Åsa Jinder

Nu skall jag åka och handla lite kvällsmat.

På vägen skall jag ringa båda mina barn.

Sonen har varit på säljkurs i fina Kalmar och dottern har just fått hem ännu en sfinx, en bedårande liten nakenkatt, Ingrid.

Klaus, deras pojke (mitt första barnbarn, fniss) har förmodligen fullt upp med att pyssla om sin lilla flicka nu.

Jag har alltså blivit mormor igen!

Skall be Jonas korka upp vinet och tända brasan.

Inte just för det. Även om det är synnerligen storslaget.

Nej. Vi firar en annan grej i kväll.

Vi är bra på det.

I kväll har vi dock skäl som heter duga.

Jag fortsätter att skriva krönikor i "Härliga hund".

Fick förnyat förtroende i dag.

Glad!!

Tänker skriva mer om Doris.

Hon är en stor personlighet, på ett annat sätt än Solveig. Hon pratar ju och har sitt sätt att bemöta världen.

D påstår att det är jag som pratar. Men det är naturligtvis bara inbillning.

Såklart det är Doris.

Fräcka Doris.

Pappas prinsessa.

 

Nu skall jag gå ut i den fallande snön.

I svarta skidbyxor.

;)

Herregud.

Det snöar.

Små lätta flingor slingrar sig ned på marken.

Finner sin plats på löv som jag inte krattat. Grässtrån som ännu är gröna. Grenar som förberett sig och spretar bruna och nakna.

Är den långa vintern här?

Den långa vintern är kanske det.

Här.

Nu måste jag skynda mig att köpa vita vinterkläder. Om det skall bli något. Med den där dressen jag så hett önskar mig.

Eller så kör jag bara på med min 8 år gamla Canada goose. Min blekta blå men varma jacka.

Lär bli så.

Drömmen får förbli dröm.

Eftersom jag inte har några andra.

Man skall ha en dröm säger dem.

 

Inte leva i den.

 

Så jag drömmer nog vidare om min vita vinterstass.

Och fortsätter med mina osorterade uttjänade kläder.

Så får det bli.

Nu är krönikan klar till "Härliga hund".

Både den och fakturan skickad.

Nu skall jag börja städa köket. Har en del grejer jag måste fundera på och det gör jag bäst då jag pysslar med något.

Sen är det dags för skogen.

Innan jag sätter mig och skriver en del sångtexter.

Simon Bank  har en förmåga att sätta fingret på saker.

Alltid.

Redan när media och människor lite var stans började hylla nye förbundskaptenen för hans...halsduk...och mediala sätt (ehhhmr) malde jag på om lagerbäck och hans meritlista.

Han har tagit oss till mästerskap efter mästerskap. Lilla Sverige. Låååååååång ned på rankinglistan.

Han har gjort bragder. Som förbundskapten.

Hoppade till i soffan igår när jag lyssnade på nya förbundskaptenen och hans prat om Zlatan.

Om motivation.

Han vill ha motiverade spelare. Som om det någonsin räckt?!

Hur vore det med spelare i världsklass?!

Motiverade spelare finns att hämta i vilket korplag som helst. han börjar sitt uppdrag med att jämföra Zlatan med en häst, sen fortsätter han med att markera att han minsann inte skall truga någon.

Herregud. Med den prestigen kommer han ingen vart.

Han behöver ett jäkligt stort lycka till....

Tävling!

Vinn julkonsertbiljetter (2 st) Bjuråkers k:a kl.19.00 4/12

Svara på frågorna

I vilken förort till Stockholm är jag uppväxt?

Svara på min bloggmejl: mejltillasa@hotmail.com

 

Lyssnade på en framgångsrik kvinna i radion i söndags.

Hon berättade om sina föreläsningar.

Om att vara positiv och hitta motivation.

Hon såg sig själv i spegeln varje morgon och sa - Godmorgon X, vad härligt! Ännu en ny dag! Vad skall jag hitta på för att få denna dag så underbar som möjligt?

Jag har funderat mycket på det där.

Vad skapar vår lycka? Vad mår vi bra av?

I allt som sägs om detta, skrivs om detta utgås det ifrån oss själva. Jaget är i centrum.

Själva frågan handlar om Jaget.

Hur skall jag?

Jag.

Jag tror att vi skall utgå ifrån alla andra.

Det är alldeles för mycket jag i samhället.

Tänkte på det på en tillställning jag var på för ett tag sedan. Träffade en massa nya människor som alla hade en sak gemensamt.

De pratade om sig själva.

Det är så fruktansvärt utbrett.

Människor är fruktansvärt ointresserade av andra.

De tror att allt handlar om dem själva. Och att allt utgår ifrån dem själva.

Vi är fostrade i tiden. Tiden som är nu och som består av ett stort jag.

Hur jag skall bli framgångsrik, lycklig, smal och effektiv och en bättre resurs på jobbet och så vidare.

Jag tror att det vore sunt om vi vände på perspektiven.

Lade krutet på vår omgivning i stället.

Förtsod att vi växer genom möten med människor.

Då vi växlar erfarenheter.

Inte lyssnar på någon endas.

Utbyte är alltid bra. För alla.

Ingen människa är intressant i sig själv.

Bara i samklang med andra.

Vi borde koncentrera oss på att ge i stället för att ta.

Människors tid.

Människors energi.

Människors uppmärksamhet.

Jag tror att människor skulle bli långt mer lyckliga om de förstod storheten i att finnas för någon annan. Någon annan som samtidigt skänker energi och kärlek.

Om människor förstod att allt inte handlar om oss själva, utan oss själva i samklang med andra. Det är bara där vi kan utvecklas.

Bara där det skapas frid. Bara där det gör ont. Bara där vi lever fullt ut.

Inte i vår egen ensamma framgång.

 

Jag ser inte poängen med att vara nåbar dygnet runt. Mitt liv fungerade utmärkt innan mobiltelefonen kom.

Jag ser inte poängen med att ha kontakt med 300 personer på facebook. Jag känner inte 300 personer och hinner knappt med dem jag vill ha kontakt med.

Jag förstår inte hur människor hinner med att blogga twittra och facebooka och samtidigt ha ett liv, min energi räcker inte till för allt detta.

Jag är otroligt selektiv med kontakter och känner mig fri av att inte vara uppkopplad och nåbar och iaktagen hela tiden.

Jag behöver min tid själv. Jag behöver min energi till familjen. Jag behöver hinna med mina riktiga vänner.

Jag ser en massa skapade behov som vi rusar benen av oss efter. Vi vill vara där och se och höra och veta och reagera på. Varför?

Det blir bara beigare och ljummare och mer världsfrånvänt allt, ju mer världsorienterat allt blir.

Vi läser böcker om lycka för att vi inte längre förstår hur vi skall uppnå den i detta nya samhälle där vi mer och mer fjärmar oss från varandra och ersätter en kopp kaffe och en pratstund med ett massmejl med roliga bilder.

Jag är inte alls förtjust i detta nya "Ett knapptryck ifrån" samhälle.

Det krävs ingenting längre och ju mindre det krävs ju mer dumheter tar plats. Opinioner skapas på facebook bland en massa människor som med ena handen klickar ut vilka städer de besökt och med andra handen trycker på en knapp för något som kräver medvetenhet och engagemang.

Allt blir allt mer oengagerat i takt med att det är lättare än någonsin att engagera sig.

Förr fick man ta på sig stövlarna och jackan och gå ut och in i en lokal där man samlades och skrev plakat och gick tillsammans och demonstrerade. Det krävde något.

Nu sitter vi framför datorn och är engagerade. I saker vi inte vet ett dugg om. För vi fördjupar oss inte i något längre. Vi trycker på knappar. Lätt som en plätt.

Tror att engagemang är en grupp på facebook.

Jag undrar vart allt kommer att ta vägen. Vad mina barns barn kommer att ha för uppfattning om vänskap engagemang och liv.

Hur kommer de att leva sina liv? Hur kommer denna nätoffentlighet som vi har i dag att utvecklas? Kommer vi att vara rädda om varandra och vår integritet i framtiden eller kommer våra liv att pruttas ut i samma takt som facebookgrupper i dag? Twittrar? Kommer Katrin Zytomierska verkligen att föda med en webkamera mellan benen? Vilket hon lovat om någon bara är intresserad?

Vad är faran med det? Vad händer med oss när allt blir offentligt i ett brus där samtidigt nästan ingenting bryter igenom? Vad föder detta på riktigt?

En våldsam ensamhet? Ett bråddjupt behov av bekräftelse?

Får alla plats på nätet?

Jag drar mig för att facebooka.

Twittra.

Jo, jag bloggar. Vad betyder det? Varför slutar jag inte?

Jag har kommit fram tull att jag gör det jag har tid med och känner lust inför.

Tvång och press och stress går bort.

Samla "vänner" på facebook.

M sa - Du har hela ditt nätverk samlat, Åsa. Hur smidigt som helst.

Jag har hela mitt nätverk i huvudet. Jonas Josefine Johannes och Isa.

Det där andra nätverkandet har jag aldrig någonsin pysslat med. jag har vänner som är experter på nätverk. Jag har träffat samhällets toppar hos några av mina vänner.

Själv har jag inget behov av detta ytliga kontaktknytande. Jag tar kontakt med den jag behöver ta kontakt med när jag behöver. Så att säga.

Fördelen med detta samhälle är att alla är lätta att få tag i.

Men vem behöver jag få tag i?

Jag behöver ingen minister för att skriva mina krönikor. Ingen toppidrottsman för att skriva min musik.

Jag anser att allt det där är obra för själen. Obra för hjärtat. Obra för det mentala.

Vad vi behöver omkring oss, för att leva, är lojala människor som får oss att skratta.

Människor man kan ringa halv tolv på allhelgonaafton och be om skjuts då Solveig ätit råttgift.

Menar du på allvar att flygeln står UTE nu??? Det går ju 

bara inte!!! Min yngste grabb skulle ge sin arm för en flygel. 

Jag älskar ljudet och tycker det är en troligt snygg möbel  :-)  

Inte ute Åsa, mitt hjärta blöder...

Jag tror nog att din son vill ha ett spelbart 

instrument. Detta var vackert möjligen men tog 

mest en massa plats och var omöjligt att stämma. 

Jag är av den bestämda åsikten att

instrument skall spelas på, 

inte vara prydnader. 

Sånt blöder mitt hjärta av.