Åsa Jinder

Fick frågan

-Hur har du hållit kärleken till Jonas vid liv i 16 år?

Vi träffades 1997. Förlovade oss samma år. Gifte oss 1998.

Vi har aldrig varit på väg ifrån varandra. Vi har aldrig haft den typen av kriser.

Däremot har vi båda haft roliga och omväxlande yrkesliv, vi är jämlika i alla betydelser och var 32 respektive 34 då vi träffades.

Jag tror det är en bra grund.

I övrigt är vi olika. Väldigt olika i somliga avseenden. Et skall man inte vara rädd för. Jag vill inte vara ihop med någon vars svar jag vet innan jag ställer frågan.

Vi pratar mycket. Om vår kärlek till varandra, men även om världen och politiken. Om förhållningssätt och om livet i stort och smått. Vi är båda väldigt intresserade av den typen av samtal.

Så skrattar vi. Jonas får mig att skratta varje dag. Han säger att jag är knasig.

Men i grunden spelar det där kanske ingen roll, det är väl bara så enkelt som att vi gillar varandra, varandras sällskap.

Jag skulle inte byta honom mot allt smör i småland.

Jag vill vara där han är.

Vi förnyade våra äktenskapslöften den 30/12. I skenet av eldar och machaller, med några av alla våra fina vänner vid sidan om oss förklarade vi vår kärlek tillvarandra.

Efteråt blev det snittar och champagne och fina samtal. Älskar när man sätter sig i en ring och låter ett ämne löpa.

Vi pratade om det bästa som hänt under 2012.

Där fanns människor som varit nära att dö, människor som har barn som varit nära att dö, människor som har ex som jäklats med bouppdelningar i åratal som äntligen tagit sitt förnuft tillfånga, där var människor som ville lyfta fram vänskap i form av en alldeles ny vän. Det var många vackra och berörande historier.

Det är så skönt att få vara människa så.

Nära. Närvarande.

Nyåret gick i skuggan av en fantastisk 50 års fest på fredagen och detta på söndagen.

God mat och soffhäng.

De där helgerna som alla anstränger sig inför, de får gärna bara fara så obemärkt förbi som det bara är möjligt. De är så präglade av förväntan att nästan inget gör att de står där själva sedan, i sin egen strålglans.

Men en spontan middag med vänner, en gemenskap som bygger på frivillighet och kärlek. Ett infall, en tisdag.

Det är mera jag.

Nu är det därför skönt att leva.

Nu är allt över. 365 dagar år 2013 skall bli till, fyllas och ge minnen.

Jag tror varken det ena eller andra.

Varje dag blir vad vi orkar och förmår göra den till.

I bästa fall klarar vi av att ge av vårt bästa för det mesta.

Men ingen skall straffas om det inte blir så.

Livet är komplicerat. Svårt och hårt.

De där vindlande stunderna då man känner att man lever, att vinden är varm och huvudet lätt - de kommer att komma. Men jag tror inte för ett ögonblick att jag kan framkalla dem. Då skulle alla välja det. Hela tiden.

Vem önskar motstånd, ensamhet och sorg?

Vi tar en dag i taget.

Vad gäller bloggen har jag ett litet löfte.

Känner mig sugen på att vårda den bättre i år. Kommer att ha mer tid.

Så vi ses och hörs.

Snart igen.

Sitter på kontoret i det varma ljuset från den lilla lampan och lyssnar på P1.

Min dotter skall vara med där. Prata om sin musik.

Det är märkligt det där, att hon gör samma sak som jag.

Att vi två kan prata om saker inte många förstår. Det här är verkligen en egen värld.

Ens eget skapande, modet som krävs för att man skall sticka ut hakan, göra sin röst hörd.

Modet som krävs för att man skall byta bort trygghet mot frihet.

Ett val som inte är självklart för särskilt många.

Byta bort säkra pengar mot osäkra pengar.

Jag räknar inte med ny bil, Thailand eller kläder i massor.

Jag räknar inte med något mer än att jag skall kunna hålla på med det jag gör, att jag skall överleva.

Men inte ens det kan man räkna med.

Jag räknar väl snarare med att hålla på med det tills jag inte kan hålla på med det längre.

Mitt älsklingsliv.

Spelandet och skrivandet.

Nåja.

Snart skall jag lyssna på min avkomma.

Det är märkligt.

En ny Jinder.

Nu. Sjunger hon. Live.

Och nu gråter mamma.

Lilla ljuvliga bebis, så stor du blev.

Och tänk, att du tänker som jag.

Sluta aldrig drömma, dina drömmar är det enda du äger.

Du sjunger om det.

"Keep on dreaming".

Lilla fina. Älskade lilla stora modiga.

Fortsätt drömma.

Och arbeta hårt för dina drömmar.

Det gjorde jag. Gör jag fortfarande.

Dem är det enda jag äger.

Dig fick jag låna, Josie.

Det är jag väldigt stolt över.

Helene kom på morgonen.

Bjöd på de tre bästa sakerna jag visste då.

Sturebadet, dubbelnougat och champagne.

Man fick inte dricka alkohol där men det gjorde vi ändå, bakom ett draperi i duschen.

Så mötte jag upp döttrarna för frisörbesök.

Helene var med och sminkade oss, som den fantastiska maskör och makeupartist hon är.

Efter ytterligare lite champagne och någon slags frukost jag inte minns var det dags att åka till kyrkan.

Vi hade valt Engelbrekts kyrka, för att vi bodde i församlingen.

Det hade snöat två dagar innan, för första gången det året så när Kingen sjungit "At last" Anita Weinius "Som stjärnor små" Janne Bengtsson spelat Benny Anderssons "Hemma" på flöjt och Anna Wahlgren läst en oerhört vacker dikt så for vi iväg med en limousin. Vi rundade Djurgården, drack ännu ett glas champagne med Bestman Håkan och Tärnan Miva som är gudmor åt Josefine.

En del undrade, innan jag gifte mig, om jag skulle "slå på stort" igen. Jag gifte mig ju redan 1985. Kyrkligt.

Det var aldrig någon tvekan.

Då, 1985, var min närmsta vän Lotta tärna. Hon blev sedan gudmor åt Johannes.

Hade Jonas och jag fått barn, vilket vi önskade och försökte, hade vi döpt vår dotter efter min älskade vän Eva.

Dottern skulle hetat Eva-Liv. Vi hade många pojknamn men bara ett flicknamn.

Eva-Liv fanns kvar, efter alla år. Vi ägnade denna längtan 5 år av vårt tidiga äktenskap.

5x12 ggr föll jag i djupaste besvikelse.

Inte ens IVF fungerade.

Eva-Liv är en dröm. En saga. Hon fanns men kom aldrig.

Väl tillbaka efter limousinturen var det middag på hyrd restaurang på Östermalm.

Det var en fin kväll.

Det var en fin natt på exklusivt litet hotell i gamla stan. Vi badade bubbelpool då solen åter steg över Stockholm.

Jag hade färgat av det mörka i mitt hår, var blondin. Jag är ju det egentligen.

Snart nog doppade jag huvudet i mörkbrunt igen. Trivs bäst så fast alla säger att man blir äldre i mörkare hår.

Har jag någonsin brytt mig om sånt? Jag kämpar inte emot min ålder.

Kämpar för kärleken i stället.

man får lägga sin kraft där man tycker att det är viktigt att den växer och slår rot.

Det är 14 år sedan i dag.

Mycket vatten har runnit under broarna.

Vänner försvunnit och andra kommit till.

Jag har förstått att det måste vara så.

Livet förändras, ens krav på vänskap och vänner förändras. Man kommer till insikt om vad man behöver.

Vad livet gett och hur man klarar av att hantera det.

Jag behöver trygghet. Jag bär en ensamhet som aldrig skiftar till en ljusare nyans, jag bär en känsla av otrygghet som gör att jag håller mig på avstånd. Det är lätt att öka det avståndet om man vill.

Några har gjort det.

Jag är försvarslös. Jag kan inte ropa så högt att de hör.

Jag når inte med mina armar.

Livet är komplicerat och på samma gång ofattbart okomplicerat.

Det är lätt att hålla sig till det okomplicerade då.

Min kärlek till Jonas. Hans kärlek till mig.

Vår kärlek är okomplicerad. Den är bergfast och underbar.

Den är vackrare nu än någonsin. Mer passionerad.

Livet gör så med kärlek ibland.

Om man inte sviker varandra.

Om man bara låter bli det där man, om man tänker efter, förstår kan skada.

Det finns så mycket att säga men i dag låter jag CajsaStina säga det.

Min kärleksförklaring till Jonas, varje ord från hjärtats djupa.

Nej hörrni.

Jonas serverar sin chili.

Jag skall fira dagen med ett glas vin.

I dag finns bara saker att vara glad över.

Grattis mig.

Inte en dag utan Jonas.

Inte ett halvt liv i skuggan av kärleken, ett mod som räckte till himmelen förgäves.

Inte en dag av de alla jag undrade var han fanns.

Alla de möten jag hade, alla de svarta sår, all förväntan- så kom han.

Kom Jonas.

Allt det där andra för dig.

Så fick det vara.

Varje dag. Varje andetag.

Vägen ledde till dig.

Inte en dag utan dig.

Nu suddar du skuggorna från min själ.

Nu fyller du, likt blomster mitt hjärta.

Jag blommar nu.

Av du.

Av dig.

Din kärlek.

Är väldigt stolt över min fina dotter i dag.

Den sitter dock inte på mig utan på min dotters fot.

Där står det MAMMA följt av ett hjärta.

Hur gullig är hon inte?!

Min fina underbara dotter.

Tänk att hon kliver omkring på en hyllning av mig hela dagarna.:)

Lilla Yvonne har fått ett namn till.

Det är Jonas som finner nya namn som han tycker passar henne. Igår adderade han Ramona.

Hon heter alltså Yvonne Bibbi Diana Ramona Jinder.

Skall göra en namnskylt av något slag till både henne och Arnold, till huset på hundgården.

Så folk vet.

Vad de heter som bor där emellanåt. ;)

Arnold heter alltjämt bara Arnold. Eller...ganska ofta säger vi Fabbo Anåld. Fabbo som i farbror.Anåld som i Arnold.

Ja, vi har våra stunder. Våra ljusa sådana.

Då inget annat i världen anropar eller stjäl våra tankar.

Tur att just vi två hittade varandra.

Vem hade stått ut?

I dag är det 15 år sedan jag fann mitt hjärtas glädje. Älskade, min Jonas.

Jag tar helt och hållet åt mig äran över att vi blev ett par.

Utan min rättframhet, övertygelse och intuition- hade det blivit ett annat liv. För oss båda.

Tänk så tacksam han skall vara.

Fniss.

Nu behövde han knappt mer än en sen afton för att bli övertygad om att jag var hans lady in life, men det brukar jag inte tala så högt om. Vill gärna ha hela äran av våra kärlekshistoria själv.;)

Den är så vacker.

Så speciell.

Från allt det där om att ingen av oss skulle vara där.

Jonas blev övertalad av sin vän, jag fick övertala min vän om att gå dit. Locka med hennes egen bror som spelade där. (Tone, var bror John spelade på Gibsonfesten på café Opera)

Fortsatt allt det där om att försvinna i någons ögon. Vakna upp och se sig själv servera champagnen till fördelsedagsbarnet (Tone) och slås av tanken på vad man just varit med om. Inte bara en blick, en väg in i hjärtat på någon.

Slutligen det där om att söka sig tillbaka till platsen, se att han är borta, tvinga in jan Johanssen på herrtoan för att undersöka om han var där men förstå att han gått och gå ut i Kungsträdgården och se hans siluett under en gatlykta i natten. Ropa honom tillbaka utan att veta vad han  hette, sträcka ut sin hand och betrakta de där ögonen och känna hans hand i sin.

Det där om att gå in igen, tillbaka till sällskapet, tillsammans. Utan att vet vad han hette.

Det löste Tone så bra.

- Har du pojkvän?! Du har inte sagt något?!

-Nä, det är...ganska nytt.

-Vad heter han? (Behöver jag berätta att hon inte var spiknykter som ställde frågan mitt framför näsan på honom?!;)

Där och då var jag ju tvungen att vända mig mot honom, fortfarande med hans han i min, och fråga.

-Vad heter du?

-Jonas.

Tones blick....ja...man kan säga att hon var förvånad. Ändå inte sååå förvånad.

- Ni borde gifta er.

-Jaså?:)

-Ja. Ni har enormt äktenskapstycke.

Sedan förlorade hon sig i champagnen och det övriga sällskapet. Jonas och jag fortsatte att hålla handen och började prata. fann att vi hade samma humor och skrattade oss genom natten.

Det tog bara några veckor innan han friade på det vackraste sätt.

Så fann barnen vb arandra i baksätet på jeepen och inte långt därefter flyttade vi ihop. Förlovade oss i December och gifte oss året därpå.

Inte en dag har jag tänkt att jag skulle velat leva utan Jonas.

Inte en dag har jag känt att jag vet vem han är. Han är ny för mig varje dag. Aldrig tänker jag att jag vet vad han tänker. Han är intellektuell och intelligent och rör sig hela tiden mot nya marker.

Han är ett vilt hav, en vårmorgon och en droppe dagg på ett grässtrå. Han är himmelens sköna öppna famn och skogens djupa mörker. Han är eldars värme och alla hjärtans slag för kärleken. Han är evigheten som sträcker sig från honom till mig. Han är det lyckliga ljuset och den mjuka vinden innan den vänder och river i träden. Han är styrkan i en orkan, välviljan och lusten till livet.

Han är mitt allt och mitt jag och allt främmande på jorden.

Han är älskad, min Jonas, älskad och alltid saknad då platser tar oss från varandra.

15 år är ingen tid.

15 år är ett liv i ett ögonblick.

Tack skall jag ha för mitt mod att söka upp mannen som gick hem. Efter att ha mött mig.

Host.

Han har inte världens bästa timing. Alltid.

Men oftast.

Och han är förlåten. ;)

I dag handlar mycket om försoning.

Förlåtelse.

En vän har gjort fel, en annan blivit drabbad.

En tredje står som en åsna mellan två hötappar.

Vill inte förlora någon, är inblandad men egentligen inte.

Vill förlota men inte såra den som ännu inte kommit till försoning.

Vad är att vara människa?

Vad skiljer oss från djuren? Gudarna?

Vår fullkomlighet kontra ofullkomlighet.

Jag som inte gärna förhåller mig i de självklara ytterkanterna, jag som ser det svarta och det vita och det grå, känner att det som gör oss till männiksor är vårt konsekvenstänk, vår analysförmåga och vår vilja till kärlek.

Den viljan är utgångspunkten för oss alla. Den yttrar sig bara tämligen olika.

Vi gör rätt och vi gör fel.

Framför allt gör vi fel när vi tror vi gör rätt. Gör rätt när vi tror vi gör fel.

Det ständiga förhållningssättet till fel och rätt håller oss inte på något sätt på rätt kurs.

Vi gör rätt och vi gör fel.

Och det är snarare det vi måste förhålla oss till trots att det kan skava.

Får vi göra fel?

ja, säger en del. De förlåter.

Nej,säger andra och låter bli att förlåta.

Då tänker jag att det måste vara hårt att vara den människan, för rimligtvis tillåter hon inte heller sig själv att göra fel.

Hur lever man ett sånt liv?

För om ingen får göra fel ingår man själv i den gruppen.

Det är därför jag själv alltid försöker förstå och förlåta.

Jag vill själv bli förstådd och förlåten.

Jag skulle vilja kunna räkna med det.

Det skulle ge mig trygghet. Att jag vfår vara den jag är och förlåten mina brister.

Förlåten då jag brister.

Men det är svårt.

Det skavar ofta.

I vägen står vinnare och förlorare.

Vi inbillar oss ofta att vi förlorar någon om vi förlåter. Att vi säljer vår stolthet. Rear ut den.

Men det är i själva verket tvärt om.

Vi fyller våra hjärtan med mod. Det är i försoningen vi blir stora.

Det är i förlåtelsen vi växer.

Vi måste försöka se på omgivningen så som vi ser på oss själva.

Vill vi vara sedda för dem vi är, förlåtna våra brister.

Då måste vi söka oss under ytan på vår omgivning, ge dem frihet att vara sig själva.

Precis som de är.

Och när de brister och ber om förlåtelse, det vackraste som finns, så skall vi öppna våra hjärtan, för vår egen skull.

När vi förlåter andra, förlåtar vi oss själva och försonas ännu en liten bit med detta svåra vi kallar livet.

Vi bör göra så- föär vår egen skull.

För att ge oss en chans att växa som människor.

Ingen vinner, ingen förlorar, men på något märkligt sätt blir livet större.

Vi borde alla bestämma oss för att inte besudla våra själar med oförätter.

Vi borde tycka att vi är för vackra för att släpa omkring på dessa känslor.

Det borde vara varje människas största drift, att hålla sina sinnen rena och klara.

Förlåtelsen är som finaste såpa.

Den gör rent, på ett naturligt och väldoftande sätt. Långt bort från tillgjorda kemikalier.

Förlåtelsen är att säga att livet är äkta, att vi är äkta.

Att vi håller för försoning. Håller för bristande och förfall.

Att inget någonsin försvinner, att inget någonsin behöver försvinna- förlåtelsen bygger.

Ger styrka inför fortsatta dagar i livet då ytterligare människor kommer behöva ditt hjärta.

Ditt ord.

Förlåt.

Det finns egentligen bara en fråga att ställa sig.

Får man göra fel?

Får man själv göra fel?

Om man faller.

Ber om förlåtelse.

Vad är rätt att göra?

Vända sig om och låta människan som brustit, inte bar en gång utan nu två, lida?

För att han/hon gjorde fel mot just dig/mig?

Vi måste börja med oss själva.

Hur långt skall vi behöva falla pga att vi är människor? Människor brister. Faller. Falerar.

Skall vi behålla stupet och låta människor rasa och slå sig sönder och samman eller skall vi famna dem.

Få dem att begripa det vi förstått.

Att alla kan göra fel.

Närsta gång är det jag.

I kväll åker vi till Nyköping. En kompis följer med på turnén i helgen, vi skall kombinera nyta med nöje.

Eller...nöje med nöje.

Mitt arbete är rent nöje.

I nyköping kollar vi fotbollsmatchen och sover. Gott hoppas jag.

I morgon lördag fortsätter vi till High Chaparalls countryfestival där vi kanske hinner gå ett varv, i alla fall släppa av vår kompis som får roa sig själv ett par timmar. Vi fortsätter en timma söderut och spelar.

Kommer tillbaka en timma innan Dwight Yokam gör entré. Då kliver jag in i chaufförsrollen och Jonas och Anders får roa sig till sin älsklingsmusik. När herrarna känner sig klara för natten kör jag oss till Värnamo där vi sover på hotell.

Söndagen ägnar vi oss åt hemresan. Då är även Jonas bandmusiker Nicke Widén med i bilen. Lär bli hur skoj som helst. 3 bakfulla lyckliga män och jag.

Jag kör. Repar teaterrepliker med Jonas. Spelar vacker musik. Tills vi kommer till Stockholm, då hoppar jag av för att besöka dottern ett par dagar. Kommer hem onsdag eller torsdag.

Sedan är det midsommar. Har sett till att vi är lediga. Tackat nej till 3 jobb. Förlorar mycket pengar, men pengar är inte allt. vad spelar det för roll vad man har i plånboken och hjärtat rudar och man är så stressad att man inte orkar vara i nuet. I allt det vackra som kan förvåna och förstumma? Förra året gjorde vi en rad gig i samband och omkring musikteatern och fick aldrig återhämtning.

Inget sådant misstag detta år. Midsommar skall gå i lugnets och kanske pysslandets tecken? Kanske kan vi knåpa ihop ett litet projekt, Jonas och jag, och genomföra. Tömma det som skall bli vårt nya badrum/bastu? Vore ett bra projekt för denna sommarens högtid!? Fniss.

Snart skall jag packa in hundarna i bilen, Arnold har återbesök hos läkaren (haltar fortfarande) och Doris reg nummer skall jag få fram genom hennes chipmärkning. behöver det till nya  hundhotellet. Jag har tydligen råkat slänga alla hennes papper då jag rensade ut Solveigs...

Skivor skall hämtas för försäljning och dvd filmer skall lämnas.

Har jag sagt att jag ser fram emot hösten? Jag vet, sommaren har knappt stabiliserats, men jag är så fylld av inspiration och arbetslust och lugn och harmoni. Längtar till de grå dagarna då jag får förverkliga mina drömmar, två projekt.

Sommaren (nåja) är jag mitt uti. Allt är på banan och känns bra. Fina jobb (se spelplan asa.jinder.com) och underbar teater. Det är så härligt med denna ensemble. Ser fram emot då Jonas och jag skall förnya våra äktenskapslöften. Skall prata med Jenny och Erik om lite sånger jag skulle vilja ha på "bröllopet". Det är 7 år sedan vi gjorde det sist. Vi har lovat varandra att hålla denna seremoni vart sjunde år. Börja om, se framåt. Mycket bra recept för en relation som ständigt utvecklas och är i rörelse. Som bekräftas. Det är viktigt, åtminstone för mig, aatt leva mitt i relationen, i kärleken, bunden av löften. Av vilja och kärlek. Av ansvar och mod.

Det är modigt att älska. Att vilja. Att kämpa.

Alla törs inte, alla släpper inte in. jag vet hur det känns. Jag har varit där.

men så kom dagen då jag mötte Jonas och tänkte

-Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig.

Och så har jag levt och det har naturligtvis berikat mitt liv. Det är fantastiskt att älska och älskas så.

Det blir roligt och överaskande (nåja) och härligt med detta lilla tilltag efter sista föreställningen.

Jag längtar till hösten, jo, men vägen dit känns oerhört behaglig, det skall sägas.

Blir en fin sommar.

Är.

"Du är så underbart fantastisk! Det jag älskar mest med din blogg
är att har man en halvdan dag så är det bara att gå in     
här och scrolla till sig lite självkänsla igen. Du vet precis   
vad som är det fina i att vara just människa och du är          
jätteduktig på att få andra att förstå det."

Det här läste jag i en kommentar i dag.

Det gjorde mig väldigt glad.

Jag vill visa hela världen, så som man vill med kärlek.

Har scannat in bilder på barnen i datorn.

Minns en massa.

Tänker, när jag ser bilder på mig själv då barnen var små, att jag var så ung.

Gifte mig när jg var 21, skulle fylla 22.

Fick Johannes när jag var 23.

Fick Josefine när jag var 24, skulle fylla 25.

Skilde mig vid 27. 1990.

Sorg sorg sorg sedan gott liv.

Ljuvligt.

Mina barn och min nyckelharpa, allt jag behövde.

Roligt härligt och förbjudet somligt.

Singellliv.

Sedan kvällen på Café Opera -97.

Då jag träffade Jonas. Vackre Jonas.

Med det största mest generösa och kärlekfulla hjärta någon någonsin haft.

En sån tur. Att jag ropade på honom, utan att skämmas, utanför Cafe Opera, då jag insett att den där vackre killen vid baren som jag byte några ord med, måste gått.

En sån tur att han hörde. Återvände. Utan ett ord tog min hand och gick med in igen.

Mindre tur att jag inte visste vad han hette då Tone Norum undrade.

-Jag heter Jonas, sa han avspänt. Jag fnittrade men försökte se ut som om jag känt honom mer ä'n 67 sek.

Tone var fylld av chaampagne, eftersom det var hennes födelsedag, hon gav oss ett vingligt ögonkast och sa

-Ja, ni har ju äktenskapstycke, ni borde gifta er.

Det gjorde vi ett år senare. Det är 15 år sedan.

Ingen annan än Jonas vill jag leva med. Jag kan fortfarande slås av hur vacker han är.

Som inna påsk. Vi hade en meningsskillnad. För att uttrycka sig korrekt. jag blev ganska arg och tänkte drömma i med något elegant som SABLA IDIOT då jag såg honom i ögonen och plötsligt såg honom. Den minst sabla idiot jag träffat. Jag frässte nåt och gick för jag ville ände stämma i bäcken men så fort jag lämnat rummet var jag tvungen att gå tillbaka.

-Det är orättvist. jag kan inte vara arg på dig när du är så där snygg.

Vi lever ett fint liv. Om det vore en färg skulle det vaara ljust grönt, så där som björens löv är på våren. Den där ljusa gröna färgen som gör en så glad och fylld av energi.

Så blir jag av livet med Jonas. Glad och fylld av energi.

Att vara mamma är rött. Blodrött. De starkaste banden en människa kan ha. Den högsta kärleken.

Den vackraste färgen.

Mina fina barn, jag tittar på bildrna och minns.

Hur lite jag tyckte att det var svårt.

Hur lite jag tyckte att det var jobbigt.

Hur mycket jag älskade att vara mamma. Hur mycket jag älskar det.

Kort. Det är härligt att titta på kort.

Minnas.

Det känns skönt. Och det är jag glad för.

Livet har burit mig så.

Skönt.

En snällare flicka kunde man inte drömt om. Egensinnig självständig och rolig redan som liten. Nöjd med det lilla och lättroad. När jag tänker på min lilla Fina (hennes smeknamn som liten) känner jag hennes långa smala armar om min hals. Ser henne framför mig när hon sent en kväll donade i köket och höll på att plantera om blommor när jag tittade in. Hon hade alltid allehanda projekt, viktiga saker att göra vid läggdags. Det var ganska kul att låta henne hållas, hon kunde hitta på ungefär vad som helst. Stora projekt, till synes viktiga, så jag inte skulle avbryta henne. En nyårsafton lät jag henne vara uppe så länge hon ville. Kvart över tre tackade hon för sig och gick och lade sig. Nattuggla med osedvanligt gott morgonhumör. Lättlurad då hon verkligen trodde att virran och vimsan var två badkarlstroll som bodde i badrummet. Hon gav dem mat och presenter. Älskade att leka hav vid läggdags, då fick man bara gå på möbler och trösklar och mattor, äta under bordet vid middagsdags eftersom det var roligare än att äta vid. Det något udda var att det alltid var jag som hittade på allt. Jag tyckte det var mycket roligare att sitta under bordet en vanlig onsdag och äta utflyktsmat. Längtar efter barnbarn då jag skall introducera dem inför alla lekar som deras föräldrar lekt. De kommer inte att kunna säga ett dugg eftersom de själva älskat allt vi gjort;)