Hur är det idag? Byter jobb om tre dagar, och det är både kul och nervöst. Mannen är pappaledig sedan drygt en vecka och det är en omställning för oss båda. Måste säga att det fungerar över förväntningarna. Det stora minuset är att Lina så uppenbart saknar mig när jag inte är "hemmamamma" längre. Hon är tröttare, håglös, och gråter mkt när extrapappa ska lämna henne i skolan. Skolan säger att väl där sen så är hon glad och leker, och det tycker mannen också, att hon verkar gladare på eftermiddagen Trots att jag stressar till/från jobbet och tar kort lunch så är jag inte hemma förrän kl. 17. Det kan oroa mig inför att jag börjar nytt jobb, det är en utbildning hela hösten på andra sidan staden.

Tänk om det kunde vara som på Junibacken, Madicken... Opropotionerligt mycket sommar, barnen springer omkring på gräsängar, mamma sitter i en stol, är mild och god i skuggan. Hembiträdet är glad, trygg och hjälpsam. Fast på riktigt avundas jag tanken, att som barn få vara hemma mer, få leka och upptäcka med vänner och syskon, vara ute mycket. Jobbigt att samtidigt ha ett tänk kring jämnställdhet och konsekvenser. Säg att vi bytte vår stockholmsvilla mot en idyll på landet, fast i en bygemenskap (nu blev det bullerbyn helt plötsligt..). Mannen jobbar med naturvård så det passar honom bra. Jag finns hemma, bakar, kanske vi får en bebis till och jag är hemma länge. Engagerar mig i bygdens kulturliv och föreningar. Fikar hos grannen, och är mycket i naturen. Ingen stress. Men hur blir det om 10-15år? Vad ska jag jobba med? Det kanske löser sig men det blir ett jobb för enbart inkomst, ej utveckling. Vem vill ha en då nästan 50årig hemmafru med en gammal utbildning? Stockholm är i allafall en fälla för barnfamiljer tycker jag, fast jag är infödd stockholmare. Otroligt dyrt boende, pendlande till jobb, och man måste jobba mycket för att just ha råd med boende. Vill ha fler liv, få prova och upptäcka nya saker!