Kan börja med att bemöta ett inlägg nedan som iof är otrevligt formulerat, men jag tänker ändå bemöta det trevligt. Kan verkligen hålla med om att denna blogg är stundtals är gnällig. Men tro det eller ej, i min vardag med barnen så ser jag det som min livsuppgift att vara positiv, trots att de fått en hjärnskadad handikappad pappa. Även inför mina anhöriga så är mitt standard svar att allt är BRA, och jag klarar allt själv. Så det är just mitt forum att skriva av mig, och det är både positiva och negativa tankar. SJälvklart har Eric sin egen kamp i detta, men jag tycker nog att hans barn 5 och 7 år är de som får ta värsta smällen, han körde trots allt sin motorcykel själv. Kanske är det svårt att förstå hur det är för barn att förlora en förälder, så att man som "stina" tror att det bara är att ruska på sig o gå vidare. Jag tror att jag genom att försöka bära även det som är svårt för barnen, parallellt ge dom den bästa och roligaste tillvaron jag kan, själv, är det jag kan göra. Självklart ska man tänka positivt, men ska man hjälpa barn i sorg kan man inte vara rädd för det svåra heller. Mina tankar kretsar mest kring barnen, ligger hos dom båda på kvällarna, håller om dom tills dom sover. Att möta världen som liten, och veta att den kan förändras så till det sämre är ingen lätt börda att bära som 7åring. Så ett självklart svar är att läs inte denna bloggen om du vill höra hurtfriska förenklingar av tillvaron. Här kommer tankar om båda bra och dåliga saker, sök istället bland shopping och dating bloggarna så finner du nog ditt lättsinne och blir glad! Lycka till! ********************************************'

Nu känns det verkligen som höstterminen kommit igång. Skolan har börjat för Lina och det är jympa två ggr i veckan som hon inte vill vara med på pga sina eksem.. likadant med simskolan. Hon kämpar på med lite pepping ändå, tycker hon är stark med tanke på allt. Lilleman är nu störst på sitt dagis och saknar sina kompisar som börjat sexårs. Han leker ändå med de som är yngre, men jag tycker han verkar gå mkt i egna tankar. Tror han tänker mycket på pappa, svårt att formulera när man är fem år. Jag har börjat jobba och går tidigt på morgonen, så vi träffas inte förrän vid halv sex. Önskar att jag kunde finnas är för dom mer, men försöker fylla tiden fram till läggdags med mycket närhet. Lilltjejen vår vara med i famnen när vi leker och umgås, hon behöver också mamma. Har mycket praktiska problem med att vara ensam vårdnadshavare fast vi har delad vårdnad på pappret, papper som ska skrivas på och som får skickas tillbaka med långa förklaringar varför ena vårdnadshavaren inte kan skriva på. Borde ansöka om enskild vårdnad, men det kommer ta tid och kraft. Har pratat med kuratorn på erics sjukhus länge, och vi är överens om att barnen måste få större möjligheter att träffa sin pappa. Hur stor chock och sorg hans anhöriga än bär på så bär alla närstående ändå på ett ansvar att ha ett barnperspektiv. Eric mår ju bättre nu fysiskt, kommer att flytta ut till eget boende tydligen i höst, med dygnet runt assistans.

Kvarstår gör ju problemet med att förstå hur han kommer vara som förälder. Svåra Hjärnskador påverkar kan påverka ens empatiska förmåga, och möjlighet att se andras behov. Han är ju ofta trött och håglös av skadorna (inte konstigt), så jag vet inte hur mycket han kommer orka/kunna ha barnen hos sig. Jag vill att barnens bästa ska komma i första hand, så att de inte känner ett ansvar att "ta hand om" pappa. Det är så svårt allt! Veta hur det blir bäst. Självklart ska de ha en bra kontakt med sin pappa, lika självklart ska de vara trygga och inte komma hem till en pappa som knappt orkar med sig själv, och bli omhändertagna av assistenter. Jag hoppas på ett info möte på sjukhuset kring barnfrågan, då kanske vi alla blir klokare. I helgen har vi flera kalas att gå på som ska bli ROLIGT :-), och vi har haft jättemysiga kvällar hemma med tända ljus och god mat, och mycket närhet. Jag älskar min familj och är oändligt tacksam för det vi har.