Åsa Jinder

Vilken måndag!

Fin och positiv feedback på grejer jag skrivit!

Glada sms från dotter och bra flyt i intervjun jag skriver!

Sol och hundar i hundgård. Sovandes på soffan i solskenet.

Glad make som visar hur en panel på hans jobb förvandlas från trist till ruskigt snygg. (Inte genom trolleri, han har tagit fram en av hans många kunskaper.)

Positiv energi runt om mig, jag får tag i de jag måste ha tag i och saker löser sig.

Borde avsluta nu och bara bära denna känsla. Låta mig uppfyllas av den.

Njuta av vetskapen att jag hinner, saker blir klara, allt rullar på - trots att jag arbetsvägrar då och då.

Så ledd av det jag borde - slutar jag för dagen.

Vill ut i solen.

Vill ut i sällskap av Arnold och Doris.

Vilken måndag! :)

Väldigt fin föreläsningsdag förra fredagen.

Den sitter i än.

Inte minst pga alla mejl från övriga deltagare och arrangörer som alla vittnar om hur lyckat det var.

Roligt att få vara en del av något som föll ut så bra.

De har aldrig haft en Vuxna Barn dag förr.

Det var jag Susanna Alakoski och Petra Östergren samt folk från Nämndemansgården som talade.

Jag fick så mycket inpsiration.

Av Susanna och Petra men också av mötet med publiken. Socialarbetare och polis.

I måndags var det dags att fara till Stockholm.

Åt middag på teatergrillen med en kär gammal vän som jag känt sedan jag var 18 år. Lotta.

Vi pratade minnen och gamla kärlekshistorier. Helt galna stories. Underbart!

I tisdags var det då dags för ett första kulturrådsmöte för året.

Jag valdes till vice ordförande. Oups!

Träffade dottern och svärsonen på kvällen då jag insjuknade rejält. En blandning av parfym/pollen.

Åkte inte hem förrän kvällen efter.

Fina lilla Josie. Å vad jag älskar henne.

Väl hemma, i går, gjorde jag inte mycket. helt slut efter reaktionerna på parym/pollen låg jag mest utslagen i soffan.

Såg Sverige förlora mot tjeckerna.

Buhu. men kunde ändå inte frammana någon större entusiasm.

Var mer engagerad i det faktum att Malmö ligger före Helsingborg i allsvenskan;)

I dag har jag avklarat en intervju och nu skall jag snygga till mig.

Arnold och jag skall till veterinären kl 15.00.

Efter det skall jag skriva ut ett reportage för SN.

Sen är det någon slags ledig kväll.

Ute sjunger fåglarna och solen skiner.

Det gör mig lätt i själen.

Har mycket tankar om olika kreativa projekt jag vill börja odla.

Känner mig alert trots bedövning av alla sinnen pga allergimedicin.

Känner mig glad.

Har varit på resande fot sedan i tisdags.

Lunchat med dottern innan hon for på turne i England, bott hos sonen innan jag flög till malmö för att köras till ett slott för övernattning innan en föreläsning.

Nämndemansgården hade sin allra första VuxnaBarn dag.

Vuxna barn till missbrukare.

Fick en bok idé. Till.

Nu är det många idéer som samsas i huvudet opå mig och snart måste jag bestämma mig.

Direkt efter teatern- den 22/7- börjar jag skriva.

Har längtat så.

Skrivandet är min mentala bästa vän.

Min bästa vän i livet är min man.

Men jag kan längta efter skrivandet som efter en vän.

Jag älskar att umgås med skrivandet. Älskar att bära en vision, ett projekt.

Älskar att föda det.

 

Det var författare jag drömde om att bli som liten. Så kom nyckelharpan i vägen. Nu delar dem mitt hjärta och min kraft.

Ett underbart liv eftersom jag älskar det jag arbetar med.

Ja, och så älskar jag ju att prata.

Föreläsningarna mättar det behovet en aning.

Fniss.

 

Nu är det lördag, jag har trampat omkring i morgonrock hela morgonen.

Dags att göra sig representabel.

Promenad med älskade Doris och Arnold väntar.

En riktigt lång en.

Älskar dig för alltid, Jonas. Mina 15 år med dig känns som som en vacker evighet. Det har alltid varit du och jag. Det var vi, långt innan vi träffades. Dina kyssar förvandlar min slutna gestalt till ett skimrande vidöppet hav. Du har öppnat mig för världen. Du ger mig all min kraft.

Fråga- Vad hände med Solveig?

Svar- Hon opererades tre ggr under kort tid. När hon skulle behöva opereras en 4:e gång sa vi stopp.

Hennes liv hade ditills varit fyllt av lek, kärlek och ljuvliga omgivningar och oändliga fält att springa på. Av Arnolds sällska som var en höjdare för henne.

Nu var det värknedsättande och operationer. Trötthet och sjukdom.

Vi avbröt denna tillvaro.

Saknar henne oändligt mycket. Ingen hund har varit, ingen hund kommer någonsin vara som henne. Hon var unik.

Jonas har haft en lite hobby för sig den senaste tiden. "Överfalla" mig med valpbilder. Bilder på unghundar. Äldre hemlösa ljuvligheter.

Jag har velat hit och dit i frågan om en tredje hund.

Men nu har jag bestämt mig. Jag har bestämt oss.

Det blir ingen tredje hund.

Vi har en situation som är ganska underbar här hemma nu. Solveig och Arnold var ju "ett". Jag kan inte påstå att Doris och Arnold blivit "ett" efter Solveigs frånfälle, men väldigt mycket mer nära än de någonsin varit.

Doris är ju ganska pysslig, om hon får, och Arnold tillåter henne att pyssla om honom ibland. Hon leker inte med honom, men han med henne. Och hon tillåter det. Ibland.

De håller sig i närheten av varandra och verkar trivas med det.

Doris snor Arnolds ben och lägger sig i soffan. Fräser åt honom när han kommer och vill ha det. Arnold som aldrig blivit fräst år fattar inte det språket och viftar glatt på svansen.

De har ett slags umgände, med andra ord.

Och det umgänget skall få bestå.

Doris är 13 år, i år.

Hon skall få ett par fina sista år tillsammans med Arnold.

Ensam.

Inte behöva dela honom med någon.

 

Nu är det klart. Jag skall spela in temat på nyckelharpa.

Lär äta något nu och hämta lite energi, sedan skall jag öva öva öva in temat så vi kan spela in det redan i kväll.

 

 

Min dotter ringde på eftermiddagen och frågade om hon kunde komma upp.

Om hon kan!

Vi har massor av jobb till henne.

Fniss.

 

Jag skall lägga sång/harpa på min nya singel.

Jonas skall lägga sång på sina nyinspelade låtar.

Jag skall eventuellt spela in musiken, temat, till en norsk film.

 

Jag fick förfrågan i går. Får se om de är snabba och alerta och kan skicka mig filer som jag kan spela in på. Jag har erbjudit mig att göra jobbet och att de får bestämma sig när de lyssnar, i stället för en massa omständiga möten och prat och lyssna på harpan osv osv. Har fått en demo för att kolla om låten ligger bra på harpan och det tycker jag att den gör. Jag är redo. 

Ja. Jag är sjukt effektiv till min läggning, inte alltid alla som hänger med i det. Många skall såsa och dröja och ha sig. (Normal eftertanke) medans jag tar ett beslut efter inte särskilt lång betänketid, lär mig vad jag skall och gör det.

Har alltid varit sådan.

Ogillar därför möten. Det är det mest ineffektiva som finns. I min värld.

 

Å andra sidan. Klart saker får ta tid.

Som att...sitta i solen...göra ingenting...krypa upp i soffan och prata...ligga i knäet på Jonas och drömma...kela med Arnold...prata med barnen....vara med barnen...ligga i bubbelpoolen på sporthallen...lyfta skrot på gymmet...goda middagar med ädelt vin....det finns så mycket som SKALL ta tid.

Och får ta tid.

Men arbete. Nej.

 

Vet jag vad jag skall göra så gör jag det gärna. Gillar inte att ha högar framför mig. Vill ligga i framkant.

Bara för att känna att jag när som helst kan strumta i allt och göra annat.

Som får ta tid.

Har en liten fin hög av inbjudningar framför mig på skrivbordet.

Måste tacka nej till allt. Det har gjort i flera år.

Jag minns inte när Jonas och jag var på någon kändistillställning sist.

Måste varit någon Polarprisgala.

Hinner inte.

Teatern tar mycket tid nu.

Dessutom har jobbet som ledamot i Statens Kulturråd dragit igång. Skall ta ställning till 60 ansökningar de närmsta veckorna.

Vårturnén är igång och sommarens jobb förbereds dem med. Körer vill ha noter och det är en del logistik för att få allt att flyta.

Krönikorna skall ju skrivas och jobbet som skribent på Söderhamnsnytt rullar på. Gör en intervjuserie där.

För att inte hamna i samma läge som förra året, med en krånglande hals pga stress, så planerar jag in just ingenting med jämna mellanrum.

Går inte en dag utan ett sådant. Jämt mellanrum av ingenting.

Då kan jag ligga på golvet och gosa med Arnold, sätta mig i favoritfåtöljen och läsa skvaller, ringa en kompis och långfika via telefon, titta på en film eller bara njuta i solen.

Detta - förutom min regelbundna träning och de underbara promenader som Arnold o Doris bjuder med mig på flera ggr om dagen - skall hålla problemen borta.

Få mig att må bra.

 

Att barnen mår bra och lever i kärlek hjälper till.

Inte minst Jonas. Den underbaraste man någon kan tänka sig.

Har så mycket som får mig att må bra, som hindrar mig att stressa upp mig pga arbetsbördan.

Som hindrar mig att få tunnelseende och bara köra.

Livet har så mycket annat än arbete att erbjuda.

Annat än prestation.

 

Nu måste man ju jobba för att få mat på bordet och jag råkar ha ett arbete (eller snarare 3-4) som jag älskar. Som är mina hobbies.

Men det finns ju annat också.

Det är lätt att glömma om man inte passar sig.

När jag satt i en intervju förra veckan frågade reportern vad jag skulle göra framöver, vilka drömmar som skulle förverkligas - jag hade ju gjort så mycket. Vad fanns kvar liksom?

Jag vet verkligen inte. Jag har två bokprojekt som skall förverkligas.

Det rullar väl på?

Jag har aldrig haft några planer. Några långsiktiga mål och delmål och allt det där som företagsledare hade patent på förr. Nu beter sig var och en som sådana. Hujedamig så trista liv.

Det roligaste som hänt i mitt liv har sannerligen inte planerats.

Jag tror att den enda riktiga plan jag haft var Josefine.

Annars har saker rullat på och jag har chansat och över lag sagt ja.

Och nej.

 

Sa ju nej till Let´s Dance förra året.

Hade jobb att sköta. Kontrakt som löpte.

Min dotter pustade ut och min son blev besviken. Han hade suttit i studion varje fredag, det är jag säker på. Han är lite mer som mig där - Äh, kom igen det blir kul!

Josefine har en enorm integitet. Hon är en kopia av mig för 25 år sedan.

Med åren har jag slappnat av och slappnat av än mer. Det är inte så allvarligt detta liv.

Det handlar inte om så mycket annat än att försöka ha lite roligt. Att få vara i kärlek.

Att ha en vän.

Det är stort och svårt nog.

 

Att ta de exakta stegen i Let´s Dance, den ambitionen, känns lite främmande.

Vore jag med hade jag främst försökt att ha lite roligt. Jag blir lite deprimerad av de som lyser av tävlingsanda och tränar järnet och är som fiolsträngar när det skall till att dansas av rädsla att göra fel. De där som vill vara så perfekta, som inte hajjat vad vi som tittar hajjat.

Att dans handlar så mycket om känsla och kemi.

Ungefär som musik. Vad spelar de rätta tonerna för roll om de är spelade utan känsla.

Bara känsloladdad dans blir njutbar.

Inte alla fattar det.

De strävar efter perfektion. Glömmer att de själva måste bidra...med sig själva.

Inte bara smink och klänning.

 

Så är ju hela livet.

Det är inte det vi ser som spelar roll. Det är det som kommer ut ur skalet.

Det är inte våra prestationer som mäter vår eventuella lycka.

Det är det som finns inom oss, det som når oss och rör oss.

Det har noll med göra att göra.

 

Det är i stunderna då jag umgås eller pratar med mina barn, ligger i Jonas knä, kelar med Arnold, ringer en vän, ser en älg och en räv och en storspov på samma promenad- det är i de stunderna mitt liv blir värdefullt.

Och de dansade felstegen...de har berikat och lärt mig en massa.

Om vem jag är och vem jag vill vara.

De har utvecklat mig.

 

Jag har inte dansat fram i en perfekt position i mitt liv, jag har halkat haltat och ramlat och slagit mig men rest mig och startat om och fortsatt och skrattat och förstått att det är vad det är. Livet.

Jag har haft framgångar och motgångar. Jag har haft mörker och ljus.

Jag har upplevt så mycket fantastiskt och jag är priviligierad som får jobba med det jag älskar.

 

Det befriar mig dock inte från svarta dagar eller nätter utan sömn.

Känslor av total ensamhet och utsatthet.

Det ljusa kväver aldrig det mörka, det står i kontrast och lär mig att jag kan sträva dit.

Och jag strävar.

Ibland blir dansen vacker.

Men det är inte för att jag inte klarar av att göra fel.

Jag tror tvärtom att det är min framgång.

Jag tar inte så allvarligt på saker.

På livet.

 

Jag tar inte så allvarligt på hur andra ser på mig.

Jag är stark i vem jag är.

Jag bjuder på att jag är kass emellanåt.

Kass på att vara mamma, hustru och vän.

Sån är jag.

Jodå, jag är bra också.

Det är ju det som gör mig till den jag är.

Det som gör dig till den du är.

 

Du behöver inte vara rädd för att vara mänsklig, människa.

Det är i frånvaron av rädslan vi blir till.

Blir till människor.

Hemma åter.

Huset fullr av musiker.

Jonas spelar in platta.

Det går livat till i studion.

Själv sitter jag på kontoret.

Skall gå ett varv med Arnold så att han har gjort sitt för kvällen innan jag skall gåp loss på SVT Play.

Är innerligt trött och längtar tillbaka till dottern.

Längtar efter att krypa ned under täcket och titta på ungefär vad som helst.

Med Arnold tätt intill.

Så jag säger god natt redan nu.

Hoppas vakna pigg och alert i morgon.

Till en sol.

Får se hur det går med den saken.

Skall byta däck 8.30, hade ställt klockan på 7.10.

Vaknade 6.00.

Fåglarna sjunger oförtrutet, trots att marken är täckt av någon slags vit massa. Snö/frost.

Älskar tidiga mornar.

Är typisk morgonmänniska. Sammet i själen, välvilja och leende hjärta.

Glad.

Skall åka till dottern i dag. Barnvakta lilla Leffe, hennes kattunge.

Han behöver inte det, men hon skämmer bort honom. Och jag tränar gärna på mormor rollen...

Kan inte föreställa mig hur det skulle bli om det skulle hända.

Hur kan man inte vara tillsammans med sitt barnbarn?

Hur kan man inte lägga sig i?

Jag tror att jag kommer att vara helt annorlunda som mormor än som mamma.

Som mamma har jag tränat barnen till självständighet, inte lagt mig i, låtit dem ta ansvar.

Jag inte curlat ett dugg.

Som mormor känner jag att mina hippiemamma fasoner kommer att gå i graven.

Eller?

Man har så många föreställningar.

Jag vet ju inte ens om jag blir mormor.

Det kanske blir Leffe. Och inget mer.

Men.

Det är inte jag som skall ha barnbarn, det är dottern som skall vilja ha barn.

Vilja kunna orka.

Vet inte hur hon tänker där.

Klokt förmodligen eftersom hon är det.

Inte alls som jag.

Jag är en

-Det blir bra. Människa.

-Det ordnar sig.

-Allt blir fint.

Jag vet ju att jag kommer att anstränga mig. Jag har alltid litat på mig själv.

Jag vet inte om jag direkt har längtat efter barn i mitt liv. Jag har aldrig passat barn. Jag gick ut med hundar när jag var liten.

När jag gift mig kändes det naturligt.

Att jag var 23 år när jag blev mamma var inget jag tänkte på som ungt eller så.

Jag var 21 år när jag gifte mig. Ett av de bästa val jag gjort.

Barnen var de bästa valen.

Jag tror på att skaffa barn tidigt.

Kroppen är beredd, kraften finns. Man har inte skapat sig så starka ramar för hur man skall leva och det är en fördel. barnen blir en del av ens liv, inte någon välpkanerad liten del som man fokuserar sönder.

Jag generaliserar jag vet.

Jag kände bara att allt rullade på, vidare, barnen blev en del, en naturlig del i livet. Det var inget särskilt fokus på dem, de var en lika stor del som arbetet och kärleken i övrigt.

Allt ordnade sig, det gör ju det.

Nu fnyser många Whitetrash så fort någon är under 25 som skaffar barn, jag tycker det är vettigt. Livet är oerhört långt och man hinner med ett par år på högskolan och allt annat också.

Däremot är kroppen i högform när man är mellan 20-25.

Men kärleken då, tänker alla.

Tja, hälften av de som gifter sig skiljer sig. Alla undersökningar visar att barn till skilda föräldrar inte har det eller mår sämre.

Det handlar inte främst om att man är ung och skiljer sig.

Människor har ofattbart starka bilder av förhållanden och drömmar kring äktenskap. Oavsett ålder.

Det är ett annat problem.

Det finns ingen som kan säga till någon annan att den inte är beredd nog, det finns ingen som kan säga att det är bättre att vara 34 år, ha utbildning och radhus än att vara 22 år och arbetslös. Det är inte så enkelt.

Det är enklare än så.

Det ordnar sig.

Det är bara att se sig omkring.

Jag kan bara se på mig själv.

Det ordnade sig alldeles utmärkt. Det hade kanske inte alla förståsigpåare hävdat om jag frågat eller hört dem när de gav sina expertutlåtanden där och då.

Mina egna barn är nu 24 och 26.

När jag var 26 brakade mitt äktenskap. Jag var skild vid 27.

Med en nyckelharpa och två barn och en gjutjärnspanna flyttade jag till en bostadsrätt.

Så satt jag där och sörjde. Mest var det skam.

Jag tvivlade aldrig på mig själv, mitt x eller barnen.

Men skammen sköljde inom mig. Jag hade inte klarat det jag skulle klara.

Skulden.

Jag hade gett mina barn samma sak som jag själv upplevt som jobbigt. En skilsmässa.

Där och då bestämde jag mig.

Inte ett ont ord om pappan.

100% samarbete.

Vi skall kunna prata, vi skall kunna fira barnens födelsedagar gemensamt.

Framför allt, inte ett ont ord.

Jag bestämde mig för att det inte fanns ett ont ord att säga och så var det så.

Vi firade lite jul och födelsedagar och lite semester och så. Vi firade framför allt barnens student tillsammans med båda, alla fyra släkter. Vi hade båda nya äktenskap då barnen tog studenten.

Det har vi unnat barnen. Två vuxna människor som lagt bitterhet åt sidan. Som lagt sig själva åt sidan. Som inte använt barnen som slagträn.

Oavsett vad som hänt.

Men så gifte jag mig med en bra man också.

Det fanns så mycket bra att se tillbaka på.

Annars kunde jag ju lika gärna skrivit idiot i pannan på mig själv.

Jag valde honom med omsorg. Så klart. jag skaffade inte barnen med någon jag inte skulle kunna vara skild ifrån.

Det är en bra måttstock.

Jag har sagt det till barnen.

Fundera på hur en separation skulle påverka er. har ni en sund kille/tjej så känner ni att det skulle fungera.

Ett bra råd. Ni som satte andan i halsen kan börja andas nu.

Jo, man kan tänka så.

Man kan tom tänka äktenskapsförord.

I ett val av en människa skall man tänka på mycket.

I ett val av relation skall man tänka på mycket.

Man tänker en gång, sedan är det klart.

De mest romantiska föreställningar kan man ha, men de där minutrarna man tänker utanför den rosa bilden av mysig relation bör man unna sig.

Om.

Sen är det klart.

Livet blir nämligen inte alltid som man tänkt sig.

Man kan vara förutseende.

Det har inget med den vardagliga romantiken att göra.

Det har bara med sunt förnuft att göra.

Nu har maken som jag älskar över allt på jorden och som jag inte kan tä'nka mig ett liv förutan kommit och sagt att han råder mig att inte byta däck med tanke på väderleken.

Självklart lyssnar jag på honom och avbokar tiden.

Jag vill ju bli både mormor och farmor.

Bäst att köra säkert.

På väg till lunchen med I stannar jag vid postlådan.

Tänker attbeskedet efter en provtagning måste kommit.

Det har det.

Allt är bra.

Jag tänker att jag skall messa beskedet till Jonas och upptäcker att jag fått mess.

Från I. Jag har tagit fel på tiden.

Hon måste gå och äta för att hinna tillbaka till sina kunder.

Jag suckar och vänder bilden.

Vilken klant jag är.

Tar av mig fina kläderna och häller upp en tallrik fil.

Tänker på håret som jag engagerat mig i, dagen till ära.

Sitter och är så himla redo att träffa någon och allt jag har att prata med är Arnold och Doris.

Fniss.

Så det kan bli.

Skall äta min fil och byta om igen.

Träningskläder.

Åker till gymmet i stället för att sitta här och sakna stunden med I.

Det blir inte alltid som man tänkt sig.