Åsa Jinder

När blir man vuxen?

Barbro Hörberg undrade så klokt i sin fina ”Gamla älskade barn”  - Vilken dag betraktas man plötsligt som vuxen och stor och få själv ta hand om sin gråt?

Är det när man på riktigt kan och tar ansvar för sitt liv? Handlar det kanske om när man förmår att ta ansvar över andras liv? Är det då man är vuxen?

Har det att göra med vad man är eller vad man gör?

Jag vet inte. Vad jag vet är att många människor liksom jag undrar, men att lika många har en tydlig uppfattning om vad det är, att vara vuxen. Då handlar det inte sällan om vad man har skaffat sig på vägen. Make hustru barn bostadslån billån karriär.

Jag tror det har att göra med bilden av vad ett barn gör, vad vuxna inte förväntas göra.

Lek.

Det skall vi vuxna inte ägna oss åt.

Vi anser att de som inte skaffat sig det vi skaffat oss på vägen genom livet, borde växa upp.

 Sluta leka.

Ansvar är lika med ägande. Är vuxenhet det också?

Jag tror så.

Samtidigt som hela det ekonomiska världsläget tyder på att några har lekt. I stället för att ta ansvar.

I detta får vi alla växa upp. Detta får vi kollektivt ta ansvar över.

Det är inte helt enkelt det där.

Det finns olika sidor av allt.

Kanske är det barbro Hörberg själv som har den allra sannaste förklaringen till vad vuxenhet innebär; att man själv får ta hand om sin gråt.

Men det är det å andra sidan många barn som får göra också.

Jag tror att svaret på den stora och svåra gåtan förblir obesvarad.  När är man vuxen?

Har det bara med kropp och aldrig någonsin med själ att göra? Är det bara spegeln som kan ge svaret?

Möjligen är det så.

Möjligen har allt och även vuxenheten med det lilla barnet att göra. Det lilla barnet inom oss. Är det först då vi kan lämna det där barnet vi kan agera vuxna? Kanske är det så. När vi kan låta det lilla barnet inom oss vila i lugn. När vi gjort klart att det kan vara tryggt. Kanske är det då och bara då vi kan agera vuxna.

Hur unga vi än är.

För hur unga vi än är så finns det ett yngre barn inom oss.

Ett barn som aldrig skall behöva lära sig att själv ta hand om sin gråt.

Det skall vi vuxna göra.

 

 

 

 

 

 

Det fanns en tid då jag hellre flydde än illa fäktade.

 

Fäktandet var inte sällan något som bara fanns i min föreställningsvärld, omsorgsfullt byggt av rädslor. Rädslor kring tanken på den avgrund jag för alltid skulle vistas i om jag på något sätt skulle svikas.

 

Jag tyckte mig ha fått en överdos av svek och inbillade mig att jag kunde känna doften av det på hundra meters håll.

 

Därför gick jag från blomma till blomma, förtjusades av skönhet men stannade inte av rädsla att kanske tvingas se dem vissna.  Allt lade jag i mina partners. De skulle hela, de skulle förvandla, de skulle famna.

 

Allt fick jag till en början, men så fort dessa vackra människor framstod som de halva helheter de i själva verket , det vi alla i själva verket är, så drog jag öronen åt mig.

 

Romantiken och fascinationen för förälskelse drog mig ständigt bort. Framåt. Bakåt. Åt sidan. Vart som helst. Vart som helst bara jag slapp den mittpunkt som var min tillvaro. Alla gräs i världen var grönare, skönare och ljuvligare på behörigt avstånd av mitt hjärta.

 

Jag flydde innan skymningen färgade blommorna i en svagare nyans, innan eldarna brunnit ut och jag tvingades ge. Ge på riktigt. Av mitt absoluta själv. Mitt innersta jag.

 

Inget skrämde mig som det.  Man kan fråga sig varför. Jag gjorde inte det, någonstans visste jag att jag gjort mig beroende av det som låg utanför mig själv.

 

Andra människors godkännande.

 

Vi är vad vi tror. Jag upplevde inte mig själv som jag ville utan som andra menat att jag var. Eller…som jag trodde andra tyckte att jag var. Eller andra aldrig någonsin sagt att jag var.  Ni hör. Det är häpnadsväckande att man kan bygga sin självbild utanför sig själv. Men tänk efter. Är den ovanligt? Nej.

 

Hur många klarar av att säga något positivt om sig själv vid frågan? Det negativa är enklare. Den som har hopp om sig själv och mod att uttala det får genast stämpeln som kaxig. Vi vill alla ut ur våra fängslande bilder av oss själva men ingen vågar för att då finns plötsligt alla där som undrar vem man tror att man är.

 

I detta krångel av krångel skall man älska. Vara närvarande. Ge av sig själv. Självklart så går det inte ihop.

 

Jag vet inte vad det var, jag minns inte när det inträffade men plötsligt insåg jag att alla andra också var rädda. Rädda att vara. Rädda att synas. Rädda att missförstås. Livrädda att inte bli älskade.

 

Jag såg underbara människor omkring mig, vackra roliga kvinnor med komplex för än det ena, än det andra. Vilket slöseri med vacker energi. Vacker energi som i stället för att vräka ned deras självbild kunde strösslas likt silverstjärnor i kanten av allas våra hjärtan.

 

Vacker energi som vi alla kunde samlas kring, förlåta varandras brister och vandra vidare starka.

 

Det krävs ju så lite för att känna bekräftelse. Livet är för kort för att gå omkring i ett töcken och tro att man inte är värd att älskas. Ta dina envisa tankar om oduglighet och stoppa i sophinken och sträck på dig.

 

Välj kärleken, välj kärleken till den som är du. Låt någon se dig som den älskade person du är.

 

Kärleken bär inga garantier, inga sanningar, inga svar. Den är och den bär då den lever. Den kan dö men det skall vi inte tala om. Vi skall tala om livet och hur livet slängs bort i flykt.

 

Jag tänkte hellre fly än illa fakta.

 

I dag väljer jag att vara den jag tror att jag är och vill vara. Oavsett vad omgivningen tycker. 

 

Jag har lärt mig att människor är vackra också när det skymmer. Kanske är vi som allra vackrast då.

 

Därför är det värt att stanna kvar. Kvar vid en människas halvhets helhet.

 

Möta sin rädsla för svek och uppleva skymningen.

 

Kärleken och livet.

 

Som det är.

 

Skall iväg på jobb.

Intervju.

Jag har en liten intervjuserie som heter Duett med Jinder i Söderhamnsnytt. Jag träffar två personer från samma skrå och så pratar vi om vad de gör.

Första intervjun var två ärkerivaler inom bandyn, Broberg/Bollnäs.

Nu blir det två kulturpolitiker från Söderhamn/Bollnäs.

Vi äter en bit på Lehmans kök och pratar. Skall bli intressant att höra hur de ser på politikens makt och kulturpolitikens roll i förhållande till andra politikområden.

Det är två kvinnor jag skall träffa, är det en slump?

 

 

Det fanns en tid då jag hellre flydde än illa fäktade.

 

Fäktandet var inte sällan något som bara fanns i min föreställningsvärld, omsorgsfullt byggt av rädslor. Rädslor kring tanken på den avgrund jag för alltid skulle vistas i om jag på något sätt skulle svikas.

 

Jag tyckte mig ha fått en överdos av svek och inbillade mig att jag kunde känna doften av det på hundra meters håll.

 

Därför gick jag från blomma till blomma, förtjusades av skönhet men stannade inte av rädsla att kanske tvingas se dem vissna.  Allt lade jag i mina partners. De skulle hela, de skulle förvandla, de skulle famna.

 

Allt fick jag till en början, men så fort dessa vackra människor framstod som de halva helheter de i själva verket , det vi alla i själva verket är, så drog jag öronen åt mig.

 

Romantiken och fascinationen för förälskelse drog mig ständigt bort. Framåt. Bakåt. Åt sidan. Vart som helst. Vart som helst bara jag slapp den mittpunkt som var min tillvaro. Alla gräs i världen var grönare, skönare och ljuvligare på behörigt avstånd av mitt hjärta.

 

Jag flydde innan skymningen färgade blommorna i en svagare nyans, innan eldarna brunnit ut och jag tvingades ge. Ge på riktigt. Av mitt absoluta själv. Mitt innersta jag.

 

Inget skrämde mig som det.  Man kan fråga sig varför. Jag gjorde inte det, någonstans visste jag att jag gjort mig beroende av det som låg utanför mig själv.

 

Andra människors godkännande.

 

Vi är vad vi tror. Jag upplevde inte mig själv som jag ville utan som andra menat att jag var. Eller…som jag trodde andra tyckte att jag var. Eller andra aldrig någonsin sagt att jag var.  Ni hör. Det är häpnadsväckande att man kan bygga sin självbild utanför sig själv. Men tänk efter. Är den ovanligt? Nej.

 

Hur många klarar av att säga något positivt om sig själv vid frågan? Det negativa är enklare. Den som har hopp om sig själv och mod att uttala det får genast stämpeln som kaxig. Vi vill alla ut ur våra fängslande bilder av oss själva men ingen vågar för att då finns plötsligt alla där som undrar vem man tror att man är.

 

I detta krångel av krångel skall man älska. Vara närvarande. Ge av sig själv. Självklart så går det inte ihop.

 

Jag vet inte vad det var, jag minns inte när det inträffade men plötsligt insåg jag att alla andra också var rädda. Rädda att vara. Rädda att synas. Rädda att missförstås. Livrädda att inte bli älskade.

 

Jag såg underbara människor omkring mig, vackra roliga kvinnor med komplex för än det ena, än det andra. Vilket slöseri med vacker energi. Vacker energi som i stället för att vräka ned deras självbild kunde strösslas likt silverstjärnor i kanten av allas våra hjärtan.

 

Vacker energi som vi alla kunde samlas kring, förlåta varandras brister och vandra vidare starka.

 

Det krävs ju så lite för att känna bekräftelse. Livet är för kort för att gå omkring i ett töcken och tro att man inte är värd att älskas. Ta dina envisa tankar om oduglighet och stoppa i sophinken och sträck på dig.

 

Välj kärleken, välj kärleken till den som är du. Låt någon se dig som den älskade person du är.

 

Kärleken bär inga garantier, inga sanningar, inga svar. Den är och den bär då den lever. Den kan dö men det skall vi inte tala om. Vi skall tala om livet och hur livet slängs bort i flykt.

 

Jag tänkte hellre fly än illa fakta.

 

I dag väljer jag att vara den jag tror att jag är och vill vara. Oavsett vad omgivningen tycker. 

 

Jag har lärt mig att människor är vackra också när det skymmer. Kanske är vi som allra vackrast då.

 

Därför är det värt att stanna kvar. Kvar vid en människas halvhets helhet.

 

Möta sin rädsla för svek och uppleva skymningen.

 

Kärleken och livet.

 

Som det är.

 

 

Jag vet inte om det är domherrarna i äppelträdet, det milda vädret eller....ljuset som får mig att längta efter våren.

Ni vet, de där dagarna då man sitter i solen, som vore den en ny uppfinning.

Som vore den något unikt man aldrig förr mött och därför vill lapa i sig varje stråle.

Jag brukar börja tidigt, i mars, gå ut på öfvre balkongen och sätta mig direkt på brädorna  under duntäcket.

Blunda och bara förtränga att det är månader kvar.

Visst är det mycket underbarare att var i känsla av vad som komma skall, av vad som skall bli än att se på det som är eller blev?

Förhoppning. Förväntan. Längtan.

Är alla vackrast.

Minnesskärva: Pappa och jag och syskonen kommer tillbaka till campingplatsen efter en dagsutflykt. När vi stiger ut ur bilen och blickar bort mot vattnet ser vi både polisbilar och en brandbil. I vattnet en motorbåt, runt båten cirkulerar två dykare. Vi förstår direkt att någon saknas, att någon förmodligen drunknat. Vi går ned till stranden och ställer oss på avstånd. Uppdragen i sanden ligger den, livbåten som jag och ”guldlock” lekt vid på morgonen. Han hade stått i den, då min pappa kommit för att hämta mig, och gungat den i sidled med sin lilla barnakropp.

 

     - ”Det här är inte mycket att rädda liv med!” Livbåten var halvfylld av vatten, en spricka i botten gjorde att vatten sipprade in.

 

     - Nej, verkligen inte”, hade pappa svarat. ”Var försiktig i den där.”

 

Jag ser plötsligt mig omkring. Söker efter de där ostyriga lockarna. Han borde vara här. Han är ju alltid här, guldlock, på stranden. Plötsligt blir det full aktivitet. Dykarna har hittat någon. Pappa håller hårt min hand. Motorbåten åker snabbt in mot land. Ur båten kliver en dykare. Jag blir alldeles kall då jag ser en ljus lock slingra sig ur filten som är lindad runt den lilla kroppen. En kvinna rusar mot dykaren. Jag glömmer aldrig skriket då hon lyfter på filten. Och i den stora tystnaden efteråt - min pappas tydliga bräckliga suck innan han drar mig hårt i handen, vänder om och går mot vårt tält. Beordrar oss barn att packa ihop våra saker.

 

-          Vi skall hem!

 

Några timmar senare sitter vi i bilen. Flyr från olycksplatsen. När chocken släpper känner jag att jag är hungrig. Törstig.

 

Pappa säger att han skall stanna till så snart det bara går. Efter någon timme stannar han plötsligt.

 

-          Ser inte det här trevligt ut? Vi kliver ur bilen. Utan att ha en aning om det har vi hamnat på Delsbostämman. Syskonen drar iväg för att köpa glass och dricka, pappa och jag närmar oss försiktigt en grupp spelmän. Pappa frågar en man bredvid oss vad de spelar på.

 

-          Nyckelharpa.

 

De ser så lyckliga ut där de står, svingandes sina stråkar över strängarna. Med allvar i deras öppna blickar, som om det de gjorde var något fullständigt livsnödvändigt. Ofrånkomligt. Jag förstår inte hur det gått till men jag är plötsligt uppfylld.

 

Av något som någon förlorat just. Livet.

 

Där, på Delsbostämman i Hälsingland, föds mitt liv på nytt. Det skall bara ta några år innan jag själv börjar spela, innan nyckelharpan börjar prägla hela min tillvaro. Innan musiken tar över hela mitt liv och allierar sig med både smärta och kärlek. Med varje tanke.

 

Jag har färdats genom livet med detta ögonblick i mitt hjärta, som stadig grund för min inre resa. Med insikten om att allt kan förändras plötsligt.

 

Och jag tänker på Guldlock ibland.

 

På slumpen som både kan vara vacker och i fullständig brist på skönhet.

 

Jag tänker på att det inte finns någon mening i att en mister sitt liv och en annan vinner sitt på nytt.

 

Guldlock styrde ut på strömt vatten, utan att kunna simma. Med en livbåt fylld med vatten. Min pappa stannade på Delsbostämman utan att veta vad det var och jag fann nyckelharpan. Två unika händelser, så fullständigt skiljda åt.

 

Någon skulle säga att den ena händelsen bar en mening, den andra inte. Jag säger att inget var meningen. Så tror jag om livet. Om slumpen. Ibland är den vacker. Ibland en hård sörja, oerhört smärtsam att frigöra sig ifrån.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

” Tala till mig utan ord”

 

Jinder/Skogh

 

 

 

Se min längtan ge mig mod

 

vill våga tro

 

på de under som jag saknar

 

Led mig till din öppna famn

 

jag hör ditt namn

 

och hjärtat mitt vaknar

 

 

Du

 

tala till mig utan ord

 

låta mig veta

 

att du älskar mig som den

 

som fann ro i kärleken

 

Du

 

låt mig tvivla på den grund

 

sorgen bygger

 

tanken på att du ej finns

 

blir till ord som ingen minns

 

 

Se min saknad ge mig liv

 

vill våga bli

 

den jag anar i mitt hjärta

 

Rädslan rusar inom mig

 

jag vill till dig

 

och följa dig nära

 

 

Du

 

tala till mig utan ord

 

låta mig veta

 

att du älskar mig som den

 

som fann ro i kärleken

 

Du

 

låt mig tvivla på den grund

 

sorgen bygger

 

tanken på att du ej finns

 

blir till ord som ingen minns

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

handlar dagens krönika om.

Hoppas ert 2012 börjat bra. Jag tror att jag kan gissa ungefär hur 2011 slutade. Jag tänker på alla mustiga Gott Nytt År hälsningar som åtminstone alla sociala medier svämmade över av kring nyår.

 

Förr sa man kort och gott - Gott Nytt År. Nu hän faller i stort sett alla åt att önska varandra det mest underbara och fantastiska år som någonsin uppenbarat sig.

 

Det är ett märkligt fenomen. Ett väldigt märkligt förhållningssätt till livet.

 

Men det ligger i tiden.

 

Inget duger som det är. Ingen människa, inget liv.

 

Inget är som det är. Vi förvandlar oss till skuggan av oss själva i jakt på människors avund. Vi vill leva det perfekta livet. I brist på det vill vi att andra tror att vi lever det perfekta livet.

 

Vi använder därför superlativ som vi använder luft. Vi andas in dem och andas ut dem.  

 

Livet är ju vad det är för att det är så komplext. Vi behöver den mörka hösten för att kunna ta emot den karga vintern. Vi behöver våren och pånyttfödelsen för att kunna vara i det som blev. Sommaren.

 

Vi människor blir inte människor utan möten. Det är alla dessa möten som gör oss till de människor vi är.

 

Möten med människor som levt och upplevt. Som drabbats, som sörjt, som älskat.

 

Som burit alla sorg och glädje genom alla årstider.

 

Jag drabbas varje år av julångest. Mina jular är alltid trevliga. Varma och mysiga. Enkla, fyllda av skratt. Vi gör som alla andra, äter som alla andra och sitter som alla andra på juldagen och tänker att ojdå, då var det över. Vi trivs och vi har det gott.

 

Ändå.

 

Efteråt denna ångest. Jag vet inte riktigt vad den beror på. Förmodligen den förväntan som infinner sig någon gång på hösten och ligger som en våt filt kring hjärtat fram till julaftonsmorgonen.

 

En sådan förväntan kan inte förvandlas till något annat än något slags mörker, eftersom det inte finns något ljus i hela världen som kan leva upp till den.

 

Det är jobbigt att tappa kraft och fokus, tappa lust och inspiration men skulle jag vilja vara utan dessa dagar? Vara utan alla andra dagar då livet är grått. Svart? Nej.

 

Jag vill inte vara utan julafton heller. Livet är både ljuvt och snårigt.

 

Och denna blandning är synnerligen utvecklande. Att leva sina dagar som vore det julafton varje dag eller i ett ständigt kallt mörker ger inte möjlighet till utveckling. Men en blandning av dem båda skapar just detta.

 

Att önska någon fri lejd är inte att önska någon liv.

 

Att önska någon ett fantastiskt år är egentligen samma sak som att hoppas på att människan inte skall ta ett enda steg.

 

Och det är väl ändå det livet är till för. Att ta sig igenom? Steg för steg?

 

Önska gärna någon styrka att ta sig igenom mörkret. Önska någon kärlek.

 

Men inte ett fantastiskt år. Det är inte bra för själen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

-         Det måste ju ligga någonting i det, det måste ju fungera, människor har ju använt detta i tusentals år.

 

Ett något märkligt, om än inte ovanligt argument för ovetenskapligt prövade mediciner och behandlingar. Men.

 

Tro är tro. Vetenskap något annat. Människor behöver dock tro. Vad vore vi utan den? Tro kan försätta berg, säger man. Jag har ännu inte sett det ske, men innebörden är viktig. Du påverkar ditt liv genom dina tankar. Det är en vacker sanning.

 

En tanke jag har är att det är fult att lura människor. Att lura människor att köpa saker de tror att de behöver. Och blir hjälpta av. Saker som saluförs som något dem i själva verket inte är. Sommarens stora trend, spikmattan, är ett exempel på det.

 

Komplementärmedicinska högskolan i Malmö använde obestyrkta och vilseledande påståenden i sin marknadsföring av spikmattor, där effekten jämfördes med akupunkturbehandling. Mattorna sades vara "ett utmärkt hjälpmedel vid rygg- och nackvärk, ledvärk och stelhet".

 

En privatperson anmälde reklamen, och påpekade att effekten av akupunktur minst sagt är omtvistad och att det hur som helst inte finns några studier där akupunktur jämförs med spikmattor. Han fick rätt.

 

Jag har sett annonser för spikmattor där man påstår man att spikmattan kan bota sjukdomar som depression, migrän och fibromyalgi, och jag tänker på alla de som har alla dessa besvär.

 

På alla de som köper en spikmatta därför.

 

Jag tänker på affärsmannen, som borde sova illa om natten, men som i stället nöjd vaggas till sömns av tanken på alla pengar han tjänar.

 

Tjänar på bekostnad av människors behov av hjälp.

 

 

Jag sover illa när jag tänker på det.

 

När jag tänker på alla behov som alldeles uppenbart inte uppfylls av dessa spikmattor.

 

 

– Det är ju bara trams, säger Martin Ingvar, professor vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet (KI).

 

– Marknadsförarna rider på allmänkunskap om smärtsystemet och så gör de några felslut, som att man får en bättre hälsa. Det är väl fantastiskt om människor får en självupplevd hälsa. Man ska ha stor respekt för dem som använder de här prylarna, men jag saknar respekt för marknadsföringsmetoderna, säger Martin Ingvar.

 

 

Och jag. Jag kan bara hålla med.

 

 

Jag har verkligen svårt att acceptera att människor tjänar pengar på människors tro. Tro på att deras depressioner kommer att falna ut, deras fibromyalgi försvinna och deras migrän avta. Bara de ligger på en spikmatta för 695 kr.

 

Man kan fråga sig vad som gör detta möjligt. Förmodligen den enkla anledningen att pengar styr och att det därför skapas saker som människor kan köpa. Det säljs drömmar, löften. Drömmar är vackra. Löften. Människor vill bli lovade.

 

Men framför allt vill människor tro.

 

Och möjligen är det så den skulle saluförts - spikmattan.

 

”Den är som Gud. Den som tror blir befriad.” För det är vad det handlar om. Tro.

 

Och det är helt okay.

 

Bara den inte saluförs som sanning.

 

 

 

Hittade detta

Jag minns mitt första möte med min lärare Mats. Under resan till honom hade pappa förklarat för mig att det var viktigt att jag uppförde mig väl och lyssnade noga.

 

- Själva spelet blir inga problem.

 

Jag skulle spela upp för att möjligen få bli Mats Liljeholms elev. Han var en mycket framstående riksspelman och pedagog.

 

När han öppnade dörren slogs jag av hans ögons glitter. Jag tyckte omedelbart om honom.

 

Han bad mig att sitta ned i vardagsrummet och att spela en låt. Pappa placerade sig i soffan bakom. Jag tog glatt upp harpan och spelade. 

 

När jag var klar hörde jag pappa pusta ut medan Mats snarare betraktade mig med förundran.

 

-Nja, du. Det där var väl inte så illa...det är väl egentligen bara ett fel....förstår du...och det är att du fått allt om bakfoten!

 

Jag hörde pappa dra efter andan, och det kändes som att han tömde rummet på syre för plötsligt kände jag att det var lite svårt att andas. Allt? Hade jag verkligen fått allt om bakfoten?

 

-Men det rättar vi nog till ganska snabbt, tillade han och log och i den stunden stod det klart. Jag var godkänd, hans elev.

 

Jag älskade att vara Mats elev. Hans sätt att prata med mig.

 

-”Om min lilla ängel skulle ta och hålla stråken så här i stället?

 

Jag litade på honom. Lyssnade. For iväg – och blev tillrättavisad.

 

Jag har tackat honom ofta genom åren. När jag för bara några kvällar sedan tog tag i tidningslådorna, och började klistra in reportage och recensioner i urklipps-böcker, hittade jag ett brev från honom, daterat vårdagjämningen -04.

 

”Det gläder mig att du inte glömt din gamle folkskollärare. Men det är som jag brukar säga att det finaste hos dig kan man vare sig lära in eller ut”

 

Han förstod inte. Han fattade inte att det var hans person, hans förhållningssätt och hans fria passion som var min främsta inspiration. Han var en spelman som gick sin egen väg, som satte själ och hjärta före traditionerna. Lust. Mats ville göra nyckelharpan salongsfäig, han lösgjorde sig själv och alla som lyssnade på honom från uppfattningen om vad som gick att spela på instrumentet.

 

Han, denna formidabla mentor, trodde att han lärt mig att spela. Endast.När han i själva verket gav mig förutsättningarna för att hitta mitt eget uttryck och våga ta plats i det och  förverkliga mig.

 

 

Nu finns du inte längre Mats, nu kommer inte mina tack längre att nå dig, men jag tror att du visste när du tog farväl av livet, att det åtminstone finns en elev kvar som gör sin läxa.

 

En elev som fick åtminstone en räv från den farm du hade bakom örat.

 

 

 

Och jag är dig evigt tacksam.

 

Din elev Åsa.

 

 

         

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

10 Januari.

Sitter med en handfull CD:n och skall lyssna på vidunderligt vacker musik.

Låta tankarna sväva lite innan jag börjar gräva.

Här skall grävas djupt.

Hårt.

Svettigt.

Sedan skall ett ungflicksträd med spröda grenar sättas.

Jag skall omsorgsfullt gräva igen.

Kanske sätta några blomster vid stammens fot.

Sen skall det bara överleva.

Det är så jag ser på textskrivandet.

Det är så det fungerar för mig.

Önska mig nu lycka till.

Nu stoppar jag Iphonehörlurarna i öronen, sätter på P1 och går ut med hundarna.

Klockan är bara tio i tre men det skymmer redan.

Sen skall jag fara till Kilafors och köpa hundmat.

Överaska maken på jobbet?

Innan jag far hem och fortsätter med mitt.

Det sjunger i mitt huvud.

Musik som vill ut.

 

 

Jag gjorde mig inte förstådd tror jag visst.

 

Jag ger Felicia rätt.

Hon har rätt till sina känslor och sin sanning.

Det har vi alla.

Föräldrar tjatar utan insikt om att "barnen är olika trots lika uppfostran", det går inte att uppfostra lika.

Man är olika i olika perioder, barn är olika, tid skiljer sig.

Vi har vår uppfattning, våra bilder, våra minnen.

De är våra och ingen kan ta dem ifrån oss.

 

Vad jag funderar kring är boken.

Det finns många skäl att behålla kritiken inom familjen. Det finns ju ingen (vad jag förstått) försoning. Och det är det jag menar, det känns...tomt.

Vad skall jag som läsare lära?

Att Anna brustit?

Jaha. Det har hon själv berättat i sina böcker.

 

Det är alldeles för mycket - Se! Hon VAR inte perfekt! TROTS att hon skrev om barnuppfostran.

 

Min poäng är att alla brister.

Att kräva att alla som säger något skall leva upp till det 100% är orimligt och omänskligt.

Får vi inte alla vara människor och brista kan vi alla sitta lungt ned och låta bli att sticka ut hakan, för om klimatet är så stenhårt mot den som brister och felar då är det inte värt att uttrycka en enda tanke.

Man måste få göra fel. Man måste få bli förlåten.

Felicia skall inte klandras. Det är inte fel att stå upp för att man blivit sviken.

Men jag förstår inte vad jag skall ha historien till om den bara är till för att bevisa att Anna är en svikare. Dålig mamma.

Jag hade gärna fått något att lägga min sorg i. Bädda ned den i. Många svikna kommer att läsa denna bok. Känna igen sig. Absolut.

Men sedan?

Jag vill ha tröst, hopp. En värme.

Jag vill sluta i ljus.

Knyta ihop påsen.

Ljus mörker ljus.

Hopp förtvivlan försiktigt hopp.

Jag må vaara en romantiker. Men det vill jag.

 

Men.

Det kanske finns där? Jag har ju bara läst vad media velat förmedla.

Jag skall läsa boken.

Lär återkomma.

Men.

Förstå.

Jag klandrar inte Felicia för hennes smärta och vilja att belysa sveket. Det skall man.

Jag var och är lite frågande till formen.

Men.

Jag återkommer.