Åsa Jinder

bland annat;

...jag kan inte hålla med om att vilja vara älskad ska              
likställas med en sjukdom. Det känns för tragiskt.

 

Jag skrev inte så.

Jag skrev att "att bli älskad av alla".

Det är en stor skillnad, tycker du inte?

 

Jag tror att ens egna skiljelinjer, konturer och kanske själ försvinner om man hela tiden hänvisas till vad andra eventuellt tycker, eftersom man inte ens vet vad folk tycker så måste man ju anta. Och att leva i ett enda antagande och att göra det till ens livsregel - vilket man gör om man hela tiden anpassar sig så att precis alla skall kunna älska en- det kan inte göra någon lycklig i längden. 

Jag tror att människan växer ju närmare hon kommer sig själv. Och ju närmare hon står sig själv ju närmare kan en annan människa komma. Jag tror att det är enklare att bli älskad om du står för ditt unika jag och inte försöker att anpassa dig till 100%.

Jag tror du fattar vad jag menar.

är inte samma väg som från den. Förlorad kärlek hittas inte där man vilset vandrat.

Sådan är inte kärleken.

Den hittas på nya stigar bland mossbelupna stenar och hundar åriga tallar.

I nytt ljus.

Fri från skuggor och demoner.

Eller.

Eller så är det i skuggorna och demonerna vi finner den. Om vi vågar vara där. Vågar längta oss ut.

Möjligen är det sanningen.

Utan en botten ingen väg upp.

Utan ett totalt mörker ingen strävan efter minsta stråle ljus.

Utan förluster, utan förnedring - ingen näsa för vinst.

Vittring på ljuvlighet.

Vägen till kärleken är svår.

Och outsägligt lätt.

Jag ropade i Kungsträdgården en sen septembernatt. Då kom han.

Fortfarande, efter 12 år , går han vid min sida.

Lätt? Nej outsägligt svårt ibland.

Men inget man bryter. Inte dessa band.

Det är för enkelt.

Det vore att lura livet på livet.

Hur vill man leva? Vem är man?

Vågar man se det? Vågar man se sig själv och sin lumpna längtan efter bekräftelse? Den som stundtals gör att man vill sälja sin själ?

Vågar man se det och erkänna- Hon är jag!

Det måste man nämligen.

Erkänna och stå kvar.

Eller. Måste och måste.

Är man begåvad med sann nyfikenhet så stannar man.

 

Måste ju veta hur det slutar.

 

 

Nu stormar det både här och där på bloggarna.

Ingen vill få kritik.

 

Vad skall man säga.

 

Varför är det för somliga så ofattbart att människor reagerar på vad de säger? Varför tror de i sin enfald att de kan diktera villkoren för kritiken?

Ibland undrar jag vad folk tänker om sin blogg. Förstår de vad det är de har i sina händer? Att folk faktiskt läser vad de skriver och att folk faktiskt reagerar?

Det finns bara ett sätt att slippa kritik på sin blogg. Det är och kommer alltid vara att - sluta blogga.

Det är jätteenkelt.

 

Jättesvårt dock att förstår hur somliga inbillar sig att de skall kunna leva ett liv utan att få kritik. Bloggen är livet, livet är möten, möten är människor, människor är åsikter, åsikter är olika, för att olika människor bär olika universum.

Dags att mörda den där -jag måste bli älskad av alla bakterien. Dags att kliva ner från piedestalen och inse att folk är olika och uttrycker sig olika.

 

Enkelt som en plätt ju.

Jonas och D spelar schack. D är jättebra.

Skall snart avbryta dem och lägga D.

Vi har haft en bra kväll, lungt och skönt med barnprogram ett par partier schack.

Lite fika.

Nu skall jag läsa om djur, köpte en jättefin bok med bilder och en massa fakta om världens alla djur.

Gillar faktaböcker, sånt man lär sig något av.

Det är extra kul med D eftersom han har väldigt lätt att lära och kommer ihåg.

 

Sen blir det "Efterlyst".

 

I morgon blir det rep hela dagen.

Julsångerna kommer ljuda från Oppigårn från arla stund...i alla fall efter att jag kört D och Jonas till skolan.

 

Vilken dag!

Är så glad för mina vänner.

 

Mathias Holmgren som får lysande recensioner.

A som fått nytt fint jobb.

T som fått superduper politiskt uppdrag.

 

Jag har lätt att vara glad för andras skull. Det är skönt när det är som sammet omking en. Glada människor är som sammet.

Inga kanter. Inget som skaver. Bara mjukt.

Jag kämpar hårt för det jag gör. Vet att det kostar att ta sig en milimeter här på jorden. Att det krävs en massa för att förverkliga sina drömmar.

Nu sker det lite här och var och allt spiller på mig, allt inspirerar och föder sann glädje.

 

Sedan jag upptäckte din blogg nosar jag mig hit likt en spårhund som  
fått upp sinnet för ngt riktigt intressant.

Tack för givande läsning!

xxx

Vad glad jag blir av sånt här. Tack för att du tog dig tid 

och skrev ner dessa rader!

Dags för promenaden med flickorna.

Skall passa på att ringa K angående begravningen jag skall spela vid på fredag.

Vi skall bestämma låtar.

Annars har jag mest suttit här och snorat med huvudvärk. Glömde alldeles av mig och gick på toaletten på badhuset. Omklädningsrummet vimlade av vackra damer som omsorgsfullt sprutat sig fulla med all sköns dofter.

Skall passa på att ringa maken också. Och berätta för honom att jag älskar honom oändligt mycket.

För, som Mathias Holmgren sjunger numera, tänk om jag dör i natt?

På tal om den ja. Döden.

 

Jag tog sprutan mot svininfluensa i går. jag tillhör ju, med min kroniska sjukdom, riskgrupperna.

Sjuksköterskan skojade och frågade om jag var rädd att gå ut baklänges. Det är en av skrönorna kring denna influensavaccination. Att någon börjat gå baklänges efter sin vaccinering.

Jag tänker kring detta som kring det mesta i livet. Försöker placera saken i ett ljus och sedan omfamna det med förnuft.

Ja, jag är extremt oneurotisk.

Det blir som det blir.

 

Nu värker det i armen men inte mer.

Jag hade inte tänkt att at sprutan, jag kommer mig sällan för såna här försiktighetsåtgärder, men Jonas ville att jag skulle göra det. Så vad gör man inte?

Tar sig till hälsocentralen, skrattar lite tillsammans med de trevliga sköterkorna, och åker sedan till badhuset med D.

Som om inget hänt.

För att inget skall hända.

 

Tänk.

Om livet vore så enkelt.

 

 

Det är så skönt.

Det är så skönt att veta vad man skall göra.

Mellan spelningarna och skrivandet av musikalen.

Då man varke promenerar med hundarna, umgås med vänner eller repar med maken.

Har myskvällar och ser bra filmer och äter gott.

Hälsar på barnen eller reser till någon härlig stad i Europa.

Då man inte lagar mat, städar eller tar hand om D.

Betalar räkningar, sköter firman eller planerar Jonas nästa skivsläpp.

 

Det är all den där tiden då jag skall ägna mig åt mitt eget skivsläpp.

 

Jag fungerar bäst då jag ägnar mig åt växelbruk. Det är ett utomordentligt bra sätt att hålla prestationsångesten borta.

När jag har olika kreativa jobb att varndra mellan känns livet väldigt lyxigt. Så fort jag tröttnar här går jag dit. Så fort jag tröttnar där går jag hit.

Jag jobbar mer. Mer fokuserat. Jag ser snabbare resultat.

Vilket är oändligt skönt för en som gillar resultat. Arbete.

Ogillar ofokuserat såsande.

 

Nu börjar hösten för mig. På riktigt.

Har halvfuskat mig in i den.

Nu är tid för arbete.

Hej då fritid.

Lite småsvängigt etnorätt och riktigt.

Skönt härligt och begåvat.

Mysigt helt enkelt.

Svårt att tänka sig att han uppfann stagediving.

Men det gjorde han.

Skillnaden mellan att jobba med inspiration och utan är enorm.

Många tror ju att vi kompositörer/poeter/textförfattare sitter och väntar på någon slags inspiration.

Allt enligt den gamle myten om konstnären. Den dimmiga bilden av febrigt födande av ord och toner.

 

Om man skall leva av sin konst måste man jobba. Oavsett.

 

Jag har levt av min konst sedan jag var 15 år. Då blev jag sveriges yngsta riksspelman genom tiderna på nyckelharpa.

Några år senare skrev jag min första melodi. 1986 släppte jag första plattan med eget material.

Per Andreasson (skriver all musik åt makarna Nutley/Bergströms filmer) producerade.

Vi gjorde tre plattor på lika många år. Samtliga blev grammisnominerade. Jag fick grammisen för den sista vi gjorde tillsammans. "Men inom mig log hjärtat". Det skulle dröja enda tills 2001 tills jag fick min andra grammis. I konkurrens av BAO.

Den smakade.

"Av längtan till dig" som var hitten på skivan blev även årets låt på Svensktoppen.

 

Jag har "alltid" skrivit musik. Nästan alla mina plattor har genomlysts av min egen musik. Mina texter.

Ändå har kolleger skickat musik till mig. Musik som de undrat om jag kan göra något av.

Jag höll mig konsekvent till mitt egna fram till 2000 talet.

Då bjöd jag in andra kompositörer.

 

Nu är jag tillbaka och vill jobba med mitt eget. Enbart.

Inspiration var det.

Det känns knepigt när man läser om kolleger som gärna sitter på en stubbe i skogen för att finna inspirationen. Knepigt för att man är mellan två blöjbyten, har sovit 0 timmar i sträck och maken är på tjänsterresa, och man har en deadline inom några veckor.

För mig har det mycket sällan handlat om inspiration. Eftersom jag fick barn tidigt i livet och mitt i karriären har det handlat om att skapa när som. När man släpper iväg sin lilla i ruchkanan. Oups, där kom en slinga. Hoppas hoppas hoppas den finns kvar inom mig när vi lekt klart, när jag lagat lunch till barnen och lagt dem att sova middag.

 

Pratade med Benny Andersson om det där.

Han sa att jag inte skulle oroa mig för att tappa mitt livs största hit mellan vällingen och spjälsängen.

-Det som är bra finns kvar inom en. Man har inget annat val än att lita på det.

Ett av de bästa råd jag fått av någon.

Ett annat av de bästa råd kommer från min lärare, numera bortlidne Mats Kuoppala-Liljeholm.

-Gå din väg, den kommer att leda dig hur långt som helst. Skit i skitpratarna. Visa dem!

När jag började spela hade jag,enligt en självutnämd sanningssägar skara, utomordentligt duktiga på allt vad nyckelharpospel och tradition, nämligen alla fel man kunde bära.

Jag spelade på fel sorts nyckelharpa, jag kom från en förtort till Stockholm och som lök på laxen hade jag en lärare som inte ville lära sig veta hut. Han var minsann både kommersiell (spelade in skivor som folk ville köpa, var med i tvprogram som folk såg på) och otraditionell. Han spelade allt möjligt vackert på nyckelharpan. Inte bara låtar från nyckelharpstraditionen.

Varför begränsa sig?

Ja, jag älskade honom. Han gav mig allt mod jag har.

Och ett av två utomordentligt bra råd.

 

Jag har kämpat hårt genom åren. Hittat min tid, funnit inspiration och kraft i att vara mamma. Mina barn har gett mig jord att ställa fötterna på. Även om min son ibland fortfarande surar över att jag tackade nej till Las Vegas.

- Fan, morsan, vi kunde varit där....(Han älskar spel liksom jag)

-Men du var 8 månader hjärtat. Fniss.

-Jag vet. Men ändå.

-Du får bara anpassa dig. Din mamma ÄR som hon är. Jag ville hellre sitta under korkeken och lukta på blommorna.... Typ. Nej men i sandlådan med min nya solhatt. Det var min längtan ut till just sandlådan, där och då, framför spegeln i hallen med dig på armen- iklädd min nya solhatt- som fick mig att säga nej när de ringde. Vad skulle jag där att göra? Min plats var i sandlådan med dig. Där och då. Och så lite Skövde och Luleå och Göteborg, mellan varven.

Man kan finna en balans. Det är utomordentligt viktigt att finna den.

Jag mår lika dåligt varje gång jag läser om nyblivna mammor och pappor som börjar jobba som tokar då de fått barn. Särskilt pappor. Den där gamla bilden av att kvinnan skall vara hemma med ömmande bröstvårtor och pappan flänga runt och dra in stålar (förverkliga sig själv) måste motarbetas. För vad man missar är den ljuvligaste tiden i ens liv. Den största utmaningen samt den mest enorma utveckling man kan få som människa.

Inga skivrecensioner slår detta.

Man måste inte sluta jobba. Man bör inte sluta jobba.

Men finna balans.

Jag tvingade till mig en balans. Med våld. Jag hade kunnat jobba hur mycket som helst. Men vid en blick i min sons stora blå kärleksfulla ögon visste jag att det jag bestämt var rätt.

- Mamma är mamma. Jag är den jag är, Johannes. Jag skall spela för människor. För jag älskar det och människor vill, kan du tänka dig, höra på mig! Jag skall gå mellan den bästa världen, din, och den näst bästa, spelandet. Och jag skall göra det med glans. Jag skall alltid välja dig, när jag känner att jag måste välja. Men. Jag har redan valt. Allt är du och jag anpassar mitt liv efter dig.

Men jag slutar inte spela. Okay?

Jag har aldrig haft svårt att ta plats i mitt eget liv. Jag har styrt mitt eget skepp. varit min egen kapten. På ont och gott. Bara jag har kunnat säga, efteråt, om jag gjorde rätt.

Tills barnen kom.

Johannes tycker att det varit okay. Han är bara sur för det där med Las Vegas.

Så. Jag skall bjuda honom dit.

Det skall jag.

Han kan få den resan när han fyller 25. 25 är en minimilstolpe. Bör firas. Innan krisen. Vid 30. Fniss.

 

Jag har alltså skrivit på nätter, på dagar, i kassakön på Ica, på fester, på promenader. Överallt har jag kommit på grejer och det som varit bra har stannat kvar. Måste jag tro. Allt enligt B.A.

Ju äldre barnen blivit ju mer tid har jag fått. Ju mer plats har jag tagit i mina produktioner. Det är logiskt. I början skrev jag all musik.

Sen texter.

Sen började jag producera och arrangera.

Sen började jag sjunga.

Nu är jag 30 årig riksspelman. har varit det i 30 år. Barnen vuxna.

Nu är tiden min.

 

Jag har gett ut skivor på -80 talet, -90 talet och -2000 talet.

Jag skulle vilja ge ut en del av skivmaterialet igen. I ny tappning. Sjunga in mina sånger.

Jag känner mig inspirerad.

Jag känner lust.

Det är lätt att jobba då.

Man passar på. Passar på att rita upp linjer. Planer. Man fokuserar och tar tag i en massa.

Det är enklare då.

Men man är ju piskad att göra det samma utan inspiration. Annars blev inget gjort.

Det är bara lättare när man är uppfylld av en känsla av att man kan förverkliga vad som helst inom en vecka. Att allt är möjligt.

En sak skall man dock låta bli.

Att prata med skivbolag eller produktionsbolag. Hehe.

De har låååång läggningstid, låååång tid mellan möten, låååång tid att reagera.

Märkligt nog.

 

Nu pratade jag med Bonniers i alla fall. För att jag vet att J är bra på att ta mig. Mina idéer. Han får allt allt att låta möjligt. Även om det inte är det.

Det är hans roll och han spelar den utomordentligt bra. Man blir ännu mer positiv när han lyssnat.

 

Vad än beskedet blir så skall jag genomföra projektet.

 

Inspiration. Denna underbara gåva.

Oj vad den har flutit över allt mittarbete i dag.

Vilka linjer den dragit.

Vilka strofer den fött.

Har redan valt en melodi som jag skall skriva text till. Som skall bli en av de nya sångerna på plattan.

Sitter och för in de plattor jag inte har i mitt musikbibliotek i datorn. Visste att den (melodin) skulle funka, men inte vad den bar för budskap. Jag har aldrig hittat det förr.

Nu visade det sig helt oblygt för mig.

Varje melodi bär nämligen sin sång.

Sitt budskap.

Jag vet precis vad den skall handla om.

Vet vad den skall heta.

 

Inspiration.

I morgon är det säkert som vanligt.

Rätt tungt, men jag är van. Det är så det är detta jobb. Ett jobb. Blod svett och tårar. Det är alls ingen överdrift.

Men tack för dagar som denna.

Då övertygelsen slår som underströmmar i ens medvetande. Då allt är möjligt.

 

Möjligen... är det lika lätt i morgon(!).

Möjligen skakar jag nu av mig det sista av den prestationsångest som föddes i olyckan i februari.

Den har varit ett enormt motstånd. men som sagt. Man jobbar ju på ändå.

Möjligen är jag tillbaka i gammal fin form.

Möjligen blir allt en smula lättare nu.

Även utan denna översvallande skimrande inspiration och följt genom morgonen och dagen.

Möjligen.

Mia skriver

- Vilken bra idé, Åsa! Då måste du spela in "Hyllning till livet" och "I mina barns ögon" , de är så fina. "Hyllning till livet" hade vi som ingångsmarch när vi gifte oss och "I mina barns ögon" döpte vi vår dotter till. Du skriver så fin musik och du gör helt rätt i att spela in låtarna igen, så att även din nya publik får tillgång till hela din låtskatt.

Så får det bli.

Ni kanske är fler som har äldre favoriter? Jag kommer att sjunga in de flesta av alla sånger igen, själv, men jag tar gärna emot tips om instrumentala favoriter. Vilka låtar vill ni höra i 2010 tappning?

mejltillasa@hotmail.com

 

Har läst Peter Lemarcs sångbok. Läst alla texter samt texterna som berättar om inspelningarna.

Jag känner igen mycket. Från kolleger.

Jag har inte själv den där svidande risiga självkänslan.

Många av mina kolleger tycker att de är dåliga. Inte skall väl dem. Ingen vill väl höra.

På den bensinen levererar de mästerverk efter mästerverk. Utan att fatta det själva.

Jag är uppriktigt glad att jag inte har det så. Det gör ont att leva så.

Det där är mer strimmor i mitt liv. Små strimmor som bryggs över av ett leende från något av barnen, eller Jonas.

Jag har mina värdegrunder på andra håll. Jag låter inte mitt konstnärsskap betyda så mycket. jag är inte slav under den bekräftelsen.

Det är i och för sig också en kamp men med ett fruktbart resultat.

Det är svårt att skapa. Det är svårt att tänka sig att folk skall vilja höra.

Man får inte tänka så.

Man måste göra saker utifrån andra värden. Ha andra perspektiv.

Roligt att läsa att vi tänker lika. Eller tänkte.

När jag producerade "Folkmusik på Svenska" 2000 bestämde jag mig för livetagningar och felspel.

Att rummet skulle bestämma. Stunden.

Jag pratade med Stefan Nilsson och George Riedel om detta.

När Stefan spelade sina tagningar hejade jag på honom från kontrollrummet. Inte helt lätt att ha mina

-Underbart, Stefan!

-Mer punk!!

i öronen.

Men Stefan är Stefan.

Och min vision var stark.

Peter gjorde samma sak ett par år senare.

Dessutom. Spelade han in cover på sig själv. Det har jag gjort undan för undan.

Jag har spelat in somligt på nytt, somligt som jag känt skulle ha en 2000 tals skrud i stället för en 80 tals.

Funderar jättemycket på att göra en hel platta så. Det är så mycket av mitt material som inte finns att få tag på. Så mycket bra musik.

I min värld.

Funderar på att tänka ut en bra sättning, minimal men ändå dynamisk och ge låtarna en andra chans, precis som Peter gjorde för inte alls så många år sedan.

Har ju tänkt mycket på olika teman. Åsa Jinder kanske kunde vara ett?!

Det finns låtar från min första platta, där jag gjorde egna låtar, från 1986, som jag skulle vilja ge nytt liv. De tre plattorna, som jag samtliga grammisnominerades för, rymmer en liten låtskatt.

I min värld.

Skall fundera vidare på det.

Skivbolaget Bonnier vill ju att jag skall göra ytterligare en platta hos dem.

Det kanske vore något för dem.

Sen har jag ju min fantastiska temaplatta på lut. men den kräver insatser av komponerande och det hinner jag inte förrän i vår. Det kan ju bli nästa höst:s platta.

Säga vad man vill om att läsa böcker om andra artister och kompositörer.

Det inspirerar.

Tack peter.

Tack för inspirationen och tack för all underbar musik.

Jag bloggade ju om konserten i Uppala för två år sedan...det var verkligen en guldstund för mig. Men. Bakom mig satt fyra idioter på rad och pratade högt om allt mellan himmel och jord. Sjöng med (okay) och babblade sönder hela konserten. Jag var gråtfärdig när jag åkte hem. Ändå var det fantastiskt. Fulla människor utan koll och med behov att skvallra högt och brett om grannarna borde vara portförbjudna på konserter.

Nu har jag boken. Nya skivan.

Nu har jag Peter i min tystnad. Nu får han föda min inspiration.

Utan inblandning av någon annan.

Brödet blev sisådär.

Min snälle man älskade det och fattade inte alls vad jag tyckte var misslyckat.

Så blir man lycklig i livet.

Man skaffar sig en man som älskar allt man gör.

Som fullstädigt skämmer bort en med kärlek.

 

Nu skall vi repa.

Han på bas och jag på min nyckelharpa.

Sist jag såg honom spela bas var med Carola. På en fest.

Jag blev faktiskt lite extrakär.I både henne och honom.

Hoppas på samma reaktion i kväll.

 

Även om repetoaren är mer andlig med mig, nu, och inte så het och rockig som den var då, med henne.

Herregu....det borde vara tvärtom för bövelen.

Väntar på att ett bröd skall jäsa klart.

Kommer att bli misslyckat.

Tror jag redan gjort fel.

Det jäste inte alls mycket efter första jäsningen.

Sen delade jag upp degen i två delar för att det skall jäsa vidare.

Skall peta i lite fetaost och oliver i brödet.

Varför jag tror att jag kommer att misslyckas?

För att jag såg framför mig att degen skulle jäst mer. Mycket mer.

För att jag är övertygad om att det inte jäst alls då jag om några minuter kommer att glida ner i köket för att fylla det med feta och oliver.

Baka är inte min grej.

Har aldrig varit.

Eftersom jag bestämt att vi skall äta soppa på måndagar i det här huset under hösten så ville jag ha hembakat bröd till detta. Ville att doften skulle sprida sig ända in i biblioteket. Helst upp på mitt kontor.

Det enda som sprider sig till mitt kontor är enstaka basgångar. Jonas repar inför julkonserterna, där han mestadels skall spela bas.

Men man. Man skall ju inte måla den berömda fan på väggen.

Även om det lockar i detta fall.

Det kanske blir bra.

Ändå.

Tur att jag har lite köpebröd.

Till spenatsoppan.

Som jag däremot gör själv.

600 gram bladspenat

2 tärningar grönsaksbuljong

1 liter vatten

Finhackad timjan

Finhackad gräslök

1 vitlösklyfta

1 msk  olivolja

Att äta till: hembakt bröd hoooohooooo.

Hårdkokta ägg. (Snarare)

Nu kan jag inte bärga mig längre. Måste kolla jäsningen.

Börja med soppan.

 

Till bastonerna av "Det strålar en stjärna"