Åsa Jinder

Skall jag packa, laga lunch, hjälpa Jonas med däckbytet (jag, vet- är alltid sen) skura på övervåningen eller väcka hundarna för en promenad?

Eller kanske fullfölja rensningen av gamla syrenträd?

Borde lista det jag skall ha med mig till Stockholm, skall ju åka i morgon och är inte hemma förrän fredag. Å andra sidan, äh. Jag vet ju vad jag skall ha med mig.

Snyggstass/stiligt till middagen på vinterträdgården/Grand hotell måndag. Jobbstass till Kulturrådet tisdag. Myskläder till mysträffar med vänner på onsdag. Snyggstass/mammavibe till Josies skivrelease torsdag. Reskläder till resan hem fredag.Dator, telefon, laddare, smink, lite kontorsgrejer, räkningar och soppor och shaker.

Inget jag behöver skriva upp.;)

 

 

Dagarna går.

Jag är på FB, läser Twitter och tar bilder för Instagram utan någon särskild ordning.

Vill dock ha det.

Ordning.

Dags att efter en vinter av vila och lugn styra upp saker lite.

Som vad som händer var.

Det får bli i soffan i kväll.

När man som jag tagit det lungt och tuffat lite genom tillvaron (förutom spelningar och krönikor) så blir det lite hur som med en del saker.

Det har varit meningen, men nu är vilan slut.

Det är i princip klart med julturne, vi stsrtar upp samarbetet på försommaren. Efter uppstart skall jag komma igång med en hel del.

Skall först och främst byta omslag på min julskiva.

Skall spela in en singel.

Skall fördjupa mig i den idé som kom fram under Göteborgskonferensen. Jag vet, det låter lite fånigt, men jag föredrar att kalla den för vad det är.

Vi pratade framtid, vi pratade dåtid. Vi hade långa detaljerade samtal om just den idé som jag  känner att jag vill sätta i verket.

En idé som Jonas bett mig att förverkliga de senaste åren.

Vi får se, hur långt jag kommer. Hinner. Håller i.

Spännande känns det i alla fall.

Har ju kommit igång med träning, tränar sedan i Mars regelbundet och det känns väldigt bra. Kör lite växelbruk mellan soppor och mat. Jag har ett mål, det har jag skrivit om.

Det skall funka. Det funkar.

Framför allt börjar jag att få lite kraft. Lust.

Körde ju slut på mig själv under 2012.

Nu är jag i god form igen, kanske bättre än någonsin med tanke på det fysiska.

Bättre skall det bli.

Känner mig peppad och glad.

Blir bra det här.känner 

 

 

 

 

 

 

 

att jag vill sätta i verket.

 

Det är en djungel.

Så många klychor och fällor.

Det tar inte några veckor att lägga om sitt liv. Det tar månader. Kanske år.

Dessutom.

Alla kan gå ned i vikt. Att gå ned i vikt är inte det svåra.

Att behålla vikten är det svåra.

Hörde en bekant säga

-Jag skall sluta röka. Jag kan, jag har gjort det förr.

Det tror jag säkert tänkte jag.

Inte för att jag missunnar någon, mig själv, glädjen. Inte alls.

Man skall vara glad och stolt åt att man lyckas förändra saker till det bättre.

Men man skall vara medveten om hur trixigt det är. Hur lätt det är att förlora kampen.

Det är där man skall börja i tanken, där och då man gått ned sina kilon. Det är så man skall lägga strategin från början. Hur lever jag då? Hur behåller jag min nya livsstil?

Att tänka så kan få både en och annan att börja tänka på förändringarna, är det förändringar som kommer att hålla i sig? Är det ett liv man kommer att orka fullfölja?

Man tar ju gärna i så man spricker. Men håller strategin i långa loppet?

Kan jag hålla i min träning? Har jag förstått hur mycket jag måste träna i förhållande till vad jag äter?

Kan jag min kropp?

Det är ju inte bara att hälla i sig soppor i ett par veckor och tro att det är klart sedan.

Speciellt inte i min ålder.

Jonas, min man, berömmer mig för att jag har fötterna på jorden och inte rusat in i någon tappa vikt religion.

Nä, det är inte jag.

Men glad är jag så klart.

Har tappat flera storlekar och börjar komma i det jag senaste passade i, innan jag for iväg alldeles;)

Men jag har mycket kvar. Å andra sidan, jag har inte bråttom.

Jag känner att kilona sätter sig, jag hoppar inte i vikt, utan segar mig sakta nedåt. Vilket är skönt.

Jag skall ned till ett vanligt normal BMI.

Jag är 170 cm lång. Jag skall väga ca 65 kg. Den 65 kg kroppen skall äga muskler och kondition. Dit är jag på väg.

Den kroppen skall få bra mat tre ggr om dagen.

Den kroppen skall bli gammal.

Eller...äldre.

DEt är min 50 års present till mig själv.

På 50 års dagen skall jag vara i mål. Det är superrimligt och känns som ett bra och lungt mål.

 

 

'

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 stoppar i mig? Har jag förstått vad som är bra mat för just mig.

För det är ju så att dieter inte passar alla. Orkar man hålla i en diet? Orkar man tänka så?

Jag vet att jag inte vill leva i ett diet tänk.

Jag vill äta vad jag vill, jag vill förstå rörelse enerig, upptag och avkastning.

Jag vill förstå just mitt bästa och leva efter det.

Jag vill hitta något hållbart.

Vill varken vara i händerna på andra vad gäller träning eller diet vad gäller mat.

Jag klarar det nu, träningen.

Hallojsan!

Länge sedan.

Det har hänt mycket.

Mycket jag inte kan gå in på.

Jag har lärt mig en del.

Igen.

Människor...när känner man egentligen en människa?

Så har jag lite bollar i rull.

Har fått ett superfint engagemang och ett annat väldigt roligt uppdrag, av en artist jag beundrar väldigt och som är supertrevlig.

Det händer saker och allt är i början mitten eller slutet.

Mitt liv.

Alltid så.

Något är i sin linda, något rullar och något avslutas.

Solen rullar över himlafästet, smälter snön som ger vika.

Nu talar jag om vår.

Den är här. Nu. Våren.

Underbart.

Så gick en påsk och kommer aldrig igen.

Solen sköljde över oss i dagar, tvingade gräsmattan att ge vika.

Nu sträcker sig en stor flik av grågrönt nästan ända fram till fågelträdet.

SMHI har dock lovat mer snö och kyla och, varför inte? Aprilväder. Dokumenterad lurendrejerimånad vad gäller väder.

Dottern med ny pojkvän var här i två dagar. Gjorde vad man skall. Umgicks, åt och sov.

De var nästan tröttare då de for hem. Lugnet och ljuset och luften.

Man går ner i varv. Det är vinsten med att bo i en by i en skog.

Bland annat.

Nu skriver vi april och jag kan känna en glädje över att jag överlevt vintern. Den är inte slut, men den ger sig nu. Den var lång i år.

Oerhört lång.

Jag vill ha ljus och värme,även om jag tycker att det gick bra med enorm kyla, svart mörker och tristess.

Ja, man får tänka positivt.

Jag kan bara scrolla typ 10 rader.

Skriver jag text i annat dokument för att klistra in bryts det också.

Varför kan jag inte skriva hur långt jag vill?

Varför kan jag inte scrolla?

Jag går på en diet sedan den 25/2. Dricker bara nutrilett.

Tränar varje vardag.

Resultat? Nja, det kommer nog. Jag är inte så quickfix orienterad. Jag ser detta som en långsiktig sak. Men vill dock ha en pangtjoff början, inbillar mig att det är bra för mig. Så jag får tid att tänka på hur jag skall fortsätta.

Har ju trasslat med soppor förr. Visste, man går ner. men fortsätter man utan att reflektera med samma liv eftersopporna som före är det hela tämligen meningslöst.

Det handlar ju om livsstils förändring.

Och det är ju jättesvårt. Men nu är jag motiverad och jag har funnit att jag faktiskt tycker om den där helt egna stunden på gymmet. Jag känner vad den ger. Planen är att fortsätta april ut med soppor och sedan lägga till ett mål under maj. Och ett i juni. Att fortsätta träna.

Jag har så klart ett viktmål men det är inget jag vill prata om. Kort sagt vill jag tillbaka till garderoben. Tillbaka i scenkläder jag har. Det är inte orimligt. Orimligt är att i min ålder sitta sitta och sitta. Sitta på kontoret, sitta i bilen på väg till konsert där jag sitter och spelar.

Mer av rörelse. Kroppslig.

Hoppas och önskar och vill klara det.

Med mitt fokus och ennvishet borde det gå.

Men. Den som lever får se. 

"Du visar iaf tydligt på vilkens sida du står -och det är väl för att du känner ena parten."

- Jag tycker inget annat än att man måste fundera kring vad som är god litteratur. Jag tycker nog inte att just detta är det eftersom det bygger på en bok som doftar allt för starkt av hämnd. Hämnd är aldrig bra, i någon form, absolut inte i litterär form. Detta skulle tagits i familjen, vid sidan av offentlighetens torg. Det tycker jag inte för att jag känner Anna. Jag har mer integritet än så, Igor.

Radavstånden...den här boggen jäklas lite med mig. jag kan inte scrolla som jag vill, inlägg som jag skriver på annat ställe och försöker lägga in blir det låååånga radavstånd mellan. Trassel och trams.

Men jag försöker fortsätta ändå. Stoooort tålamod. Hoppas ni läsare har det också)

Jag har läst Anna Wahlgrens ”svar” på dottern Felicias bok ”Felicia försvann”.

 

Jag bloggade om dotterns bok då den kom.

 

Var och en har rätt till sin historia. Alla har sin sanning.

 

Frågan är vad man gör med den.

 

Vad som är god litteratur.

 

Det är inte så mycket innehållet som vad vi skall med det till.

 

Jag känner Anna. Vi låg på samma förlag 1996 och vi sällskapade på bokmässan det året.

 

Vi umgicks lite privat och när jag gifte mig var det naturligt för mig att bjuda Anna-mamma som jag kallade henne.

 

Kallar henne.

 

Hon ”adopterade” mig på skoj och hennes ende son kommenterade det med orden; Så roligt, jag som har så få systrar.

 

Han är fin sonen. De döttrar jag träffat är fina de med.

 

Anna är fin. Rolig, fyndig, härlig. Generös. Varm.

 

Böckerna då?

 

Jag slogs av en känsla av …hämnd…då jag läste Felicias bok. Tänkte också att om den del saker av det som stod där var sant var det illa.

 

Men. Upp med en hand alla föräldrar som inte har sådant på sitt samvete. Somliga har händelser som inte är vackra, andra har beteenden som barn får stå ut med hela barndomar. Det är så lätt att bli helgon när man läser om andra föräldrar.

 

Nu visar Anna i sin bok, där hon berättar om de saker som kanske mest stack ut i Felicias bok, att det var fel.

 

Jag tänker på minnet och hur det fungerar. Jag har en dotter som ofta minns fel. Hur naturligt det är för henne att säga- Jag minns hur du låg i veckor pga din ischias. Jag har aldrig legat i veckor pga någon ischias. Så fort jag fick känning masserade min son bort den genom foten. Men hon minns det så och jag har kärleksfullt korrigerat det. Jag minns själv saker som min äldste bror avfärdar. Jag har satt mig i situationer som gällde min syster. Trott att hon var jag och tvärtom. Klivit in i historier, helt enkelt, där jag inte var med.

 

Minnen är en märklig manick.

 

Mycket är säkert sant, jag vill inte tro att någon sätter sig ned och hittar på, men naturligtvis kan det vara så. Det vet bara de inblandade.

 

Det som tornar upp sig, nu och för de flesta som kanske läser böckerna är just tanken på att detta kanske skulle tagits vid köksbordet. Böckerna kräver båda ett omöjligt ställningstagande. Vad vet vi?

 

Ingenting.

 

Vi ser bara konsekvensen.

 

Anna är utblottad och har tappat trovärdighet. Hon är hårt dömd.

 

Den konsekvensen måste Felicia kunnat räkna ut.

 

Och där skaver det.

 

Jag har aldrig gått i terapi. En gång träffade jag en kurator, efter ett ingrepp då jag gråtit under narkosen. Läkaren hade lagt märke till det och faktiskt sett till att jag fick komma till kuratorn.

 

Så kan vården fungera. Plötsligt satt jag där och eftersom hon var vänlig och intagande så pratade jag. Det handlade om en människa som svikit.

 

Hon sa

 

-          Jag tycker att du skall säga som du tycker, men inte till hen. Du kan nämligen aldrig förändra hen. Inte förändra det ni haft en gång, inte förändra det som skedde. Men du behöver säga vad du känner, inte bära på det, Åsa.

 

Jag frågade vad det skulle hjälpa. Vad det skulle spela för roll. Jag var oerhört skeptisk till detta trams.

 

-          Gör det bara, så får du se. Leta djupt bland känslorna. Förklara tydligt, exakt vad du känner.

 

Jag gjorde det. Först trevande, sedan genom ett flöde av tårar. Jag tillät mig själv att vara sårbar, öppen och ärlig. Jag tillät mig själv höra min röst säga att jag saknade. Att jag kände mig övergiven. Att jag var ensam och ledsen.

 

Det var oerhört välgörande. Efteråt frågade jag kuratorn om det alltid är så…lätt.. att komma i balans med saker.

 

-          Nej, Åsa. Du stod på tröskeln, behövde bara en hand för att ta dig över. Jag gav dig den. Du är på andra sidan nu. Du får sörja, men inte bli bitter och framför allt inte tro att alla kommer att svika dig. Du skall våga vara du och våga lita till att människor vill vara vid din sida. Jag tror att du kan det nu.

 

Det där samtalet hjälpte i den situationen med den människans svek. Och jag tänker, om Felicia gått i så mycket terapi, har ingen kunnat säga att man kan göra upp på egen hand? Att man inte behöver förgöra den man känner tycker och anser har svikit.

 

Det förbryllar mig.

 

Hon avrättar sin mamma på offentlighetens torg. Där står vi och ser på, vänder på huvudet sedan. Det är ju smutsigt.

 

Jag vill inte vara tyst.

 

Jag har ju själv skrivit om min mamma. Om att vara barn till en alkoholist.

 

Hon vad död då diktsamlingen skrevs, den skrevs av saknad efter henne. Jag skrev vår historia och jag skrev om lyckan jag kände då jag förlåtit och kunnat gå vidare. Lyckan då andra småbarnsmammor sa till mig att jag hade en så gullig mamma. Jag älskade att komma hem då mamma varit barnvakt och se den där diskbänken blänka som den bara gjorde då hon torkat den. (Undrar fortfarande hur hon gjorde)Jag skrev om sorgen och jag skrev om mitt unga hat. Om hårdheten jag var tvungen att tillägna mig och om rädslan att aldrig någonsin bli älskad. Om ens mamma inte tar hand om en, inte ser ens värde- vem kan då se det?

 

Det är en sorglig historia. Hon dog precis då jag fått henne tillbaka.

 

Men det viktiga var att jag hade förlåtit.

 

Jag säger inte att andra skall göra som jag. Vad säger jag då?

 

Att det är otroligt sorgligt alltihop.

 

Det sorgligaste är att människor blandar ihop Felicias bok med Annas livsverk. Det är en enkel väg att gå i tanken, men jag begriper faktiskt inte vad Annas livsverk har med en dotters upplevelser av henne att göra. Annas livsverk är och borde bestå.

 

Om vi inte vill köpa en artists skiva pga dokumenterade skador på artistens flickvän och en misshandelsdom, så har vi i alla fall haft fakta att ta ställning till. Vi kan välja att tycka så illa om våld mot kvinnor att vi inte vill underblåsa en misshandlares musikkarriär.

 

 Eller så tänker vi att det blir jobbigt att ta reda på vad alla artister gör på fritiden och väljer att fokusera på musiken.

 

Vi har fakta, vi har ett val.

 

Detta är fakta; Man kan spela i svenska herrlandslaget med en misshandelsdom över sig, i väntan på hovrättsförhandlingar. SVFF tycker att de inte skall blanda in det faktum att A.G slagit sin fru och skrämt sina barn. Hans fotbollskunskaper behövs i landslaget. Han är oersättlig. God ton och hyfs är inget krav. Att vara förebild - behövs inte. Inget i väntan på dom, här inte. Kör!

 

Det kan vara rätt. Det kan vara fel. Vi vet i alla fall vad vi vet. Och kan ta ställning.

 

Ett barn av Annas 8 skriver en bok. Vi vet ingenting om sanningen. Medierna slickar sig om munnen. Anna offras på offentlighetens torg.

 

Det är skillnad, sa flickan. Som bytte karl.

 

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16341932.ab

 

Kvinna skjuten av svartsjuk kontrollerande man.

- Det fanns inga som helst tecken på att detta skuole ske, säger polisen.

Nej, inte om man inte räknar in ofredande och misshandel.

Vad är det med polismaktens och rättsväsendets syn på det här? Hur länge skall svartsjuka och kontrollerande män få gå så här långt?

Skall vi börja använda GPS till något mer än vägbeskrivningar?

GPS runt fotleden på varje man som anmälts och dömts för ofredande eller misshandel. Inför snabbdomstolar för sådana här ärenden. Det finns massor att göra.

Men visionen om ett samhälle där kvinnor kan vara trygga krockar med ointresset från makten.

Varför har politikerna och rättsväsendet så svårt att ta tag i de här frågorna?

 

I dag har snö fallit. Mars.

Det snöar ju ofta i April så det är kanske inte så mycket att förvånas över.

Har lite svårt för alla som skall tala om vår i februari...

Skrev om det i morgondagens krönika.

Det där med att vara i det som är. Att tala om vår när det fortfarande är vinter är att göra sig en björntjänst. När våren är här kommer förväntningarna på sommaren.

Det blir olidligt.

I stället för att vara i det som är.

Men det är väl det vi har svårast för. Att gilla läget.

Jag gillar läget.

Ger mig ut i solskenet.

Vintern är vacker, den lämnar ju snart, gillar inte otrevliga farväl.

Den bör älskas så länge den gästar oss.

Det finns nog med kärlek till våren, när den väl är här.

 

 

Nu skall jag stoppa in hundarna i bilen och köra några kilometer, köpa godis hundben och leksaker - till Arnold och Yvonne.

De får följa med den korta bilden för att de tycker om att åka bil, båda två.

Det blir det lilla fredagsnöjet.

Jag 22 år. Är ensam hemma. Jag och maken har bytt den stora våningen fyra trappor utan hiss till en mer praktisk om än tvåvåningsbostadsrätt med stor terass i södra förorten. Vi skall få barn i augusti och hela livet ställs undan för undan om.

Maken är polis, jag är efter ett relativt kort äktenskap van vid att vara ensam.

Jag är väl den perfekta polishustrun på det sättet. Osentimental inför ensamhet.

 

Några månader tidigare när jag fått graviditetsbeskedet från apoteket gick jag ut på Drottninggatan och mitt bland människorna ställde jag mig och bara landade i beskedet.

- Nu är de aldrig mer ensam, Åsa.

Det är ingen sanning. Själslig ensamhet rår inget barn på.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vackert var det i alla fall. Jag gick Drottninggatan fram, hem och ringde maken.

-  Vi skall ha barn. Det är en pojke och han skall heta Johannes.

-  Ehhh jaha? Hur vet du det? Att det är en pojke?

-  Det känns så.

Maken var klok nog att inte ifrågasätta.

I och med graviditeten insåg vi det omöjliga i att bo på fyra trappor utan hiss. makens föräldrar hade flyttat till en trevlig förort och vi tittade oss omkring där. Fick napp och bytte.

Alla var glada.

Jag är lycklig. Och ensam.

Maken jobbade till 02.00 och jag tittade på tv. Hade tankar på att gå och lägga mig. Brukade somna viod 19.00 tiden men av någon anledning var jag ganska pigg den där kvällen.

Då ringer maken.

- Sitter du ner.

- Ja? Eller nej, men nu! Jag hade satt mig och funderade över vilket besked han skulle komma med som var så allvarligt att det fanns risk att jag skulle dratta omkull.

- Palme är skjuten.

Så berättade han kort vad som hänt och att han förmodligen inte skulle komma hem eftersom han tillhörde den polisstyrka som arbetade i området. Norrmalm.

Jag kunde inte somna efter det beskedet. Inte efter beskedet att han  var död, jag fick det direkt då maken fick det.

Palme mördad. Vår stadsminister mördad. Det kändes konstigt. Som en film.

Vi mördar väl ändå inte vår stadsminister i det här landet?

Men det skedde.

Jag bar min bebis i magen och det var otroligt omvälvande alltihop.

När jag tänker på den här natten tänker jag på att just det barnet, min son, var med mig vid NK efter att Anna Lind mördats och skrev i konoleansboken.

Min son skrev

- Vi skall aldrig glömma det du kämpade för.

Detta märkliga liv.

Denna overkliga tid.

Palmemordet är olöst. Leif GW Persson vill få oss att tro att det är människor inom underrättelsetjänsten som begått mordet.

Jag trodde aldrig på Christer Pettersson. Min mamma bodde i Helenelund samtidigt som han härjade omkring där, jag såg honom flera gånger på nära håll. Han kändes inte helt klar. Hans koncept var ett annat. bailys och vodka. Slagsmål och bajonett. Han hade aldrig kunnat hålla tyst så länge. Lögndetektorn sa att han var oskyldig.

Vem det var?

Frågan är om vi någonsin får veta det.

Vem eller vilka som inte ville ha honom i livet.

Han var en underbar politiker. Kontroversiell så klart.

Det har varit en stor njutning att se alla filmer och dokumentärer om honom det senaste året.

Så vacker politiken var då.

Solidaritet. Folkhem. Allas lika värde.

Allt det där som fått vika undan och ge plats åt en ekonomipolitik som bara handlar om den egna plånboken.

Det är en skam.

Men en helt annan historia.

27 år sedan. 27 år sedan min älskade son var en dröm.

Sen blev han som en dröm men det är också en annan historia.

Ljuvlig kärlek

Jag kan inte scrolla särskilt långt ned, kommer bara 6-7 rader ner sedan ser jag inget text.

Ser inte vad jag skriver.

Därav alla stavfel några meningar in i varje blogginlägg.