Åsa Jinder

http://www.actionaid.se/

2012 firar vi, Jonas och jag

15 år ihop

15 år som förlovade

14 år som gifta

Jag blir 49 9/10 och Jonas 47 21/7

Sonen 26 och dottern 24

Doris 13 år Solveig 6 år & Arnold 1

Vi kommer nog komma ihåg de flesta av dagarna.

I bästa fall.

Något vi är väldigt bra på, de flesta dagarna om året, är att sätta guldkant på vardagen.

Mer värdefullt, i långa loppet.

Det är ju alla de där måndagarna och torsdagarna och trista söndagarna som är livet tillsammans.

Det är ju livet som skall firas.

Varje morgon man vaknar tillsammans väljer man ju om varandra.

Varje kväll man går och lägger sig.

Inte bara de där minnasdagarna.

De var ju bara lågan som tändes. Ljuset som fick kraft.

Alla andra dagar handlar om att bevara ljuset.

För varje dag som mörkret håller sig borta är värd att fira.

Med några ord.

-Tack för att du vill vara min.

Med en kram.

Med den där bekräftelsen som är så viktig.

Viktig för att kärleken skall leva.

Överleva.

Överleva alla dagarna som inte har ristat i sin uppenbarelse, år eller dagar.

Minnen.

Alla de där vanliga vardagarna.

 

 

 

 

Ljuvligt inslag under uppesittarkvällen.

När klockan slog 12 friade sonen till flickvännen genom en fantastiskt vacker förlovningsring.

Romantik i överflöd.

Bästa klappen i år.

Att få bevittna denna kärlek.

Min vän har fått cancer.

Man kan dö av cancer.

Det pratar vi inte om.

Vi pratar om att det är lite bök och stök ett tag.

Sedan.

Till sommaren.

Då är allt över.

Det finns ingen rättvisa.

Men att ta ansvar över sitt liv ger alltid stor utdelning.

Min vän valde en partner som är generös med omtanke och kärlek.

Som bekräfter min vän och stödjer  i allt. Arbete,  intressen och vännens sätt att vara och finnas till.

Där finns så mycket kärlek.

Det har inte alltid varit så.

Man accepterar att inte bli behandlad som man önskar. I stort och i smått.

Tänker att det inte skall tjafsas.

Förrän bägaren rinner över.

Då man ser klart.

- Vårt förhållande handlar ju inte om oss. Det handlar ju om dig.

Vännen valde om.

Valde rätt.

Min vän delar ett förhållande i dag.

Och nu, när mörkret lagt sig över vännens hjärta och själ, ger det utdeling i oändligt stöd.

Kanske är det så.

Vi drabbas alla.

Men hur får vi ligga? Hur har vi bäddat?

Väljer vi människor omkring oss som verkligen håller stilen då saker drabbar oss.

Väljer vi en airbag eller någon som sticker då det börjar osa katt?

Det är i detta vi kan ta ansvar.

I detta vi inte är några offer.

Detta kan vi påverka och bestämma över.

Vem finns.

Finns när hon eller han behövs.

Livet gör som det vill med oss. Ibland.

Men i mycket har vi makt.

Vem vi väljer att leva med.

Det är inte enkelt.

Men vi måste ta de ansvaret. Det är det enda vi måste.

Visa världen hur rädda vi är om oss själva, i våra val av partner.

 

Vi gifte oss i Stockholm för 13 år sedan.

Ett snötyngt vackert Stockholm.

Kingen sjöng At last (Etta James) och allt var mycket vackert med det dova ljuset och de enorma ljusprydda granarna vid altaret.

Alla sjöng "Stilla natt" som psalm.

Efteråt åkte vi ut på Djurgården, jag Jonas bestman och tärna. I en vit limousin satt vi och betraktade alllt det vackra och drack champagne innan middagen.

Det var en fint bröllop. En fin dag.

En början på ett äventyr som varat i 13 år, i dag.

Vi fick ett liv, men inga barn tillsammans.

Vi fick enorma framgångar men också bakslag.

Vi fick mängder av kärlek och skratt.

Livet.

Upp och ned.

Som livet är.

 

Inte en enda gång har jag tänkt att jag vill leva utan Jonas.

Inte en enda gång har jag tvivlat på hans kärlek.

Eller min.

 

Nu räknar jag inte tiden då jag var fullproppad med hormoner vid IVF.

Då var jag helt bortkopplad från vett och sans.

Också det en erfarenhet.

Ofantligt sorglig.

Det är detta som gör oss till människor.

Alla olika lager av glädje och sorg.

Det är det som spetsar vår empati och ödmjukhet.

Människor utan motgångar är inte särskilt spännande.

Utan perspektiv.

Det är så lätt då, att tycka och tänka. Att utgå ifrån sig själv och sin orubbade värld.

Det märks väldigt tydligt när människor inte har någhra håligheter eller stora sorger bakom sig.

Det är så lätt att framstå som brr/syster duktig då. Som tycker att om alla bara levde som jag blev det bra.

Liv ser så olika ut.

Förhållingssätten är flera miljarder.

Vi försöker alla överleva.

Det som är lycka för mig, registrerar inte en annan.

Har man nått botten är allt ljusare. Är allt bättre.

Gör väldigt lite skillnad.

Det finns de som fastnar på botten.

Jag vet inte vad skillnaden är, men skillnad är det. På oss människor.

Och det är viktigt att förstå.

I det stora och i det lilla.

I relationen.

Jag har aldrig försökt att ändra på Jonas.

Vi förändrar varandra i varandras närvaro.

Jag kommer aldrig att bli lika allmänbildad som han, men han intar mer och mer av mitt lugn.

Jag lär mig mer och mer om omsorgen kring detaljer.

Han ser att den lilla guldkanten kring vardagen ointe är omöjlig, jag lär mig att hitta min tanke.

Vi lär varandra och vi låter bli varandra.

Vi älskar.

Det har gått 13 år och det har hänt så ofantligt mycket.

Som om vi hade varit gifta ett liv.

Jag vill vara gift ett helt liv.

Med Jonas.

Med Jonas resten av livet.

Bara för att det är så roligt. Spännande.

Vi har det bra. Det rör på sig.

Vi behöver vbarandra och vi gillar varandra och det är vackert.

Trots att han aldrig tar med sig sopppåsen då han går.

Det gör jag å andra sidan inte jag heller. Jämt.

Där. Är vi lika.

Också.

 

 

I dag är jag väldigt harmonisk.

Glad.

Lycklig.

Jag har lätt för tacksamheten.

Lätta att släppa det som skaver.

Lätt att ta ett nytt stef fram och se vad som väntar.

Det finns så många sorger att stanna vid.

Vill dock inte det.

Visst, allt hade kunnat vara ganska annorlunda om inte....om.

Jag är tacksam för om inte.

Detta nu är bra.

Begär inte mer.

Lägger de brustna drömmarna på vinden.

Det är kallt där, jag hoppas de fryser ihjäl.

Försvinner för gott.

Nya drömmar skall beredas plats.

Drömmar om vidhållande, om detta som är, detta som blev.

Drömmar om att få vara i frid. Att få vara i detta nu.

Lite till.

Jag vet inte vem jag är riktigt, men jag är glad att hon som var jag var så målmedveten.

Gjorde de där stora valen tidigt i livet.

Jag var inte rädd.

Det värsta hade redan hänt.

Nu skulle jag själv skapa den värld jag inte fått av någon annan.

Och jag gjorde det.

Hörde talas om en som för ett tag sedan sa

- Det är ju en fara med att skapa familj tidigt, det brukar ju inte hålla då och det är ju det som är meningen.

Jag tänkte, ja du. Det kanske det är. men en större mening än att skapa bilder av en framtid vi inte vet ett dugg om är att vara i nuet. Våga tro på kärleken och våga leva.

Inte låta sig bindas upp av så hårda förväntningar som evighet.

Jag är så glad att jag vågade leva där och då.

Även om det inte höll i Carolas evighet.

Fast.

Det beror ju på hur man ser på det.

Det finns fortfarande ett vi, eftersom barnen finns.

Detta vi, barnens pappa och jag, kommer aldrig försvinna.

Det var han och jag. Det är han och jag. Som är deras föräldrar.

Vi har inte utplånat oss.

Bara livet tillsammans med varandra.

Men bådet livet och vi finns ju kvar.

Inte i någon evighet men länge än.

Det ser inte lika ut, men det finns.

Beror som sagt bara på hur man ser det.

Jag har gått vidare. Det har också han.

Men av alla konstellationer som föds i och med att man gör så, finns den som var vi fortfarande.

Genom barnen.

Går inte att förneka.

Och den är bra. Bäst så här.

Allt behöver inte statueras som misslyckande.

Allt behöver inte leva upp till omöjliga bilder.

Livet är för vackert och för krångligt för det.

Låt livet vara, försök vara modig nog att leva det.

I stället för att fastna i bilder av evighet.

Lev nu.

Det är jag glad att jag gjorde.

 

 

Älskade dotter.

Älskade unga liv.

Älskade roliga intelligenta vackra själ.

Älskade stora varma hjärta.

Vilket slut på året det blev. Du här hela veckorna.

Vi två tillsammans hela tiden.

I ett lugn. I ett underbart lugn.

Så trivs du bäst.

Så gör jag mig bäst.

Om du bara kunde förstå hur mycket jag vill skydda dig från allt ont, hur mycket jag vill bära dig genom livet.

Om du bara förstod hur komplicerat det är att vilja så men att veta att det är fel.

Jag måste stå och se på när du halkar i tillvaron.

När ditt hjärta brister.

När människor sviker.

Det är livet.

Jag kan bara hoppas att jag gett dig nog av skinn på näsan, empati och humor.

Det brukar ordna sig med detta.

Man får fräsa ifrån, försöka förstå och skratta åt eländet.

Nu är du lycklig.

Jag är lycklig med dig.

Det händer saker och i allt kan du landa i D. Hos D.

Han är fantastisk.

Jag är så glad för D.

För din lycka.

För att få ha dig här i veckorna innan du flyttar in i din egna lägenhet.

Nästa år är vårt. Ditt o mitt o J:s.

Det skall bli mycket mer av oss.

Åren av slaviskt arbete är över.

Jag har vaknat.

Jag ler.

Jag har dig.

Du har mig. Mer än någonsin.

Älskar älskar älskar dig.

 

Till Johannes

Du kom för 25 år sedan. Jag var yngre än du är nu. Som din lillasyster.

Jag hade träffat din pappa och förälskat mig.

Med din pappa kom lugnet och fokuseringen i livet.

Den oro jag upplevt i min familj kunde läggas bakom mig, jag kunde börja leva själv.

Upptäcka hur stark jag var när jag slapp de mörka molnen.

Upptäcka att jag var solen.

 

Med din pappa kom lättheten och allt som var jag.

Jag blommade. Trygg.

Äntligen.

 

Så vi gifte oss. Och bestämde oss för att skaffa barn. Din pappa var lika gammal som du är nu.

Vi bodde på drottninggatan, din pappa hade gångavstånd till Centralen där han jobbade som polis.

Jag tog bussen till akutpsyket på sös där jag jobbade ibland, när jag inte spelade.

Vi hade en stor vacker våning med stukaturer och djupa fönsternisher. Vackra trägolv där jag såg framför mig att du skulle krypa.

 

Din pappa hade dock andra planer. Vi köpte bostadsrätt söder om söder och gjorde en 400% vinst efter 4 år och köpte hus på Ingarö.

Men det där har inget med dig att göra.

Vad var väl bostadsaffärer? Vad var väl livet i övrigt? När du kom?

 

Den största vinsten i livet var du.

Jag behövde inget annat.

Jag var fullkomligt bedårad i dig.

Samtidigt tog karriären fart och jag hade framgång efter framgång.

Inspirerad av kärleken du kom med. Livet.

Den lyckligaste tiden i mitt liv.

 

Det var så enkelt. Naturligt.

Jag tog hand om dig, med glädje.

Jag åkte och spelade, med glädje.

Jag planerade efter din pappas polisschema.

 

Jag var lycklig och det var inga krusiduller.

Det där eviga dåliga samvetet var inte uppfunnet än.

De komersiella krafterna hade inte gjort affär av det än.

Vilket betydde att man glatt köpte blöjor och napp på konsum och vagn genom gula tidningen.

Lyxade till det med något märkesplagg var annat barnbidrag.

 

Det stora var du.

 

Jag är så glad att du kom då. Att jag blev mamma då. Jag mår illa när jag ser hur man pressar mammor av idag.

Magin - kärleken - och allt som följer med den är ju urholkat för kommersialiseringen av mammarollen.

Nu är det så uppenbart någon som skall tjäna pengar på varenda känsla.

 

Det är inte det att det inte fanns pengar.

Vi tjänade oerhört bra både din pappa och jag.

Det fanns inte de tankarna.

Att en diornapp eller en ganttröja skapade lycka för en 2 åring. Eller en 26 årig mamma.

Det hade jag skrattat högt åt då.

Det suckar jag lika högt åt i dag.

 

Det var så naturligt, från första stund, att du fanns där.

I hjärtat levde dock magin.

Du var så glad. Så lättsam.

Jag tror bestämt du var ett nöjt barn.

Så mycket kärlek.

Så mycket lycka.

Du kom med allt.

 

Plötsligt var jag hel.

 

Du fortsatte att vara en underbar son. Du fortsatte att fylla mitt liv med kärlek och glädje.

Du har aldrig gjort mig besviken på dig.

Det betyder inte att du aldrig gjort fel.

Jag tycker att man får göra fel.

jag tycker att man får vingla.

Om du gjort illa dig själv hade jag blivit besviken.

Du har fortsatt vara nöjd. Enkel att glädja.

Du har gått från A till B.

Lik mig och olik mig.

Lik din far och olik din far.

 

Jag råkar tycka att jag gjorde ett bra val när jag valde din far till dig.

Han är en bra människa med bra egenskaper.

Jag är stolt över det valet. Utan honom - hade inte du blivit du.

Och du är fantastisk Johannes.

Helt fantastisk.

Jag är oerhört stolt över dig, det som är du.

Ditt sätt att tänka, lösa problem och ta tid vidare. Ditt sätt att följa ditt hjärta, att inte vara rädd.

Ditt sätt att alltid vara vänlig, alltid kunna prata.

Ditt skratt.

Ditt skratt har alltid skapat så mycket solljus i mig.

Sedan ditt första skratt. Ditt första leende.

Det sopade liksom bort alla skuggor i mitt liv.

Det gör det än.

 

Grattis på födelsedagen, älskade son.

Jag finns alltid för dig.

Mamma

Vackra ord.Tack

-Men vad gör man om man inte hittar kärleken?

Fortsätter drömma sig bort?
Bort från ett socialt spel där man inte 

hittar någon plats?

Skapar sitt skapande en stund och flyger fri, 

för att sen störta med  
huvudet först, rakt ner i asfalten?

Vad gör man när orken tagit slut och 

hoppet falnat till vit kall      
aska?

Kram från en annan del av oss!

- Vad man gör? 

Ja...vad gjorde jag då jag kände så där? 

Fortsatte leva.

 Hoppades ibland. Lät bli ofta.

Fräste inombords över människor som skrev som jag gör nu.

Så är livet.

Det är vitt och svart.

Och väldigt grått.

Upp och ner.

Och väldigt mycket stilla.

Du är inte ensam.

Det är det viktigaste.

Och mellan det grå och stilla finns det

som blänker till. Som ger hopp.

Som dämpar längtan.

Gör dig inte till.

Försök inte passa in.

Var den du är.

Du kommer att bli älskad.

För den du är.

Så måste du tro.

Mellan stunderna av hopplöshet.

Mitt i din längtan.

Ingen förblir ensam och utanför.

Men alla skall vi en gång vara där.

Roligt att du hittade till mig, Johan.

Tack för din kommentar.

Kram Åsa

"Men hur ser du på familjeförhållanden där man skulle förlora tiotusentals kronor i månaden på att pappan skulle vara föräldraledig? I min familj är det så. Jag är i dagsläget arbetslös, min man tjänar väldigt bra och därav beslutar vi att jag ska ta på mig hela föräldraledigheten. Skulle föräldraledigheten delas rakt av skulle vi gå på knäna direkt. Är det rättvist?"

Den här frågan ställer anonym till sanna Lundell som menar att barnbidraget inte skall delas mellan mamma och pappa.

Jag tycker att det skall delas.

Men jag förstår precis hur Sanna tänker. men jag tror att men hennes sätt att tänka, stannar vi.

Antingen vill vi ha en utveckling eller så tittar vi på hur det är och accepterar.

Jag vill ha delad föräldrarförsäkring. Delat barnbidrag. Jag vill inte att vårdnaden i tvister slentrianmässigt tilldelas mamman. 90% av fallen bifalles kvinnan vårdnaden av barnen. Skulle bara 10% av papporna vara lämpliga? jag ifrågasätter detta.

Skall jag kanske ifrågasätta kvinnorna som skaffar barn med dessa olämpliga män? Nej. jag tror inte på siffrorna. jag tror inte på utfallen. Jag tror att svenskt rättsväsende i det fallet förhåller sig till frågan på samma sätt som man gjorde för...länge sedan. Innan en man bytte en blöja och världen håpnade när så skedde. Det gick! Han kunde! Man behöver tydligen inte vara kvinna för att torka diskbänk!? Revolution.

Men. Revolutionen var stillsam. En liten yttepytte rörelse. Feminismen. Vi är lika värda. I hemmet och i lönekuvertet.

Jag tror så. Jag älskar tanken.

Vi är inte där. Därvidlag har Sanna rätt.

Men om vi skall dit? Är inte detta ett bra första steg?

Eller?

Sanna är klok, hon gör mig en smula osäker.

Men jag stannar nog vid tanken på att det är bra.

Och...svaret då.

Detta gamla vanliga svar.

-Min man tjänar mycket mer än mig......

Där har du problemet. Där har du grundstenen i min tro. Min längtan.

Varför hör jag aldrig;

-Min fru tjänar mer än mig, vi skulle förlora tiotusentals (grattis till den lönen!) kronom om hon stannade hemma.

Jag har hört det två ggr och det var av de män jag varit gift med! Moahahahahaha! Jag har vid de tillfällena det var tal om ledighet, eller möjligen var på tal - tjänat lika eller mer än dem.

Är det bara därför jag så lätt kan säga att vi skall dela?

Njae, den ena mannen var anställd av staten, jag var egen företagare.

Den andre var egen fretagare liksom mig.

Det är ju det andra typiska argumentet;

-Min man är egen företagare.

Så...det finns alltså inga kvinnliga företagare som tagit ut mammaledigt? Jo, det vimlar av dem.

Allt går - utom nyfödda barn.

Så länge kvinnor försvarar männens frånvaro med deras högre lön eller egna företagande är de skyddade liksom femåringar bakom mamma.

Så är det bara.

Det man måste måste man.

Men varför undrar somliga?

Ja, varför?

Varför delar man?

I smått och stort?

En krognota, ett liv?

Det är rättvist.

Framför allt för barnet som inte är mammans juvel utan föräldrarnas. Det är naturligt att ta hand om sin avkomma.

På stenåldern delade man upp sysslorna på ett sätt, det betyder inte att vi skall göra på samma sätt.

Det handlar inte om val, det handlar inte om politik.

Det handlar om kärlek för mig.

Och. jag vet att familjer ser olika ut. Jag var själv ensam med barnen under 8 år. Det är så enkelt som att man måste utgå ifrån något.

Det behövs en hona och en hane för att göra barn.

Vi kan väl utgå ifrån det.

Utifrån detta kan man sedan göra en massa val.

Men låt oss utgå ifrån att när det finns en pappa, så har han ett hjärta för sin avkomma.

Låt oss utgå ifrån samma sak när det gäller mamma.

Och sen ser vi verkligheten som den är.

Och gör den till det vi vill.

En jämställd blommande äng.

Fylld av olika blommor.

Den största heter DELA.

Testar att ta mig in här.

Funkade inte på två veckor.

Tappade lusten att blogga.

Öppnade ny blogg på Aftonbladet.

Fick inte tillbaka lusten.

Undrar nu vad den tappade lusten beror på.

Handlade det hela tiden om att jag ville blogga HÄR och ingen annan stans?

Känner ju nu när jag sitter här med passagens loga- att det bara rinner urt mig.

Kan det vara så?

Att man är hemma här. Jag är hemma här?

Käre värld.

Pratade iofs om det i dag.

Om att blogga.

Hörde mig själv säga att jag gillar det lite längre formatet.

Tänkte tanken.

Gillar att höra hemma med mina ord. På en plats. En passage.

Kan det spela roll?

Tydligen.

Återstår då frågan. Om jag skall flytta tillbaka.

Tror det.

Om bloggen funkar. Vilket den tydligen gör?

Hm.

En sak är säker.

Här,på passagen, hittar fingrarna till orden.

 

Pratade med dotra mi. Hon är så glad. Allt har gått bra.

http://vimeo.com/22056838

Gå till 1.35 och bara vänta in yrvädret.

Nu är hon i L.A och spelar in musik i väntan på ännu en festival i helgen. Sen skall hon hem.

Har en känsla av att hon inte stannar allt för länge.

 

I dag har vår papegoja Otto namnsdag.

Undrar om Olga vet det. Hon är ju den enda som skulle kunna kvittra grattis!

Vilken samling.

Doris

Solveig

Arnold

Otto

och Olga.

5 raringar att ta hand om.

Otto och Olga är ju extremt självgående för att vara djur som inte just går så mycket. Fniss.

 

Snart har vi bebis.

Fick underbara bilder häromdagen då Arnold sover middag.

Det är något med den där slutna ögonen. Så fridfullt. Sårbart.

Mammainstinkten går igång.

Precis som pappainstinkten väcktes hos Jonas när det stod klart för honom att Arnold skulle bli hans.

- Den som vill honom något illa åker ut.

Jaha? Hur skall vi tolk.....nä det ska vi inte.

Här åks inte ut. Här vets bara hut.

 

Vi skall åka nu. Arken Zoo väntar. Vi skall köpa hundskålar och bebibädd. Koppel.

Sen bär det av mot Klippan.

Jonas tänkte klämma in ett besök hos släkten i Helsingborg på det.

Jag gillar dem. Allihop. De är superrara. Man får liksom mammaopappa feeling på dem.

Det är väl konstigt? 47 år och så...känner man sig trygg som ett barn. Önskar man vore ett.

Vad var det som inte blev klart en gång?

Ganska mycket tyvärr.

Jag har dock ägnat mig mer åt att vara mamma än att sakna en.

Jag tror på det. Att ge det man hade velat fått. En fin och läkande medicin.

 

Och att tacksamt ta emot de känslor av trygghet som liknar den sort trygghet man alltid saknat.

Utan sårig bitterhet, men med öppet hjärta.

 

Det behöver inte vara svårare än så.

Så nu. I kväll.

Han kommer att ligga på min arm och jag kommer att känna att det är jag.

På ett sätt.

Jag som får all den där omsorgen och det kommer stärka mig.

Jag ger mig själv - genom Arnold. Det är  hela grejen med djur.

Den där gränslösa kärleken som öses.

 

Jag gör om och rätt.

För mig själv. Åt mig själv.

Det hjälper och det helar och det stärker och det slår aldrig fel.

I stället för att gråta över den spillda mjölken köper jag ny. Åt andra.

 

Nu vet jag att somliga av er är med. Fattar.

Och andra inte.

Kram på er alla. I alla fall.

Man behöver inte förstå varandra. Alltid.

Förstå allt.

 

Jag tror att det är bra att låta bli att försöka. Ibland.

Bara vara i det som är och koncentrera sig på att överleva.

Och sen.

Skapa det liv man vill ha.

Och vara glad för de bitar man lyckas foga samman.

Träna tacksamhetens gränser.

 

Jag är fullkomligt tacksam över denna dagen till exempel.

En hund tänker någon.

Ett liv tänker jag.

Vi hade en fin kväll i går kväll.

Vår hustekniker kom och höll kurs i studioteknik.

Sen kom musikerna.

Solveig lade sig tillrätta i teknikerrummet, Doris föredrar att ligga i själva studion.

Så spelades det.

Musikerna sa att de skulle hålla sig lite basic, lite inom ramen och med en lite tråkig tydlighet.

Vi skall ju alla repa till den musiken, så jag förstår vad de menade.

Men.

De misslyckades.Fniss.

Det lät jättevackert.

Inspirerande.

De är rätt fantastiska de där männen. Musikerna.

Det är rätt fantastiska att få jobba med det här.

Så skönt att få vara i den.

Så skönt.

Nu skall jag mejla ut filerna till alla som skall ha dem.

Nu skall det sjungas och repas och pluggas.

Men först.

Skall hitta på något riktigt kul att lura Jonas med.

1 april - ju!