Åsa Jinder

Fråga- Vad hände med Solveig?

Svar- Hon opererades tre ggr under kort tid. När hon skulle behöva opereras en 4:e gång sa vi stopp.

Hennes liv hade ditills varit fyllt av lek, kärlek och ljuvliga omgivningar och oändliga fält att springa på. Av Arnolds sällska som var en höjdare för henne.

Nu var det värknedsättande och operationer. Trötthet och sjukdom.

Vi avbröt denna tillvaro.

Saknar henne oändligt mycket. Ingen hund har varit, ingen hund kommer någonsin vara som henne. Hon var unik.

Jonas har haft en lite hobby för sig den senaste tiden. "Överfalla" mig med valpbilder. Bilder på unghundar. Äldre hemlösa ljuvligheter.

Jag har velat hit och dit i frågan om en tredje hund.

Men nu har jag bestämt mig. Jag har bestämt oss.

Det blir ingen tredje hund.

Vi har en situation som är ganska underbar här hemma nu. Solveig och Arnold var ju "ett". Jag kan inte påstå att Doris och Arnold blivit "ett" efter Solveigs frånfälle, men väldigt mycket mer nära än de någonsin varit.

Doris är ju ganska pysslig, om hon får, och Arnold tillåter henne att pyssla om honom ibland. Hon leker inte med honom, men han med henne. Och hon tillåter det. Ibland.

De håller sig i närheten av varandra och verkar trivas med det.

Doris snor Arnolds ben och lägger sig i soffan. Fräser åt honom när han kommer och vill ha det. Arnold som aldrig blivit fräst år fattar inte det språket och viftar glatt på svansen.

De har ett slags umgände, med andra ord.

Och det umgänget skall få bestå.

Doris är 13 år, i år.

Hon skall få ett par fina sista år tillsammans med Arnold.

Ensam.

Inte behöva dela honom med någon.

 

Jag och maken är något oense.

Han kollar på hundar på blocket.

Mejlar över allehanda anonser till mig.

Ibland faller jag. Som en tålmodig moder som till slut tappar greppet.

Faller till föga.

Inte för att jag själv vill, utan för att han blir så glad.

Måste låta bli det där.

Agera mer...mindre moderlig.

Inte öppna länkarna han skickar. Skicka tillbaka dem.

Vill ju inte ha hund.

Inte fler.

Tycker det är bra som det är.

Arnold och Doris har funnit varandra. Så mycket som man nu kan finna Doris.

En snart 13årig Fransk Buldoggdam. Som ogärna leker. Springer.

Som fräser då han försöker få fart på henne.

Ändå. De har en kontakt, en relation. Som ett mycket gammalt äktenskap ingen orkat ända.

Det finns ju ändå ingen annan, typ. Vi har bra varandra.

Där...skiljer vi oss åt, Jonas och jag.

Han vill ge Arnold en kompis.

Jag tycker att han har det bra som han har det. Han har ju...mig! Och Jonas.

Och Doris.

Det är bekvämt med två, de är lagom stora och de är tillräckligt mycket cirkus.

Vill inte falla.

Vill inte....när Jonas visar den ena bedårande hunden efter den andra.

Han har det ju bra.

Har han ju.

Vill inte....

Han har det bra.

Punkt.

 

 

 

                  Skrotgrodan Arnold  Bubbelibubben  Gosemosen  Nano Anåååååld

Här har vi då familjens lilla solstråle.

Hon lyckas för det mesta se helt eländig ut på bild men är i själva verket en självständig pigg och ganska rolig hund.

Fransk bulldogg är ju clowner och om hon ägnar sig så mycket åt pajaseri, vet jag inte, men hon har humor umör och allt annat som gör en flicka fantastisk.;)

Sötnosen Arnold, här ca 6 mån. Förr 20110211.

Foto:Anna Alverhag

P.S Han är supertung, 32 kg,och jag orkade hålla honom 5 sek. Men det ser ju ändå förhållandevis avspänt ut. ;)

Det går an.

Livet efter Solveig.

dagarna rullar på.

Arnold och Doris hittar nya roller.

Tar mer plats.

Tyr sig mer till varandra.

Det går an.

Men saknaden är stor.

Ingen är som Solveig var.

Ingen har någonsin varit.

Ingen kommer att bli.

Därför slå¨r jag undan tankarna på att köpa en ny ambull.

Solveig går inte att ersätta.

Ingen kan fylla hennes plats.

Nu skall Arnold och Doris få vara två. Få vara tillsammans.

Bara dem.

Det blir bra.

Det går an.

Får gå an.

 

Har avslutat Solveigs försäkring.

Kommer att få hennes aska på posten. Känns jättekonstigt.

Kommer att skicka Jonas att hämt den. tror inte att jag kan ta emot min flicka i en ask, på posten.

Väl hemma skall hon spridas vid körsbärsträdet. Min flicka.

Det är lite drygt en vecka sedan vi fick avliva henne. Jag är per definition en människa som lever i nuet. Jag ser det jag har, det jag är i och jag förhåller mig väldigt mycket så. Sorgen efter Solveig bär jag i hjärtat men glädjen över Arnold o Doris är större. De finns här och nu och de behöver mig och jag fokuserar på det.

Jag känner glädje när jag tänker på Solveigs liv, hennes år tillsammans med mig. Hon bars av min kärlek till henne. Levde i ömhet. Hon hade ett bra liv. Det bär jag med mig.

Självklart saknar jag henne. Ingen är som hon var. Men nu är hon inte längre. Och det är så det är.

Arnold är. Doris.

De har redan intagit nya roller. Doris tar mycket mer plats. Arnold lever lugnare. Sover mer. Är samma otroligt kelsjuka gulliga kil´le. Ett otroligt charmtroll.

Jag känner glädje över de här två. Det är annorlunda med de här två.

Så klart.

Det går bra. Det är det viktigaste.

Det går bra.

Jag slölyssnade på P1 under en hundpromenad då jag plötsligt hörde någon säga;

-          Förmänskligandet av hundarna är olyckligt.

Det är, förstår jag snart, en hundpsykolog som pratar.

-          De förstår inte vårt språk, de förstår bara våra kroppars rörelse.

Han fortsätter.

-          Man skall inte vara rädd för att ta vid där mamman avslutat. Det vill säga inte skämmas för att ta tag i sin hund och korrigera fel.

Jag funderade på vad han sagt. Han har säkert har rätt. Men problemet är att jag är människa och inte hund. Jag vet inte exakt hur en hundmamma agerar i varje situation.

-          Men du kan väl lära dig, tänker du?

-          Visst kan jag det. Problemet är bara att det finns så många sätt. Så många experter. Hur skall man kunna veta vem som har rätt?

Han sa en annan sak också. Hundpsykologen.

-          Om en kompis kommer hem till dig och inte får sitta i soffan blir han nog trumpen, men en hund reagerar inte så. En hund tar den plats han blir tilldelad. Det är inte naturligt för en hund, på samma sätt som det är för en människa, att sitta i en soffa.

Det har han naturligtvis helt rätt i.

Men. Det faktum att Solveig delar soffa med mig och Jonas handlar inte om henne. Det handlar om mig. Om oss.

Om vårt behov av att pussa på henne. Mer eller mindre oavbrutet. Ni som nu skakar på huvudet och himlar på ögonen skall bara veta att hon ibland sover i vår säng. Med huvudet på kudden mellan oss. Morgonpussen man får efter en natts dålig sömn är nämligen oslagbar.

Nu tappar alla mina väninnor med småbarn hakan, jodå det är samma Åsa Jinder som säger att det är ”Fullständigt förkastligt att vänja barnen vid att få sova i föräldrarnas säng. Vuxna skall sova för sig, barn för sig. Man gör barn otrygga genom att hela tiden agera som om man inte klarar sig utan dem, eller ännu värre, att de inte klarar sig själva. ”

Jag vet. Det håller inte ihop. Inte för fem öre.

Eller så gör de det. Det är ändå skillnad. På barn och hundar. Hundar och barn. En sak har de dock gemensamt. De blir bra av kärlek. Riktigt bra. Av kärlek.

Och det är väl någonstans där jag på något sätt rättfärdigar min omsorg om Solveig. Hon har blivit bra av all kärlek. Inbillar jag mig. Jag vågar inte fråga någon expert för då kanske jag får höra att hennes sätt förklaras av ren och skär genetik. Det skulle bryta mitt hjärta i bitar. Jag vill tro att min kärlek betyder något. Jag vill så gärna tro att kärlek föder kärlek.

Jag kan inte, hur många gånger jag än får höra det, tro att förmänskligandet av en hund enbart skulle vara  av ondo.

Jag har ju en väldigt glad och snäll och harmonisk hund. Och Solveig en väldigt glad snäll och harmonisk matte.

Kan det vara helt och hållet fel?

 

Jag saknar min flicka. Det är så tomt här utan henne. I lördags funderade jag på hur huset skulle kunna fyllas med liv igen.

Jonas sa lite försiktigt att vi har ju Doris och Arnold.

Jag svarade på fullt allvar att de är ju bara hundar.

Varje fåtölj gapar så tomt.

Så har jag liksom inte tänkt på fåtöljer innan Solveig.

De har bara stått där.

Nu ser jag bara henne framför mig. Antingen sittande på sniskan eller liggandes med huvudet hängande mot golvet. Eller i någon av alla de andra ställningarna som hon intog en fåtölj med.

Jag saknar hennes varma kropp. Hon kom gärna på morgonen och lade sig bredvid mig i sängen. Jag kunde ligga bredvid henne och hålla om henne i timmar.

Hon älskade närhet.

jag saknar hennes blick då klockan är två. Sedan hon var liten gick vi ut då. Hon kom, varje dag, kl två och satt sig bredvid mig.

- Dags att sluta jobba nu och gå ut?

Sa jag vänta lade hon sig i en soffa eller fåtölj i väntan på mig. Glömde jag henne kom hon åter.

Jag saknar hennes sällskap framför tv:n.

Jag saknar hennes väsen, hon var så närvarande.

Men.

Livet går vidare. Dagarna kommer och går trots att man tror att man vill frysa ögonblicket och bara vara i andnöden och sorgen. I det som skär i hjärtat. Trots att man tror att man måste stanna där.

För man måste inget annat än vidare. Dagarna.

De bara struntar fullkomligt i vad hjärtat säger.

De bara struntar fullkomligt i att sorgen är helig. De bara kommer. Återkommer. Igen och igen.

Och plötsligt märker man att något annat övertar de där stumma andetagen och smärtan i magen.

Rutiner och inte minst....Arnold och Doris.

De klämmer sig in bredvid sorgetronen där Solveig sitter och ser på mig, begär mig. Och jag tröstas av dem och de växer inför mig.

Tronen blir allt suddigare, de allt tydligare.

På bara några dagar.

Solveig placerars där hon skall vara, i minnet, i hjärtats minnes kammare och Arnold och Doris tar plats i fören av hjärtat.

Det gör inte längre ont att tala om Solveig.

Det gör bara lite ont att tänka på henne.

Förnuftet gör sig påmint om nödvändigheten och det enda rätta.

Det finns ingen konflikt.

Hon finns där inom mig inbäddad i värme.

Livet går vidare. Dagarna går.

Det är precis som det skall vara.

För mig.

Jag fungerar så här och jag är glad att jag gör det.

På precis det här sättet.

Allt har sin tid och sin plats.

Kärleken är evig. Oavsett om den finns eller vilar i ens hjärtas minneskammare.

Det är dock viktigt att prioritera kärleken som är.

Tänka på det som är nu och här och vara snäll mot beslut man tagit. tagit av kärlek.

Allt hänger ihop.

Av kärlek kom hon till mig.

Av kärlek försvann hon.

Alltid min. Alltid älskad.

Men numera på avstånd.

 

 

 

Så ofantligt svårt.

Svår att ge.

Svår att ta emot.

Det ligger så himla mycket i tröst.

Det finns så många spår av människan i just de orden som sägs. Av människans förhållningssätt till livet.

Det finns så många sorter.

De som lever sig in i människans sorg och liksom förstår vad man känner utan att värdera sorgen.

De som vet hur det känns.

De som berättar för en hur man skall förhålla sig, eller ännu värre hur det är.

Alla vill väl.

Alla vill tröst.

Vi är alla olika och vi behöver olika.

Det värsta med den värsta sortens tröst ä'r väl att det är just så vi själva uttrycker oss.

Det sätt vi aboslut inte vill tröstas på, så tröstar vi själva alla andra.

Vi ogillar hos andra det vi ogillar hos oss själva.

Jag vill tro att jag är en lyssnare.

Jag vet att jag kan uttrycka mig väl.

men inte alltid. Långt ifrån alltid.

Jag är effektiv och en problemlösare.

Jag kan tro att jag ibland ramlar ner i detta när jag försöker trösta.

Liksom berättar hur det är och hur det blir.

Jag har fantasi och har mycket av det vi kallar livserfarenhet.

Jag kan tänka mig att jag drar något exempel på något liknande jag själv varit med om.

Ibland.

Eller kanske inte så ofta.

Men jag anar att det hänt.

Med andra ord.

Det finns inget skäl att döma de som vill väl.

Det finns tvärtom skäl att ta emot den hand som sträcks ut emot en då man fallit.

Och jag är rörd.

Inte minst på FB har otroligt många människor skrivit väldigt fina saker. Varit med mig i sorgen. Förstått och känt med mig.

Jag förstår att Solveig, inte minst på FB där jag exponerat 50 av hennes mest populära sätt att sitta i en fotölj eller inta en säng, faktiskt fått en plats i någras hjärtan. Att människor jag inte känner tyckte om henne.

Tycklte om att se bilder på henne.

Tyckte att hon var fin.

Och det har rört mitt hjärta.

För hon var alldeles alldeles underbar.

Så tack alla som sträckt ut en hand. Som velat trösta.

Summa summarum- ni har tröstat.

Jag har burit en smärta större än jag kunnat ana, eller fantisera om.

Jag hade svårt att andas i fredags.

I lördags tyckte jag att vi kunde sälja huset. Det var för stort och tomt och meningslöst utan Solveig. Solveig var huset. Hon var hemkänslan och humoprn. Hon var livet i huset.

I går sa jag på fullt allvara att Arnold och Doris bara är hundar. Ju! Solveig var....ett väsen. En stor personlighet.

Ingen kommer att fylla den platsen.

Hon är inte vår första hund. men vår största genom tiderna.

Jag har aldrig älskat ett djur som jag älskade henne.

Jag fattade det inte då.

Det förstår jag nu.

Hon var jag. jag var hon. Trots att hon var hund och jag människa.

Solveig var klok som en bok och störtskön.

Jag kunde vila i hennes blick. jag kunde ligga i hennes famn. Hon var stor och tung och ville vara nära. Hon njöt av att famna mig.

Jag njöt av att famna henne.

I dag är det tre dagar sedan jag var tvungen att skiljas ifrån henne och jag vet att tomheten kommer att fyllas av liv.

Att fåtöljerna inte kommer att göra ont att gå förbi.

Att Arnold och Doris kommer att ta plats och att livet kommer att gå vidare.

Så klart.

I morgon kommer jag att se tiden jag hade henne med tacksamhet. Jag var utvald.

Det kommer jag inse på tisdag.

Och när en vecka gått finns hon utan smärta i mitt hjärta och vi har alla kommit på hur vi skall vara och leva vidare.

Vi kommer att kunna skratta åt minnen.

Tok-Solveig.

Finaste Dolan.

Toooolvääääiiiij!

Hon fattas mig.

Kommer alltid fattas mig.

Men det blir lättare.

Det blir bättre.

 

För till slut blir hon själv den stora trösten.

Den enda trösten till tanken på att hon inte längre finns blir naturligtvis att hon alls fanns.

 

I December skrev jag:

http://blogg.passagen.se/asajinder/entry/kr%C3%B6nika_h%C3%A4rliga_hund3

Ur hjärtat och med erfarenhet.

 

Föga anade jag att detta mycket snart skulle bli verklighet för mig.

Föga anade jag att jag skulle få fundera ett varv till kring mitt hjärta och min erfarenhet.

 

I oktober ringde Maria från hundhotellet och berättade att Solveig var sjuk.

Jag arbetade i Stockholm, Jonas som var med för att träffa barnen åkte genast hem.

Det var en talgkörtel som inflammerats. Hon hade en jättebula över hela ryggen och opererades omgående.

 

Hem kom en mycket medtagen flicka med dränage, medicin och smärtstillande.

Arnold ville leka ändå, Solveig lekte tappert. Men hon led. Hade smärtor. Så klart.

Jag tror att kärleken till honom gjorde att hon ändå kämpade på. Hon hade så roligt tillsammans med honom. De två lekte på samma sätt. Älskade att jaga pinnar, att bära dem och att lura varandra i krumbuktiga snurrar när den andre ville ha dem.

 

Just som hon läkt ihop var det dags för nästa.

 

Jag kommer aldrig glömma när vi kom in till veterinären. Hon skakade av rädsla och hade ångest. Hon satte sig på en stol bredvid mig i väntrummet, hon ville alltid sitta i stol eller fåtölj, aldrig ligga på golvet.

Men hon kände sig inte trygg, fick ingen ro så hon satte sig hörnet vid väggen. Med svansen mellan benen.

Plötsligt öppnas dörren och en mycket gammal man med käpp håller en stor schäfer som får syn på Solveig och flyger fram till henne i raketfart. Jag tänker att - Om det smäller  nu, vad gör jag? Slår ihjäl hunden eller gubben?

Ni hör.

Hon var min bodyguard, min tilltänkte bodyguard men jag var hennes i mycket större grad. Hon var så änglalik den flickan, så människolik, så kontaktbar. Hon var min bästa vän på något konstigt sätt. Hon var fantastisk den flickan. Jag tänkte ofta på vad som hänt om hon hamnat hos något som sett den andra potential hon hade. Styrkan. Kraften. Någon som velat fostra henne till något annat än den oerhört kärleksfulla flicka hon blev hos oss.

Solveig kröp ihop ännu mer i hörnet, hon har aldrig velat bråk, hon ville alltid lek och kärlek och schäfern vände om i förvåning. (Eller snarare håvades in av en veterinär.)

Jag såg länge efter den gamle mannen med gångsvårigheter och den stora starke schäfern.

Solveig satte sig åter i en stol och så snart vi kom in hos veterinären hoppade hon upp i den stol mattar och hussar skall sitta.

 

När vi opererat bort den andra talgkörteln beslöt vi att operera bort alla, så att ingen kunde inflammeras.

Hon hade sammanlagt sju talgkörtlar synliga.

(Det är liksom dålig hy, som finnar. En del hundar får dessa väldigt ytligt och då kan husse & matte klämma ur innehållet. Solveigs satt inkapslade i kraftig hud. Hon har rasenligt en seg och kraftig hud.)

 

Hon fick genomgå en tredje operation på två månader. Ångest och smärtstillande. Vi tog prover eftersom de kan vara cancerbärande.

 

Hemma var hon trött men glad. Inte riktigt sig själv men ändå väldigt skön. Bakom den där personliga prägeln led hon. Smärtstillande fram och tillbaka i tre månader kan ingen vara sig själv med.

Provsvaret var gott. Ingen cancer.

Vi bestämde efter en senhöst och tidigt vinter fyllda av smärta att - det fick vara nog med operationer. Skulle detta fortsätta, med nya körtlar med risk för inflammation, så måste vi fundera kring vilket för slags liv vi ville att hon skulle ha.

Hennes sjukdom påverkade inte bara henne. Så klart. I ett hus med tre hundar påverkas alla när någon är ständigt sjuk.

 

Jag var i Stockholm då Jonas ringde och sa att hon hade ytterligare en inflammation.

Jag pratade med veterinären. Sedan med Jonas.

Vi kom fram till att vi skulle sätta drenage. En operation till.

Vi kände så klart hur mycket vi älskade henne och hur lite vi ville mista henne. Bara en operation till. Solveig är Solveig. Min flicka.Min kärlek. Min kompanjon. En extremt kärleksfull flicka med en denna underbara personlighet.

Vi kände båda att det inte var ultimat men vi...vi var inte redo. Vi ville ha henne kvar. Vi förstod att hon sedan oktober inte haft ett fullgott liv, att hon haft smärtor, att hon haft ångest av veterinärbesöken, men vi var inte redo.

Bara en operation till.

Det var ju ändå ingen talgkörtel. Det var en inflammation i ett sår från den senaste operationen.

Det var talgkörtlar som vi skulle fundera kring.

Det var dem vi fasade.

 

Hon hade ont, det visade hon på alla sätt. Hon hade ångest.

Men vi. Vi var inte redo. Vi ville ha henne kvar.

Bara en operation till.

 

Jag tror både Jonas och jag, då vi pratade, hoppades att den andre skulle dra i bromsen så vi slapp ta ansvaret men ingen backade. Det var ju Solveig.

Vi satt tysta i soffan och klappade henne. Hon satt gärna i sin favoritfåtölj, men lika gärna mellan oss i soffan. Mellan oss för att plötsligt bara vända sig mot någon av oss och slicka oss i ansiktet. Så nöjd och glad över att finnas till. Så kärleksfullt tacksam.

Finaste Solveig.

Plötsligt stelnar Jonas till. Ser på mig och säger - Känn här.

En körtel till.

 

Morgonen efter ringer jag veterinären och ber om ett samtal. Vi åker dit både Jonas och jag, med Solveig och får Solveigs tillstånd förklarat.

Hennes "dåliga hy", hennes talgkörtelinflammationer är förmodligen en följd av hennes tidigare operation. Avlägsnandet av livmodern. Hon var ju skendräktig och olycklig så vi opererade henne.

Hon blev omedelbart avlastad från konstiga tankar om bebisar. Ett mycket lyckat ingrepp.

Men nu. Nu pratade veterinären om denna biverkning.

Dessa talgkörtlar. Detta kroniska tillstånd.

 

Hon skulle inte bli bättre.

Veterinären konstaterade att det var aggressivt. Nu kom talgkörtlarna snabbt inpå varandra.

 

Skulle vi operera? Nu.

Eller.

Invänta en eventuell inflammation och operera då?

 

Eller...skulle vi låta henne slippa alltihop?

 

Vi hade ett fint samtal och beslutet blev byggt helt och hållet utifrån Solveig och ingen annan.

Veterinären gick ut en stund och kom tillbaka med ljus. Hon släckte ned och de tända ljusen skapade en lugn stämning.

Vi såg på varandra Jonas och jag och var överens.

Hon skulle slippa leva med detta. Med dessa eviga operationer.

Med denna kronisk sjukdom.

Tårarna strömmade. Jag strök handen över hennes sammetslena panna då hon somnade in.

Det var förfärligt.

Tårarna föll på den mjuka pannan och den blev strävare av vätan.

Min fina flicka.

Hon som kom i stället för det barn Jonas och jag aldrig fick.

Hon som var den stora trösten.

Hon som blev den bästa vännen.

Den stora personligheten.  48 kg kärlek.

 

Jag höll hennes koppel i handen när vi gick ut från veterinärkliniken.

Satte mig i bilen och grät en stund till.

Sedan pratade vi.

Övertygade om att vi gjort rätt.

 

Solveigs liv hade varit i ett flöde av ljus och kärlek.

Det skulle inte sluta med ständiga operationer smärta och ångest.

Det var hon inte värd.

Vi skulle inte dra ut på det för våran skull, utan avsluta det för hennes.

Inte så svårt beslut, men otroligt plågsamt att genomföra.

 

Nu.

Nu är hon där hon var innan hon kom till detta jordeliv.

Där hon var innan hon föddes och charmade oss med sin rosa mage och sin fläck över ögat. Sitt varma sätt, sin kärleksfullhet.

 

Solveig litade på mig.

Hon litade på att jag ville hennes bästa.

När vi gick in på veterinärstationen den sista gången gav hon mig en blick.

-Jag litar på dig mamma.

Jag såg på henne och jag tänkte

-Det skall du. Jag vill alltid ditt bästa. Även när det är så smärtsamt för mig att jag bara vill vråla av ångest.

Fina Solveig.

Ditt bästa. Alltid.

Även om det betyder att jag var tvungen att släppa dig.

 

Nu har jag släppt dig och du har försvunnit för mig för alltid.

 

Aldrig mer din varma kropp i sängen på mornarna, aldrig mer dina pussar. Aldrig mer dina blickar av tacksamhet.

Du var så tydlig i din kärlek.

Du såg ofta på mig och allt du sa var -Tack mamma.

Tack för allt.

För att jag alltid tänkte detsamma.

För att jag i varje puss, i varje kram tackade dig för att du fanns.

Du var storstilad. Helt egen. Så mycket människa.

Så lite hund.

Allt för dig Solveig. Alltid. Du litade på det.

Du litade på mig.

Nu har jag släppt dig. Från smärta och ångest.

Allt för dig Solveig.

Alltid.

Jag vet att du vet att vi älskade dig.

Arnold dyrkade dig.

Du levde i det och du var så lycklig.

Så skulle det sluta.

I lycka.

Allt för dig Solveig.

Alltid.

Jag höll mitt löfte.

Allt för dig. Du kan lita på mig.

 

Jag saknar dig så mycket min flicka. Ditt sätt att säga - Vi är kompisar, genom att lägga din jättetass på axeln. Ditt sätt att sitta i en fotölj. Ligga i en säng. Ditt sätt att vara. Din värme och kärlek.

Du var stolstilad.

Och jag saknar dig så mycket att hjärtat vill sprängas.

Du är där du skall vara. Tack för allt, fina flicka.

060225-120120

Är på besök i Stockholm.

Tog Arnold med mig eftersom dottern älskar honom.

Han är en sådan succé.

 

Betänk att han är en riktig lantis. uppväxt i byn. Han har aldrig varit i en stad.

Han viftar galtt på svansen åt alla han möter.

Både hemma hos dottern och brodern lägger han sig i hallen och somnar in efter att han hälsat på alla.

 

På väg till brodern, i rusningstrafik, satt han fascinerad i framsätet och tittade på de ringlande bilköerna. Allt tar han in, allt är lika spännande.

 

Hos brodern kom en rörmokare som skulle kolla på en grej. Han höll aldrig på att vilja gå. Satte sig på golvet och bara kelade.

Min fina pojke. Fniss. Min underbara hund.

 

I dag är det lite saker som skall ordnas, sen bär det nog hemåt.

 

Har ju ett och annat som väntar, vilket är spännande.

 

Tillbaka till skogen, skrivandet, musiken och ...lugnet!