Åsa Jinder

Åker på turné på måndag!

Se här

http://www.actionaid.se/

Det finns faktiskt en.

Den finns en riktig älsklingslåt som får mig väldigt berörd.

Jag tror att det är för att den står för allt som jag blev förälskad i när jag mötte folkmusiken.

Jag blir otroligt glad och rörd av höra den.

Den heter "Nippran" och spelades in 1990 med min bror Leif på kompgitarr. Fina bror min.

Min älskade lärare Mats Kuoppala spelar andrastämma. Maria Johansson synt och där finns kontrabas och marimba i en salig blandning.

Det är nog den låt som betyder mest för mig av allt jag spelat in. Tokgullig är den. Eller hur?

 

 

- Hur ser en vanlig dag ut i ditt yrkesliv?

Svar: Jag har min musikal som skall sättas upp. Jag skaffar personal och ensemble. Sponsorer och planerar marknadsföring. Jag regisserar och styr upp repetitioner. Det är hur mycket som helst. Ett heltidsarbete.

Dessutom har jag mitt nya CD projekt. har skrivit texter ett tag. Skickat iväg två låtar till en kille som jag vill samarbeta tillsammans med, vill att han lägger sin hand på produktionen. Skall börja komponera lite musik, så att jag har 30% instrumentalt.

Jag föreläser, förebereder just nu två olika föreläsningar som jag skall hålla i mars och maj.

Förbereder turné v 7 med "The jets". Sommarens spelningar ramlar in nu, det är ju min stora kärlek - turnerandet.

Så skriver jag krönikor i tre tidningar.

Det är ungefär vad jag gör. Dagarna går att fylla. Om man säger så.

-Varför Hälsingland?

Svar: I måndags när jag fastnade i bilköer på väg hem från ett jobb så var det fullständigt obegripligt för mig hur man orkar leva så. Då framstår stillheten och gärdesgårdarna och de vita knutarna och fåren och hästarna i byn som himmelriket. Vi flyttade för att det var en tid i livet då det var möjligt att "byta liv". Vi lämnade Östermalm och det enda jag saknar är mina barn. Hälsingland är till skillnad från Dalarna inte så exploaterat, dessutom tycker jag naturen är bättre, vi har allt. Havet, bergen, insjöarna och vidderna. Allt i ett. Extra allt i ett. Och Stockholm är bara 2,5 timme härifrån så jag behöver inte välja, jag får det "bästa" ur två världar. När man vill ha en miljon människor som är stressade intill sig och bli lite knuffad på, då är det bara att ge sig av söderut. Jag sitter ju i Kulturrådet och har en del viktiga människor för mitt konstnärskap i Stockholm så jag vistas där lite då och nu. Och får känna av stressen. Så jag vet att jag lever;)

- När kommer nästa skiva?

Svar: Under året. I maj skulle jag önska. Vi får se vad producenten säger.;)

- Har du någon ny bok på gång?

Svar: Jag har en idé. Jag skall sätta ihop en demo och presentera för mitt bokförlag. När jag får tid. I höst kanske?

Många frågar om kärleken. Min kärlek till Jonas. Hur vi får kärleken att hålla.

Det tycker jag är svårt att svara på. Kanske för att vi är ödmjuka båda två. Ödmjuka inför den kärlek vi har och känner. Vi har båda spruckna äktenskap bakom oss och en rad relationer och vet vilka vi är och vad vi vill. Vi är konstnärer båda två och vet vad det betyder för oss, var och en. Vi har bra dagar och dåliga dagar. Ibland smått fantastiska dagar. Precis som alla andra. Vi är envisa och vi är ambitiösa. Det kanske hjälper. Jag vet inte. Jag vet bara att det är Jonas jag vill leva med. Även när jag vill skicka honom på en färja till Finland.

Undrar du över något? Om min musik, mitt skrivande? mejla mejltillasa@hotmail.com nu när jag är i gasen och svarar på frågor.

Vill tacka alla fina människor som tar sig tid och skriver till mig. mejlen går varmare än kommentarsfältet, så har det alltid varit och jag förstår inte riktigt varför.

Eller så gör jag det. Ni berättar gripande saker och ger mig förtroenden ofta och det förstår jag att ni inte vill skriva bland kommentarerna. :)

Men glöm för all del inte kommentarsfältet! Roligt att få lite synliga hälsningar från er där!

Jag får lite frågor nu och då och jag besvarar dem främst genom att svara direkt på mejlen men en del frågor är desamma, de besvarar jag nu så här.

- Spelar du på privata tillställningar?

Svar: Självklart! Mejla på mejltillasa@hotmail.com

-Hur bokar man dig?

Svar: Min agent heter Stefan Besterman och sitter på Besterman Musik i Sunne och honom ringer man på 0705 758510. Somliga tar kontakt direkt genom min offentliga mejl och en del pratar jag med men de flesta skickar jag vidare till Stefan.

- Finns dina låtar på noter?

- Svar: Inte i så stor omsättning. Det bästa sättet att kolla är att googla på nätet. Det finns tex Notpoolen som ger ut en del, men också andra. Utbudet av sidor på nätet som ger ut noter är ganska stort, mina mest kända sånger finns där.

Nu krångar min blogg, jag kan inte scrolla. Så jag måste avsluta. Hoppas nästa blogg funkar bättre. Fortsätter i ett nytt inlägg.

Jag vet inte om det är domherrarna i äppelträdet, det milda vädret eller....ljuset som får mig att längta efter våren.

Ni vet, de där dagarna då man sitter i solen, som vore den en ny uppfinning.

Som vore den något unikt man aldrig förr mött och därför vill lapa i sig varje stråle.

Jag brukar börja tidigt, i mars, gå ut på öfvre balkongen och sätta mig direkt på brädorna  under duntäcket.

Blunda och bara förtränga att det är månader kvar.

Visst är det mycket underbarare att var i känsla av vad som komma skall, av vad som skall bli än att se på det som är eller blev?

Förhoppning. Förväntan. Längtan.

Är alla vackrast.

Har varit i Saltsjöbaden och spelat sedan sist.

På en kursgård bredvid Grand Hotell som var tjusig värre.

(Det berättades att det var där Stefan Löfven utsågs till partiledare-redan på tisdagen.

Älskart. Skvaller alltså.

Att ingen förblir en riktig secret så länge människor är inblandade. Fniss.)

 

Flådigt värre var det i alla fall med guldtapeter och mörka träslag.

Lite som...hemma hos mig. Dubbelfniss.

 

Resan var dock dryg.

50 mil. Fram och tillbaka.

Med inslag av fika med dottern.

 

Supertrött när jag kom hem. Så trött att jag inte kunde sova.

Ni vet.

Det bara snurrar i huvudet.

 

I dag gav jag mig en lugn start. Har gosat med Arnold och Doris.

Guh vad jag har svårt för den namnkombinationen. Det fattas någon.

Någon med sammetslen panna, ljusbruna mandelformade vackra ögon och gos nos.

Någon med varm mage och stora tassar.

Någon med pussar som tack. Någon med stor personlighet utöver det vanliga.

Solveig.

 

Har inte gjort mycket vettigt under dagen.

Valt två låtar till producenten, skall se om han får någon idé om vilken som kan vara singelmaterial.

Tycker plötsligt att allt jag skrivit är skräp.

Processen är så himla tröttande. Skriva text, tycka om, tycka illa om, välja ut, tycka illa om, tänka album, tycka allt är värdelöst. Blä.

Denna berg o dal bana.

Denna självdestruktiva berg o dal bana.

Men men. Så är det. Jämt.

Därför tämligen enkelt, ändå, att ignorera.

Med lite kraft.

 

Den har jag inte i dag, efter resan i går.

Så idag  tvivlar jag.

Och ser med glädje fram emot morgondagen.

Lunch med vackra I-L och sedan besök hos sveriges trevligaste tandhygienist.

Hon har tillsammans med han som fixade mina framtänder fått mig att komma över min tandläkarskräck.

Inte dåligt.

Fast det var en passus.

 

Nu skall jag i alla fall ta ut de där två som är en för lite.

Ut och gå, springa, leka lite.

Jag försöker vara den som leker och skojar med Arnold med han saknar också Solveig. På sitt sätt.

Lite utan att veta om det.

 

Hundar är ju inga människor. Det är vi som ger dem mänskliga egenskaper.

De vänjer sig vid det nya.

Nytt för Arnold är - Doris.

Han är halvnöjd.

Hon är uppenbart missnöjd, herreguh, han är jättejobbig. Busar. Doris är 12 på sitt 13. Kräver lite hyfs denna grand old lady....

 

Ut nu och jobb sen.

Måste skriva klart en text. Hitta nya låtar. Titta i skrivboken, skrev 30 talet låtar inför musikalen.

Det finns.

När lusten faller på. Orken är där.

Då skall jag söka med lite engagemang.

Utan spår av denna 50 milsbakfylla.

 

 

 

 

Minns hur nöjda Danne Sundqvist och jag var efter Arjas uppträdande. Vi satte i greenroom och tänkte för första gången att "Det kanske kan gå....hela vägen". Vi var favoriter hela veckan och skrattade bort det för att slippa besvikelsen ifall den samlade journalistkåren skulle ha fel.

Arja gjorde ett fantastisk jobb, hon var helgjuten. Hennes fraseringar var i Theodorakisklass.

Cloetta Center vibrerade efteråt. Hon var helt klart även publikfavorit.

Under omröstningen stod det till slut mellan Arja och ett bidrag med Cameron Cartio. Jag var säker på att de sparat Arja, eftersom hon var favorit, till sist.

Fast ...något sa mig att de borde presenterat henne först eftersom hon var given...

Cameron gick vidare. 

Oups! Jag tog Arja i handen under bordet och viskade snabbt - Förvänta dig att alla vill prata med dig nu.

Det tog några sekunder så var alla vid vårt bord. Vad hände?

Arja var superproffsig och bjöd journalisterna ett stort leende sa att hon hade haft otroligt roligt och att den press som legat på henne hade journalisterna skapat, inte vi omkring henne eller ens hon själv.

Vi var ju bara glada att vara med.

Och så var det verkligen.

Det var en otroligt rolig vecka, vi började med champagnelunch, Danne och jag, på onsdagen sedan fortsatte vi så. Njöt av att vara med, vara där och ha gjort något otroligt roligt tillsammans.

Det är lite speciellt att ha spelat i ett bidrag som vann Eurovision Song Contest, att vara så mycket vinnare man kan i den här tävlingen - samtidigt som jag är så mycket förlorare man kan vara;)

Texten är min och det är kanske den första (?!) och sista femistiska texten i dessa sammanhang.

Handlar om en kvinna som tröttnar på en slöfock som sitter i soffan och saggar ihop och förväntar sig service, en kvinna som känner att hon är värd kärlek och respekt och reser sig och går.

:)

Minnesskärva: Pappa och jag och syskonen kommer tillbaka till campingplatsen efter en dagsutflykt. När vi stiger ut ur bilen och blickar bort mot vattnet ser vi både polisbilar och en brandbil. I vattnet en motorbåt, runt båten cirkulerar två dykare. Vi förstår direkt att någon saknas, att någon förmodligen drunknat. Vi går ned till stranden och ställer oss på avstånd. Uppdragen i sanden ligger den, livbåten som jag och ”guldlock” lekt vid på morgonen. Han hade stått i den, då min pappa kommit för att hämta mig, och gungat den i sidled med sin lilla barnakropp.

 

     - ”Det här är inte mycket att rädda liv med!” Livbåten var halvfylld av vatten, en spricka i botten gjorde att vatten sipprade in.

 

     - Nej, verkligen inte”, hade pappa svarat. ”Var försiktig i den där.”

 

Jag ser plötsligt mig omkring. Söker efter de där ostyriga lockarna. Han borde vara här. Han är ju alltid här, guldlock, på stranden. Plötsligt blir det full aktivitet. Dykarna har hittat någon. Pappa håller hårt min hand. Motorbåten åker snabbt in mot land. Ur båten kliver en dykare. Jag blir alldeles kall då jag ser en ljus lock slingra sig ur filten som är lindad runt den lilla kroppen. En kvinna rusar mot dykaren. Jag glömmer aldrig skriket då hon lyfter på filten. Och i den stora tystnaden efteråt - min pappas tydliga bräckliga suck innan han drar mig hårt i handen, vänder om och går mot vårt tält. Beordrar oss barn att packa ihop våra saker.

 

-          Vi skall hem!

 

Några timmar senare sitter vi i bilen. Flyr från olycksplatsen. När chocken släpper känner jag att jag är hungrig. Törstig.

 

Pappa säger att han skall stanna till så snart det bara går. Efter någon timme stannar han plötsligt.

 

-          Ser inte det här trevligt ut? Vi kliver ur bilen. Utan att ha en aning om det har vi hamnat på Delsbostämman. Syskonen drar iväg för att köpa glass och dricka, pappa och jag närmar oss försiktigt en grupp spelmän. Pappa frågar en man bredvid oss vad de spelar på.

 

-          Nyckelharpa.

 

De ser så lyckliga ut där de står, svingandes sina stråkar över strängarna. Med allvar i deras öppna blickar, som om det de gjorde var något fullständigt livsnödvändigt. Ofrånkomligt. Jag förstår inte hur det gått till men jag är plötsligt uppfylld.

 

Av något som någon förlorat just. Livet.

 

Där, på Delsbostämman i Hälsingland, föds mitt liv på nytt. Det skall bara ta några år innan jag själv börjar spela, innan nyckelharpan börjar prägla hela min tillvaro. Innan musiken tar över hela mitt liv och allierar sig med både smärta och kärlek. Med varje tanke.

 

Jag har färdats genom livet med detta ögonblick i mitt hjärta, som stadig grund för min inre resa. Med insikten om att allt kan förändras plötsligt.

 

Och jag tänker på Guldlock ibland.

 

På slumpen som både kan vara vacker och i fullständig brist på skönhet.

 

Jag tänker på att det inte finns någon mening i att en mister sitt liv och en annan vinner sitt på nytt.

 

Guldlock styrde ut på strömt vatten, utan att kunna simma. Med en livbåt fylld med vatten. Min pappa stannade på Delsbostämman utan att veta vad det var och jag fann nyckelharpan. Två unika händelser, så fullständigt skiljda åt.

 

Någon skulle säga att den ena händelsen bar en mening, den andra inte. Jag säger att inget var meningen. Så tror jag om livet. Om slumpen. Ibland är den vacker. Ibland en hård sörja, oerhört smärtsam att frigöra sig ifrån.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I dag är det två veckor sedan jag fick ta bort Solveig.

Ibland kan jag tänka att livet liksom ordnar sig själv.

I positiv bemärkelse.

Vi säger så ofta att livet gör som det vill med oss, det är bara att följa med.

Så är det ju naturligtvis också.

Kanske är det bara synsätt, kanske handlar det bara om hur vi orkar tänka.

Jag saknar Solveig mycket men jag ser också hur de andra två hundarna, Arnold 11 mån (1 år om en vecka!) och Doris 13 år, förändras. De är dem två nu och de inrättar sig efter det.

Innan hade de inte mycket kontakt. Innan gick aldrig Doris in i biblioteket frivilligt. Innan sov de båda i sina burar varje natt.

Nu sover de tillsammans i vår säng på dagarna. Nu går Doris mer än gärna in i biblioteket för att sätta sig framför brasan, sin absoluta favorisplats. Nu sover de i vår säng ibland. Och då lägger sig inte Doris vid fötterna utan att göra något väsen av sig utan går resolut upp till kuddarna och lägger sig i mitten.

Grupper förändras efter ledare. Efter storlek.

Förr var Arnold och Solveig ett.

Nu är Arnold ett med sig själv och Doris ett med sig själv.

Det känns bra. Och det är bra för mig att förhålla mig till.

Alla hundar har egenskaper, under tiden Solveig var skedräktig var hon vaktande på sina leksaker. En platssparris var hennes bebis. det där tyckte väl Doris var fånigt varpå hon blängde surt och fick Solveig att vakta leksaken. Pang!

Vi opererade Solveig, problemen försvann.

Allt var frid och fröjd i 10 mån då talgkörtlarna aggressivt började komma och inflammeras.

Biverkning.

Solveig kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Jag tänker inte längre på henne med djup sorg. Mer med saknad. men mest med glädje.

Hennes ljusa sidor, hennes kärlek.

Ett fint kompliment till de som faktiskt finns.

Och det är vad vi alla skall fokusera på. Det som finns. Det som är.

Nu är tid att ge sig av. Mot Bollnäs och kuloturhuset.

I dag spelar jag konsert, lunchkonsert klockan tolv. Hem och rasta hundar innan jag åker till gymmet.

Känns så oerhört bra med träningen.

Jag berättade här att jag skulle informera om hur det gick och går. Solveigs öde kom i vägen, jag har inte fokuserat på så mycket annat än det jag måste.

Men jag har de två senaste veckorna tränat 4 dagar i veckan.

Jag började den 23/2. Mån-tis-ons-tors.

Samma sak denna vecka med förändringen att jag kör ett pass i dag också.

Jag går i snabb takt på gåband i 30 min. Cyklar 15 min. Sen 3 x10 på alla stationer.

Nästa vecka blir det 5x15.

Belönar mig med bubbelbad och lite sol.

En sak som kommer på köpet är tankarna på vad jag äter.

Det känns inte lika roligt med det som man vet inte är bra. Så det har jag undvikit de här två veckorna.

Man hamnar där man skall, vid rörelse och naturligt genomtänkt intag.

Långt från dieter och trams.

Man måste kunna leva. Leva normalt och slippa tänka på annat än det naturliga - att man rör sig mer än vad man tar in.

Återkommer med viktminskning på måndag. Provade en kavaj i morse dock och jag känner att det fattas en centimeter...eller två. Vilket är härligt.

Nu måste jag iväg. Älskar det. Musiker är ett ljuvligt arbete att ha. I musiken når man varandra utan ord, men med stor kommunikation och lojalitet. I musiken, mellan musiker bor världsfreden.