Åsa Jinder

Kopierar noter.

Arrangemang.

Har ju säkert en minuts väntan mellan varje papper. Så varför inte blogga.

Dagen är i fullgång men går ändå mot sitt slut.

Dagens bästa; Skrattet med sonen

Dagens mesta mammainsats; Hjälpte dottern från en inkassoräkning

Dagens vackraste; Bered en väg för herran/Änglarna i snön

Dagens roligaste; Inbjudan från stadsministern till glöggafton på Sagerska

Dagens tråkigaste; Dubbelbokning som ej gick att lösa, måste välja

Dagens sågning; Away in a manger

Dagens Äntligen; Sonen jublade över Zlatans insats igår. Jag har försökt mejlsa in i hjärnan på honom att Zlatan är bäst i tio år. I dag kom det!

Dagens fråga; Skall vi repa in Anders bagges låt som jag skrivit text till? Orkar vi/Hinner vi? Jag vill!!

Dagens nästa; Sätta upp ljudanläggningen och sätta ljud....

Dagens ljuvligaste; Solveig. Alltid Solveig. Ligger och lyssnar hela dagarna. Njuter riktigt.

Nu är jag klar. Nu skall jag gå ner och vara helt onödig ett tag.

Jag har bara en regel i livet.

Jag råddar inte.

Hehe.

Så jag tittar på när  Jonas och Nicke gör det.

 

 

Körde Jonas till jobbet i morse, tränade ett tag och solade lite innan jag åkte hem.

Väl hemma började vi repa.

Ibland kan jag få en känsla av att jag inte vill göra något annat alls, i världen, då jag spelar.

Måste man laga mat, städa...leva?

Kan man inte bara få sitta så här.

I landet långt bortom alt som är svårt och hårt och bara...spela?

Jag fick vara i musiken i 3,5 timma sedan var det dags att göra lite ärenden och hämta Jonas.

Nu har vi fikat, jag har hjälpt sonen med en grej, och det är dags att fortsätta spela.

Nu skall vi klocka alla låtar, bestämma vilka instrument som skall spelas på vilken låt och kola låtordningen.

När vi är klara äter vi en senare middag.

Efter den skall vi sätta upp PA:t här i studion och kolla hur vi skall sitta och vad vi behöver i mikrofonväg och så.

Hoppas bli klar innan midnatt.

Just another day in paradise.

 

I går hängde jag upp två vackert engelskt röda adventsstjärnor i matsalen.

Men när jag stod sedan och betraktade dem så undrade jag varför de hängde där.

Stjärnan i öster?

Njäe.

 

Två fina inredningsdetaljer snarare.

Men?!

Kan man ta symboler och kalla dem annat än vad de är, ta bort själva innebörden och grunden och meningen med dem?

Ta gult men kalla det grönt, för att man inte gillar gult?

Ni fattar vad jag menar.

 

Hela julen är ju en kristen högtid.

Jesu födelse firas.

Och vi som inte har denna tro?

Nej, jag har ingen julkrubba.

Men allt annat?

 

Tradition.

 

Det känns märkligare för varje år.

Får helt enkelt hålla mig till pynt i framtiden som är fullständigt neutralt och "bara" tradition.

Så.....Nästa år står väl en tomte här och glor under sin luva och intet mer!:)

 

Jag får allt svårare att göra saker bara. För att. I slentrian.

Saker betyder något.

Saker skall betyda något.

Jag tycker saker görs i alldeles för stor omfattning utan mening. Människor målar in sig i hörn i brist på sina ställningtaganden.

 

Man värderar allt om man vill och känner och inte utifrån reellt värde.

Tydligaste exemplet på det är Ullaredsdiskussionen.

 

Det är tydligen fult att handla där. Fint att handla på NK.

Liknande skjorta för antingen 29 kr eller 2900 kr.

Prasslande papper kring den ena.

2 timmars kö med kundvagn för den andra.

En upplevelse.

Precis som NK där en räkmacka kostar över 80 spänn.

 

Och bakom allt står det en människa och blir oerhört rik.

Det finns alltid någon som står bakom allt och blir oerhört rik.

Vilken av alla kapitalister skall man tillbedja? För det är tydligen klassskillnad där med.

 

Nej. Vet du vad.

Vilket självbedrägeri.

Att tro att det är skillnad.

 

Denna extremt ytliga debatt har retat mig.

Och. Jag retar mig på att jag själv sätter upp julstjärnor.

Varför då?

 

Jag vill inte bara göra saker utan medvetande eller mening.

Men å andra sidan orkar jag inte bli och vara en paragrafryttare.

Jag sitter helst här och skriver mina dikter.

 

Jag kanske inte är så annorlunda.

Jag kanske är bästa exemplet själv på hyckleri?

Är rädd för det.

 

Men tomtar är väl okay? Och Kappahl?

 

Skall snart tända ett ljus.

För vad vet jag inte.

 

Sen skall jag spela.

Det vet jag dock hela meningen med.

 

 

 

Memorerar text.

Min egen skrivna. Herregud. Vilket minne man har.

Eller inte har kanske man skall säga.

Jag har alltid haft svårt att memorera längre stycken. Har ju inget namnminne heller.

Bara låtarna sitter i märgen.

Alltid något.

Skall jobba fram till åtta då jag skall kolla dansbandskampen. En kompis skall förmodligen sajna ett av banden, han finns på plats. har lovat att rösta. Vet att de är bra och förmodligen går vidare. men det har ju tuffat till sig. Inget vet.

Sen repar vi tillsammans resten av kvällen Jonas och jag. I morgon fortsätter vi. Framåt kvällningen kommer Nicke och ansluter. Vi repar i omgångar fram till onsdag då vi har första konserten med soundcheck framåt fyra.

Skall hinna skriva lite musik mellan varven.

Det brukar gå bra, ju mer jag har att gå emellan ju bättre går det.

Nu skall jag sjunga och memorera följande sång...

Änglarna i snön

Rein/Jinder

Artist: Magnus Carlsson (Lyssna på min hemsida)

"Natten faller på och himlen färgas röd

nu står vi två här i ljus av stjärnors glöd

Du gav mig ett inre rum där din ro gjort sorgen stum

för mitt frusna hjärta fann en själ i brand

Änglarna i snön

dem gjorde jag till dig

Tänder stjärnors ljus

då du ler mot mig

Himmel i advent

nu julens budskap sänt

och tvivlets dörr du stängt

jag tror på kärlek nu

min ängel det är du

Som en himmels frid

ett ljus en doft av liv

som ett öppet hav

där längtan gått i kvav

Du gav mig ett inre rum

där din ro gjort sorgen stum

för mitt frusna hjärta fann en själ i brand

Änglarna i snön

de gjorde jag till dig

Tänder stjärnors ljus

då du ler mot mig

Himmel i advent

nu julens budskap sänt

och tvivlets dörr du stängt

jag tror på kärlek nu

I stjärneljus med lust till dig

ett liv i glädje det ger du nu till mig

Änglarna i snön

de gjorde jag till dig

Tänder stjärnors ljus

då du ler mot mig

Himmel i advent

nu julens budskap sänt

och tvivlets dörr du stängt

jag tror på kärlek nu

min ängel det är du"

...den där "Se på mig".

Bästa Sverige skickat till Eurovion på evigheter.

Synd att jag var där. Och tävlande för Norge.

Men. Det hade ju inte spelat någon roll.

Sverige kom bara trea.

Bara och bara.

När kom de trea sist.

Då.

1995.

Nu är det strax dags igen.

Hoppas folk röstar efter hjärtat och inte tror sig kunna spå i sina kulor. Ingen vet vad som funkar, då skulle alla skriva hits och ha framgångsrika karriärer.

Något som alltid funkar är hjärtat.

Att hjärtat är med.

Därför tror jag att Salem el Fakir kommer att göra succé. Han är ju utomordentligt begåvad och utstrålar en enorm spelglädje.

Kan vi inte enas om det. Att vi röstar med hjärtat iår och inte tror att vi kan charma europa med svandun eller blingade mickar?

Hjärta.

Salem.

Eller varför inte Darin? Han skulle åtminstone sjunga brallan av de flesta. Om han bara får en bra låt. Vilket han naturligtvis får.

Han får ju vad han vill i sin jokersits.

Hm.

Mycket schlager i dag.

Bara för att jag pratat med 3 killar som medverkat i schlagern på mindre än ett dygn.

Och för att jag inte kan hålla mig.

Jag älskar den. Människorna, pratet, skvallret, spekulationerna. Allt innan.

Förfesterna.

Funderar på att trassla mig ned till Sandviken. Gå på torsdagsfesten där. Det är kul.

Roligt runt omkring.

Som julen.

Mest spännande innan. Mest underbar.

Själv julafton kan man ofta vara utan.....eller....den blir aldrig så där bedårande som man trott utan mer en vanlig dag med ovanligt mycket mat.

Och presenter.

 

 

 

Maria som spelar Piano med Darin var min ackompanjerörska i början på -90 talet.

Hon menar att jag och Robert Wells har en sak gemensamt, vår bilkörning.

Så lägger hon till att dock ingen kan parkera vid en mack som jag.

-Ingen kommer in och ingen kommer ut och få kan tanka och sen tar hon upp kön i evigheter genom att springa fram och tillbaka i butiken och lägga till varor till sitt redan väldigt stora berg av tidningar, solglasögon, cigaretter, kakor och schweppes russhian som hon inte kan köra bil utan.

Inget av detta är naturligtvis sant.

 

Förutom att jag rökte då.

 

Skriver på en ny sång.

Alltid lika spännande.

P-O har bett om att få smakprov. Han vill veta mer om allt arbete kring musikalen.

Det är svårt att skriva om allt arbete kring detta eftersom det är 300 bollar i luften och endast 2 som man greppar i slutet.

Men visst kan jag skriva mer.

Jag kan framför allt ge er smakprov på sångtexter och så. P-O skriver att han vill sitta där på premiären och känna att han följt arbetet hela vintern, att den känslan skulle ge honom en merupplevelse som han skriver.

Såg det på mathias blogg, en tjej som kände samma sak när hon lyssnade på hans nya album. För att hon följt hans arbete med den genom bloggen.

Det föder tankar. Man kanske skulle ta lite bilder? Vid möten, på platser jag besöker, på människor.Dokumentera arbetet mer.

Skall tänka på det, P-O.

Nu skall jag tänka på magstödet.

Skall sjunga.

 

Har bäddat ner både Jonas och Solveig i stora dubbesängen. Tänt golvlampan som ger ett skimrande ljus några meter bort.

Jonas är trött efter dagarna i skolan.

Att få lägga sig i total tystnad under en varm pläd och vila en halvtimma på eftermiddagen- måste ju vara ljuvligt.

Därför vill jag att han gör det.

Solveig hakar gärna på. Tar hans plats och hela kudde. Undrar varför han måste trängas med henne.

Dominant? Njäe.....jag tycker man får det. Som Josie brukar säga.

Det är så skönt den här mellantiden på dagen. Innan det är kväll.

I detta mellanrum mellan kreativ tid och kreativ tid. För framåt sju börjar ju allt om igen ett par timmar framåt.

I kväll är det rep.

Jonas skall få känna på mitt låtordningsförslag. Vi skall repa sånglåtarna.

Skriva ut harmonierna.

I denna mellantid sitter jag själv och tar hand om resterna av dagen. Skickar iväg det där mejlet som inte hanns med. Ringer det där samtalet. Dricker min kopp kaffe och funderar inte alls på mat trots att det är fjärde dagen på camebridge.

Det är en sak jag lärt mig detta år. Att svälta. Utan att gnälla. Fniss.

Jag har ju det sista skramlet kvar, tänkte köra tills jag nått målet.

Jag har inte pratat med min coatch, hon skulle inte gilla min inställning. Hon pratar om seger dag för dag. jag är mycket hårdare, sätter tuffare målbilder. Fast jag vet ju att anledningen till att jag fixade mina kilon i somras var att jag följde hennes råd. Att tänka dag för dag. Nästa måltid för måltid och vara stolt och glad för allt man klarar.

Så okay. Jag tar det dag för dag. Nästan måltid för måltid.

Och så tänker jag på vad det ger. Och i förhållande till vad jag försakar är det så otroligt mycket mer.

Så det går bra.

Nu messar sju personer på raken att de hör min dotter på P3.

Och här sitter jag och skriver om trivialiteter som vikt. Vad spelar det för roll hur jag ser ut?

Vad spelar jag för roll alls?

Vem är jag?

Mer än MAMMA åt Josefine?

 

Kan man verkligen fråga sig. Hahahahaha.

Jag skall sluta nu. Sluta smeta ner bloggen med stolthet och ohämmat skryt.

Man får bara skryta om barn tills de lär sig tala. Då skall man helst bara klaga på dem. Jag vet. Lovar härmed att skärpa mig. ;)

Skall bli en sån där cool mamma som inget skriver säger tycker tänker känner. I sin blogg. Apropå sin dotter. Promise.

 

Ha en fin kväll och var fortsatt rädda om varandra.

 

 

 

 

 

Han ringde, den sköne Mathias.

Väluppfostrad som han är ringer han kl 14.00. Under min hundpromenad.

Eller väluppfostrad och väluppfostrad, han fattar mitt jobb.

Vet hur det är att sitta och vara kreativ.

Vet att man inte kan prata i telefon.

Hur som helst var det lika skönt som alltid att prata med honom.

Det är så givande att prata med folk som gör samma sak. Som förstår. Som man kan prata ärligt och öppet med. Som inte har en massa bilder av saker utan lever i samma verklighet.

Jag känner att jag får allt större behov av det.

Människor som lever i samma verklighet.

Jag har ju flera.

Min jobbverklighet.

Min relationsverklighet.

Min familjverklighet.

Pratade med K i lördags om en jobbig relationsgrej och hon fattade utan att jag behövde prata till punkt.

För att hon också lever frånskild från pappan till barnen, hon vet hur det är att gå igenom en skilsmässa, hon vet hur värdefullt det är att vara sams, hon vet hur det känns när man är maktlös.

Så kan jag prata med H om relationeverkligeten. Om att älska. Om att vilja vara tillsammans. Värdet av många år. Härligheten.

Samma verklighet.

Men utan att allt är likadant.

Pratade med dottern om det i tisdags.

Man har människor till olika saker. Man pratar med olika människor om olika saker. jag vet exakt vem jag skall ringa om jag vill skratta, eller om jag vill prata politik, känna att jag är jätteförstådd, få pepp osv.

Samtliga kan jag naturligtvis prata med allt om, men alla har sina speciella sidor.

Där de är extra bra för just mig.

Det man skall koncentrera sig på är inte olikheter, de är oftast befruktande, utan energi. Folk som bara tar energi skall bort, hur jobbigt det än är.

Man måste få en känsla av att det känns fint i kroppen efter att man pratat med någon.

Som jag nu, Mathias.

Jag är så - sedd, hörd och lyssnad på. Skrattad med.

Jag behöver dig. En vän som dig.

Vårt prat om arbetet, drömmarna och livet. Fnittret och skvallret. Djupet och förståelsen.

Tack för dagens höjdpunkt. Hälsa Johan och hans och min gemensamma uppväxtbygd vilken du skulle till i kväll.

Hårdrocksnästet- UpplandsVäsby!

 

...och när du kom på tal så sa min pappa att du varit så fantastiskt söt på Nobelfesten(?!) och att det måste varit typ 20 år sedan du var med. Stämmer det att du varit med där och spelat?...

Har fått ett jätteroligt brev av Melina. Hon spelar nyckelharpa som jag och har en massa tankar om detta, spelmansrörelsen, musikbranchen.

Ja, Melina jg spelade på Nobelfesten 1988. Jag satt med under middagen och åt den fantastiska maten och drack champagnen. Dansade med den ena prominenta herrn efter den andra efter middagen.

Tv teamet hade en idé om att jag plötsligt bara skulle gå ut på den lilla balkongen som finns inne i Blå hallen i Stadshuset där middagen hålls, och börja spela. jag hade en låt på mig att fånga publiken. Efter den låten var den tvsändning.

Jag steg ut på balkongen och började spela.

Efter bara några toner hade vår drottning Silvia uppmärksammat mig och då hon tittade upp på mig gjorde alla andra ochså det vid honnörsbordet. Snart var hela hallen tyst.

Jag spelade "Vårsonat" och "Stilla ro och nära".

Pappa hade rätt. Det är ju dessutom över 20 år sedan....herreguuuuuu vad tiden går.

Vad tiden rinner, livet liksom försvinner....dagarna man har i sin kraft då man föds vars antal är olika för alla och en var.

Det gäller att ta vara på dem.

På sig.

På varandra.

Det glömmer ni inte va?

Enda julkonserten i Hälsingland !

Mathias sjunger en superfin låt som heter "Tänk om jag dör i natt" lite då och då på P4.

En riktig P4 hit. Så välförtjänt.

Inte bara för att den här värmlandspöjken är otroligt skön. Integritet, styrka och lagom artistiskt bohemisk och egen. Han har en sångröst som smälter smör.

Jag vill se Mathias i Melodifestivalen.

Vill vill vill.

De dammar av damer i min ålder, när det finns de från Värmland som smälter smör ...?!

 

Drömde om Eurovision i natt.

Vi satt i Greenroom men ingen satt som de skulle. Alla blandade sig hej vilt och jag försökte få ordning. Dessutom var karlarna som galna efter mig...haha! Island och Polen friade.

Drömtydare någon?

Det beror nog mest på att jag pratade med Daniel i går. Skrattade så jag tjöt.

Han var med 2007 om jag inte minns helt fel. Vad jag minns är att jag presenterade honom för Christer Björkman en sen natt i Stockholms vimmel. Sen var det raka vägen ner i sångbåset i studion hos MLP. Bobby Ljunggren stod bakom verket "Pame"

Förutom att vinna hela klabbet har jag ju kommit sist med "Vad du än trodde så trodde du fel".

Danne Sundqvist från  gamla "Reeperbahn" hade skrivit melodin. Vi skulle samarbeta i en Ted Gärdestads produktion och han bad mig att hitta på en bar text för Arja Saijonmaa som han hade tänkt på som artist.

Jag säger som fina Peter Jöback - Samarbeten är det roligaste som finns.

I alla fall då man jobbar solo ett tag. För jag är mer individualist än gruppmänniska.

men jag behöver gruppen. Åtminstone någon annan, någon gång. Fniss.

Nu skall jag sjunga lite med  Magnus Carlsson. Jag skall testa tre av de låtar jag skrev till hans julskiva "En ny jul" i kväll på repet. Se om någon passar mig. Tycker om dem men Magnus kan ju sjunga telefonkatalogen och man skulle gilla den också.

Mycket jul nu.

Advent om några dagar. Vilket år.

Vilket fruktansvärt år på många sätt och bra på andra.

Det mest omtumlande år på många många år - för min del.

Så mycket som hänt.

Den där drömmen, kaoset och oordningen jag upplevde när jag vaknade - tänk att ingen kunde sitta där de skulle!, sjunga när de skulle!, lyssna när de skulle!,herreguuuuuuuud det är Eurovision!!!!!!!!

- den kanske var ett komprimerat -09.

Fast utan krock.

Ha en fin förmiddag, här lyser solen in genom fönstrena, Solveig ligger och snusar högt i den gröna fotöljen och jag sjunger vidare.

 

 

Nu är det mycket trådar som skall knytas ihop.

Mycket projekt som skall separeras och lysas på enskilt.

Som skall förverkligas och arbetas med.

Musikalen. Manus och text och musik skall vara klart i vinter. (Lägg märke till den flyttade deadlinen på 31/12...ähum)

Min nya platta. Min idé som skivbolaget skall ta ställning till. Om de inte tycker att det verkar roligt nog så genomför jag det själv så klart. jag är ju skivbolagsdirektör gubevars. Med egen inspelningsstudio.

Jonas nya projekt. Ett kanonprojekt jag är mamma till. Jag tror oerhört mycket på det och jag känner att vi måste handla snabbt eftersom det säkert inte står på förrän någon annan kommer på det...

Spelplan -2010 Långsiktig planering och visioner.

Allt är beroende av varandra, allt påverkas av allt annat och i mitten står jag.

Man behöver verkligen skogen. Som avlastningsplats. Att se in bland de 100-åriga granarna ger verkligen perspektiv.

Ibland förvandlas omgivningen till en bubbla, man når inte ut - man försöker inte ens. Man gottar in sig i sina visioner och drömmar och låter allt rulla och har svårt att tillgodose sig andra behov. Det finns just inga för att arbetet tillfredställer alla.

Det är inte konstigt.

Jag får applåder på jobbet. Jag får publikens kärlek. Jag får resa och se mig om. Bo på underbara ställen.

Och jag får betalt för det.

Naturligtvis är jag tacksam.

Men. Naturligtvis har jag jobbat hårt för det. Jag vaknade inte upp en dag och var utvald. Jag har jobbat med det här sedan jag var 15 år. Varje bra gig har resulterat i ett nytt.

Det har varit en fantastisk väg att få gå. Men den krävde också sitt mod att bestiga. Få trodde på mig. Jag förstår dem.

-Jag skall leva på att spela nyckelharpa.

Få tror att man kan göra det man drömmer om.

Men jag vet. Att det går. Om man är beredd att jobba hårt.

Läste i tidningen i dag att Lillbabs och Siv Malmqvist uttalade sig om ungdomarna i IDOL.

-De tror att de är stjärnor, men det är de ju inte. De kan sågas vid fotknölarna vilken sekund som helst och de har ingen eller något att falla på.

När jag slog igenom och fick vara med i tv och radio och spela in skivor var klimatet ett annat. Det fanns bara två kanaler på tv:n. Man slog igenom lättare-om man var bra.

Idag finns det så mycket begåvade människor som aldrig får en chans för att det är ett myller av möjligheter och chanser och media. Således är konkurrensen stenhård.

Få håller sig kvar. Publiken är otrogen. Musik är en handelsvara på ett sätt som den aldrig varit.

Stjärna blir man dessutom bara om det övriga himlavalvets stjärnor står rätt för tillfället. Begåvning räcker inte. Du måste ha en massa andra saker.

Ingen vet vad som krävs just i stunden. Det är ett lotteri.

Just detta blir vår- vi äldre artister med tydliga varumärken -lycka.

Att genom årtionden ha ristat in sitt namn i människors medvetande ger styrka. Man har en historia med publiken. Sånt ger trygghet. Tydlighet.

Det känns som att jag under detta år, efter olyckan, fått omvärdera en del saker. Min identitet är mycket tydligare i dag. Och det är skönt.

Skönt att efter 33 år ha samma klara syn och vilja och mod och lust som när man började. Att känna sig ny.

Att bära sådan lust!

Så istället för att pressas och stressas över mina planer och ingivelser och visioner så ler jag.

För - när jag går där bland de 100 åriga granarna så inser jag ju en sak.

Att jag lever och är oerhört tacksam över att jag får hålla på med det jag gör.

Så vad annat än glädje kan detta hjärta bära?

Stadsminister?!?!Var det de värsta du kunde komma på :0)

Hahaha.Såg framför mig min framtid i Sagerska palatset.

Redan när Josefine var 3 år gjorde jag det.

Som Nanny till mina barnbarn.

Man får inte vara dum.

Då blir man riksspelman.