Åsa Jinder

- Hur ser en vanlig dag ut i ditt yrkesliv?

Svar: Jag har min musikal som skall sättas upp. Jag skaffar personal och ensemble. Sponsorer och planerar marknadsföring. Jag regisserar och styr upp repetitioner. Det är hur mycket som helst. Ett heltidsarbete.

Dessutom har jag mitt nya CD projekt. har skrivit texter ett tag. Skickat iväg två låtar till en kille som jag vill samarbeta tillsammans med, vill att han lägger sin hand på produktionen. Skall börja komponera lite musik, så att jag har 30% instrumentalt.

Jag föreläser, förebereder just nu två olika föreläsningar som jag skall hålla i mars och maj.

Förbereder turné v 7 med "The jets". Sommarens spelningar ramlar in nu, det är ju min stora kärlek - turnerandet.

Så skriver jag krönikor i tre tidningar.

Det är ungefär vad jag gör. Dagarna går att fylla. Om man säger så.

-Varför Hälsingland?

Svar: I måndags när jag fastnade i bilköer på väg hem från ett jobb så var det fullständigt obegripligt för mig hur man orkar leva så. Då framstår stillheten och gärdesgårdarna och de vita knutarna och fåren och hästarna i byn som himmelriket. Vi flyttade för att det var en tid i livet då det var möjligt att "byta liv". Vi lämnade Östermalm och det enda jag saknar är mina barn. Hälsingland är till skillnad från Dalarna inte så exploaterat, dessutom tycker jag naturen är bättre, vi har allt. Havet, bergen, insjöarna och vidderna. Allt i ett. Extra allt i ett. Och Stockholm är bara 2,5 timme härifrån så jag behöver inte välja, jag får det "bästa" ur två världar. När man vill ha en miljon människor som är stressade intill sig och bli lite knuffad på, då är det bara att ge sig av söderut. Jag sitter ju i Kulturrådet och har en del viktiga människor för mitt konstnärskap i Stockholm så jag vistas där lite då och nu. Och får känna av stressen. Så jag vet att jag lever;)

- När kommer nästa skiva?

Svar: Under året. I maj skulle jag önska. Vi får se vad producenten säger.;)

- Har du någon ny bok på gång?

Svar: Jag har en idé. Jag skall sätta ihop en demo och presentera för mitt bokförlag. När jag får tid. I höst kanske?

Många frågar om kärleken. Min kärlek till Jonas. Hur vi får kärleken att hålla.

Det tycker jag är svårt att svara på. Kanske för att vi är ödmjuka båda två. Ödmjuka inför den kärlek vi har och känner. Vi har båda spruckna äktenskap bakom oss och en rad relationer och vet vilka vi är och vad vi vill. Vi är konstnärer båda två och vet vad det betyder för oss, var och en. Vi har bra dagar och dåliga dagar. Ibland smått fantastiska dagar. Precis som alla andra. Vi är envisa och vi är ambitiösa. Det kanske hjälper. Jag vet inte. Jag vet bara att det är Jonas jag vill leva med. Även när jag vill skicka honom på en färja till Finland.

Undrar du över något? Om min musik, mitt skrivande? mejla mejltillasa@hotmail.com nu när jag är i gasen och svarar på frågor.

Vill tacka alla fina människor som tar sig tid och skriver till mig. mejlen går varmare än kommentarsfältet, så har det alltid varit och jag förstår inte riktigt varför.

Eller så gör jag det. Ni berättar gripande saker och ger mig förtroenden ofta och det förstår jag att ni inte vill skriva bland kommentarerna. :)

Men glöm för all del inte kommentarsfältet! Roligt att få lite synliga hälsningar från er där!

Jag får lite frågor nu och då och jag besvarar dem främst genom att svara direkt på mejlen men en del frågor är desamma, de besvarar jag nu så här.

- Spelar du på privata tillställningar?

Svar: Självklart! Mejla på mejltillasa@hotmail.com

-Hur bokar man dig?

Svar: Min agent heter Stefan Besterman och sitter på Besterman Musik i Sunne och honom ringer man på 0705 758510. Somliga tar kontakt direkt genom min offentliga mejl och en del pratar jag med men de flesta skickar jag vidare till Stefan.

- Finns dina låtar på noter?

- Svar: Inte i så stor omsättning. Det bästa sättet att kolla är att googla på nätet. Det finns tex Notpoolen som ger ut en del, men också andra. Utbudet av sidor på nätet som ger ut noter är ganska stort, mina mest kända sånger finns där.

Nu krångar min blogg, jag kan inte scrolla. Så jag måste avsluta. Hoppas nästa blogg funkar bättre. Fortsätter i ett nytt inlägg.

I dag är det två veckor sedan jag fick ta bort Solveig.

Ibland kan jag tänka att livet liksom ordnar sig själv.

I positiv bemärkelse.

Vi säger så ofta att livet gör som det vill med oss, det är bara att följa med.

Så är det ju naturligtvis också.

Kanske är det bara synsätt, kanske handlar det bara om hur vi orkar tänka.

Jag saknar Solveig mycket men jag ser också hur de andra två hundarna, Arnold 11 mån (1 år om en vecka!) och Doris 13 år, förändras. De är dem två nu och de inrättar sig efter det.

Innan hade de inte mycket kontakt. Innan gick aldrig Doris in i biblioteket frivilligt. Innan sov de båda i sina burar varje natt.

Nu sover de tillsammans i vår säng på dagarna. Nu går Doris mer än gärna in i biblioteket för att sätta sig framför brasan, sin absoluta favorisplats. Nu sover de i vår säng ibland. Och då lägger sig inte Doris vid fötterna utan att göra något väsen av sig utan går resolut upp till kuddarna och lägger sig i mitten.

Grupper förändras efter ledare. Efter storlek.

Förr var Arnold och Solveig ett.

Nu är Arnold ett med sig själv och Doris ett med sig själv.

Det känns bra. Och det är bra för mig att förhålla mig till.

Alla hundar har egenskaper, under tiden Solveig var skedräktig var hon vaktande på sina leksaker. En platssparris var hennes bebis. det där tyckte väl Doris var fånigt varpå hon blängde surt och fick Solveig att vakta leksaken. Pang!

Vi opererade Solveig, problemen försvann.

Allt var frid och fröjd i 10 mån då talgkörtlarna aggressivt började komma och inflammeras.

Biverkning.

Solveig kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Jag tänker inte längre på henne med djup sorg. Mer med saknad. men mest med glädje.

Hennes ljusa sidor, hennes kärlek.

Ett fint kompliment till de som faktiskt finns.

Och det är vad vi alla skall fokusera på. Det som finns. Det som är.

Nu är tid att ge sig av. Mot Bollnäs och kuloturhuset.

I dag spelar jag konsert, lunchkonsert klockan tolv. Hem och rasta hundar innan jag åker till gymmet.

Känns så oerhört bra med träningen.

Jag berättade här att jag skulle informera om hur det gick och går. Solveigs öde kom i vägen, jag har inte fokuserat på så mycket annat än det jag måste.

Men jag har de två senaste veckorna tränat 4 dagar i veckan.

Jag började den 23/2. Mån-tis-ons-tors.

Samma sak denna vecka med förändringen att jag kör ett pass i dag också.

Jag går i snabb takt på gåband i 30 min. Cyklar 15 min. Sen 3 x10 på alla stationer.

Nästa vecka blir det 5x15.

Belönar mig med bubbelbad och lite sol.

En sak som kommer på köpet är tankarna på vad jag äter.

Det känns inte lika roligt med det som man vet inte är bra. Så det har jag undvikit de här två veckorna.

Man hamnar där man skall, vid rörelse och naturligt genomtänkt intag.

Långt från dieter och trams.

Man måste kunna leva. Leva normalt och slippa tänka på annat än det naturliga - att man rör sig mer än vad man tar in.

Återkommer med viktminskning på måndag. Provade en kavaj i morse dock och jag känner att det fattas en centimeter...eller två. Vilket är härligt.

Nu måste jag iväg. Älskar det. Musiker är ett ljuvligt arbete att ha. I musiken når man varandra utan ord, men med stor kommunikation och lojalitet. I musiken, mellan musiker bor världsfreden.

http://blogg.aftonbladet.se/sannalundell/2012/01/vilken-javla-gardag#lastComment

Gud så roligt skrivet!

Hur många ggr har man inte....-meh det är ju I KVÄLL?! Och bara hets klätt sig och hetsfrissat sig och hets mejkat sig och hetsat iväg och stått där i kamerornas sken och när bilden kommer i tidningen tänker folk

-Åh vilket glamouröst liv.

Joråsåattehhh.

Läste följande på en blogg i morse

"Äntligen är kylan här"

Vad är det för slags människor som längtar efter kyla?!

Jag längtar ständigt efter värme.

Värme i luften, i hjärtat mellan människor.

Kyla gör ont.

Värme läker.

I morse var det 16 grader kallt.

Jag skulle i väg på ett extremt jobbigt ärende, åh vad jag hatade kylan.

Skrapade rutorna i vild frenesi, vilket iofs var bra för isränderna och snön försvann i ett tjoff!

Usch.

Kyla.

Vad skall det vara bra för?

Det är bara bra på avstånd.

När man är inne. Och tittar ut.

Då är det där rimsfrostkrispiga under solensljusa mantel riktigt vackert.

Men.

meningslös.

För jag vill inte vara i den.

Jag vill vara i värmen.

Jag vill bära värme i hjärtat.

Känna värme mellan mig och andra männisor.

Hatar kyla.

Vad skall den vara bra för.

Och hur i herrans namn kan man längta efter den?!

"Jelena Leppänen lägger drygt 5000 kronor på sin 10-åriga dotter Katja - i månaden.

Kläderna, som inte får vara H&M, utan dyrare kläder, ska ha en "rockig stil". För kläderna betalar Jelena 1400 i månaden.

- Det ska vara bra och fina märken. Vi köper mycket på webben, säger Jelena Leppänen.

På fötterna bär dottern Converse.

- Det ska vara sådana som ingen annan har. Eller Timberland. Bra skor, med bra kvalitet.

En annan viktig framgångsfaktor är att dotterns stil sticker ut. Slutligen är det viktigt med ordentlig mat - med mycket proteiner."

Är det bara jag som känner...och?

Men så har jag bott på Östermalm i tio år.

Men jag tror inte man behöver bo där för att klä upp sina döttrar.

Kolla i vilken mama som helst, eller vilken kändismamma blogg som helst.

Vad är det alla är så upprörda över?

Jag säger inte att det är rätt, jag säger att när saker som förekommer i verkligheten hela tiden - plötsligt exponeras på TV - då blir det liv i busken.

I dag snurrar det i huvudet.

Så mycket att förhålla sig till.

Ta beslut om.

Teatern i sommar. Bara det är ju ett heltidsjobb.

Mitt nya jobb för Söderhamnsnytt.

Hur jag skall lägga upp turnerandet i år. Med och utan Jonas.

Solveig. Hon har en kronisk sjukdom som gör att det med största sannolikhet kommer att bli samma framtida problem som vi nu dragits med sedan i oktober. Hur länge kan man plåga en hund?

Mina små drömmar. Boken jag så gärna vill skriva. Plattan jag så gärna vill göra.

Hur planerar man bäst för sitt liv?

Styckar man dagarna eller styckar man veckorna?

Styckar man drömmarna?

Jag vet ju nu, efter denna höst i hostans/stressens tecken, att jag inte kan blåsa på.

Jag vet att jag mår bäst när jag låter bli. Jag får ju så mycket gjort ändå.

Men hur hittar jag balansen.

Hur hittar jag en tillvaro där det finns plats och tid för allt.

Ingenstans så klart.

Man kan inte göra allt.

Återstår då att begripa vad jag kan göra.

Och hålla mig till det.

Bara.

(Inte så jädra bara.)

...och jag tror att jag känner mig som många kände sig då jag skrev om min alkoholiserade mamma för 20 år sedan.

Det var tabu.

Folk blev chockade.

Nu är det visserligen en alkoholproblematik som är grunden till många problem men också en gränslöshet som jag känner mig obehaglig till mods av.

Som jag helst inte vill veta om.

Veta av.

Jag vill vända mig om.

Blunda.

Det är för vämjeligt.

Privat.

Det är så jag känner.

Samtidigt vet jag att det är viktigt.

Att höja sin röst.

Att säga sin mening.

Men.

Ändå.

Vämjeligt är vad det känns.

Tabu.

Det är inte helt oproblematiskt att gå över ett nyss brutet sådant. man kliver liksom inte över det helt obehindrat.

Även om man vet att vägen är öppen nu.

För många andra. Som tror att också de är ensamma.

Jag vet att det är viktigt att få känna sig mindre ensam.

Jag vet att vi måste bryta tabun. Ett efter ett.

Men det är f-n inte lätt att vara åskådare.

Att vara med.

I vämljeligheten.

Jag känner med Anna. Jag känner med Felicia.

Jag kan omöjligt se världen i svart eller vitt.

Det har jag aldrig kunnat.

Ingen är rakt igenom ond, eller god.

Allt är mycket svårare än så.

Boken är viktig.

Jag hoppas allt kan bli bättre nu. För alla.

Jag vet att det är hart när omöjligt.

Men ändå.

I dag lärde jag mig följande.

Det man alltid stått upp för, kan när det uppenbarar sig i själva livet, visa sig vara väldigt svårt.

Inte alls någon självklarhet från barrikaderna.

Utan en mycket svårare handling.

Svårare tanke.

Ett mycket svårare dilemma.

Livet.

Usch vad svårt det är ibland.

Ecpatkalendern

Har fint flyt på jobbet.

har ju känt länge nu, att det varit på gång.

Skönt att få rätt dock.

Mot demonerna.

Jamen tänk er själva att vakna morgon efter morgon och vara övertygade om att ni inte klarar av ert jobb längre.

Inte helt lätt att leva med i de perioder de faktiskt sätter sig i sinnet.

Tar över.

Och tar i.

Ni fattar.

Det är väldigt skönt att peka finger nu.

-Ni hade fel.

Jag kan!

Än!

Nu skall hundarna ut.

Igen.

De vankar rastlöst fram och tillbaka och tittar skuldbeläggande.

Arnold till och med suckar.

På med pannlampa och...ut!

Sedan te och tv.

I väntan på Jonas.

Då blir det mer te.

Mindre tv.

Känner mig glad.

Har fått mycket gjort.

Sånt som legat och skräpat. men varit viktigt.

Skrivit avtal.

Mejlat kollega om personnummer

Mejlat ensemblen

Ordnat spelpärm,en för 2012 - ser ju bra ut redan!

jamen, en massa sånt där som jag inte skall tråka ut er med.

Känns bra.

Så har jag pratat med söta dottern.

Känns jättebra.

Tar och ringer sonen från åkrarna. Åkrarna vi skall vandra på i mörkret.

Det vackra mörkret under nymånen här i Acktjära.

Den nyförlovade sonen.

Han är älskvärt generös. gav mig en fantastisk svärdotter på julafton.

Bästa julklappen.

Att icke försonas.

Finns det något mer skuldbelagt?

Att inte förlåta.

Finns det något mer skambelagt?

Kan vi människor befria oss från detta?

Är det möjligt?