fokus, de ska ha kvar pappans namn men också heta samma som sin lillasyster och hela familjen de faktiskt har sitt vardagsliv i. Men men, jag har tålamod och hoppas få papprerna nångång. Jag orkar inte med kontakten med Erics föräldrar längre, önskar att jag och Eric kunde kommunicera mer direkt med varandra, men det har ju hans föräldrar förklarat att det får jag inte, för Eric är för sjuk för att behöva ta sådana vardagsbeslut kring barnen. Så jag kontaktar aldrig Eric direkt längre då jag inte orkar med hans föräldrar.

Vi kommer aldrig att kunna nå en gemensam ståndpunkt då jag har barnens bästa i fokus, och de har sin handikappade sons bästa i fokus. Tyvärr är deras intressen inte sammanfallande jänt. Om det passar Eric (dvs när hans mamma väl kan) att träffa barnen bara en lör på tre veckor men de kanske har bästisens kalas då.. ska det andra alltid avbokas? Eller när Eric är deppig och nere och behöver muntras upp, och barnen ska komma dit som små pausfåglar... och sen gråter de hemma i små högar av anspänning och frustration över att inte förstå hur sin "nya" pappa fungerar.. är det alltid bra? På riktigt förstår inte hans föräldrar att barnen har jobbiga känslor kring detta, att de ofta mår dåligt direkt efter att ha träffat pappa, de måste ju "hålla ihop" inför pappa som är den som är skadad och "synd om". Självklart ska de träffa sin pappa, och vi borde tillsammans kunna prata om alla bitar, ÄVEN det som är jobbigt för barnen. Men de har ALDRIG frågat hur barnen mår eller ens hur de har det hemma, i skolan, med kompisar... eller ens hämtat en gång på dagis eller skola. Ett nytt orosmoment för mig är att Eric ska ju i höst/vinter försöka flytta till en egen lägenhet. Ingen i hans närhet har någonsin pratat med mig om hur det ska fungera med barnen. Sist hans mamma pratade med mig sa hon i förbigående att barnen kommer att få dela rum... Ok. Men ve ska ta hand om dom? Eric är i stort behov av assistans då han kan ju inte äta själv, gå på toa själv, komma i eller ur stolen själv. Så vitt jag kan se ( ingen ger ju mig information heler om hans hälsostatus) så har han problem med närminnet, och jag vet inte om hans hjärnskador är utredda. Jag vill gärna veta om han ens kan ta till vara på sig själv innan barnen ska bo där. Inte kan de behöva bli omhändertagna av assistenter? Han kan ju inte ta hand om sin ekonomi då han har god man. Jag känner en stor ensamhet infår detta. Vem ska jag vara att beröva honom glädjen att ha sina barn nära?

Men vem ser en 5 och 7 årings behov när de i sin tur måste ta stor hänsyn till sin skadade pappa? Hur i allsin dar skulle det ens praktiskt kunna bo där? Och vem ska se till att de inte blir små tassande vårdare till sin pappa som idag inte ens orkar med sig själv, förutom alla svåra skador är han deprimerad och blir väldigt lätt trött. Tankarna surrar i huvudet, jag vill att barnen ska vara trygga. Att de ska kunna träffa sin pappa är självklart, men att de utan eftertanke planerar att barnen till viss del ska bo där för mig obegripligt. Vad är rätt? Jag ska avvakta, se hur det blir när han flyttar, hur de ska lösa med assistans, hur han mår, hur barnen mår när de spenderar tid där. I den bästa av värrdar löser det sig, det är vad jag önskar.